Hellman bjuder in till dialog

Musik
Jakob Hellman. (Pressbild: EMI/Universal.)

POP. Bo Bjelvehammar lyssnar på Jakob Hellmans nya album Äntligen borta och tycker om det han får höra.

Äntligen borta med Jakob Hellman
EMI/Universal Music

1989 kom Jakob Hellmans förra album, ”… och stora havet”. Nu kommer det andra albumet, trettiotvå senare. Alla har undrat vad detta dröjsmål har för grunder. Ingen har något bra svar, inte ens Jakob Hellman själv. De senaste åren har han visat sig, återuppstått, både som kompositör och sångare i mindre sammanhang.

Det är väl som för många andra, det kommer andra saker emellan i livet, vi flyttar på oss, vi bildar familj, vi har ingenting att berätta eller skriva om på ett tag.

Det första albumet fick tidigt kultstatus, med sin sköra osäkerhet, sin inåtvända och ivriga upplevelse. Det handlade om att stå bredvid världen, riva upp revor i dunkel, skingra dimmorna, besegra mörkret och undvika alltför många leriga evigheter, gyttjepölar och smutshålor. Det är som vårvinter när brunjord blandar sig med vitjord.

Med de nya sångerna rör han sig i samma klangvärld, med samma tonläge, men det finns på alla spår både en större ro och stabilitet. Både tonen och texterna är starkare och mognare, det är en god produktion som han gjort tillsammans med Magnus Ekelund och Jonatan Lundberg.

Det finns många sorgsna ord, som borta, utanför och skymning. Jakob Hellman bjuder in till ett samtal, en dialog, om livets vägar, utan gränser men med flera vägar att välja. Det är inga märkvärdigheter han talar om, det är ett samtal som går att föra i kön på ICA, eller ett kallprat med dansken med de svarta hundarna på morgonpromenaden. Det smyger sig på en ångest, en tystnad kommer, så går vi över i möten med människor till de trygga ämnena som väder och sjukdomar och andras bemängdhet av fel och skavanker. Nisse Hellberg har rätt, vad skulle vi ta oss till om inte vädret fanns, vad skulle vi tala om.

På albumet finns tio sånger och en psalm, ”I denna ljuva sommartid”:

I denna ljuva sommartid
gå ut min själ och gläd dig vid
den store Gudens gåvor.”

Psalmen har sina textrötter ner i 1600-talet, musiken tillhör ikonen Nathan Söderblom.
Jag vet inte vad psalmen har här att göra, men den är vacker, med en ljus och mjuk tolkning av Jakob Hellman.

Om vi nu ska behöva vänta lika länge, på det tredje albumet, så kommer det när Jakob Hellman är 88 år.
Det verkar onödigt länge, jag lyssnar gärna på det tidigare.

BO BJELVEHAMMAR

 

Det senaste från Musik