Helgporträttet: “Jag pratar bättre genom musik”

MUSIKAKTUELL. Joel Alme är både album- och turnéaktuell. Elin Stadenberg fick ett samtal med musikern.

Du släpper nytt album 30 september, Sköt er själva så sköter jag inte mitt, och en sommarkväll alldeles nyligen spelade du innan Lars Winnerbäck på Zinkensdamm IP i Stockholm, hur var det?

– Det var otroligt fint. Jag har varit på Zinken och åkt skridskor och det har alltid varit tomt, men nu var det massor av folk där. Det var den sista sommarkvällen. När jag var klar tog jag cykeln därifrån och cyklade genom staden, jag uppskattar ofta saker först efteråt.

Det låter underbart att cykla på natten under sommaren.

– Jag älskar det, det var väldigt fint. Det var som när man var yngre och ens föräldrar ringde och bad en komma hem och man cyklade från en kompis senare än vad man brukade. Det finns någonting nostalgiskt i det.

Singeln Brev från botten från nya albumet är redan ute, spelade du den låten där?

– Nej. Många i mitt band bor i Göteborg så vi hann inte repa den. Jag föreslog att vi skulle det men då fick jag hotmejl tillbaka, de ville inte öva in den på det sättet. Vilket jag kan förstå.

Du flyttade ju själv tillbaka till Göteborg en sväng nyligen, eller hur?

– Ja, både jag och min fru är från Göteborg så vi testade att bo där i ett år. Men min fru har sitt jobb i Stockholm så hon var tvungen att vara uppe i tre dagar medan jag var kvar med barnen. Istället för att komma nära familjerna så blev det tvärtom, så vi flyttade tillbaka, femhundra meter från var vi bodde innan. Det var som att det nästan inte hade hänt.

Ser du “Sköt er själva så sköter jag inte mitt” som en fortsättning på dina två senaste album “Bort, bort, bort” och “Flyktligan”?

– Ja, lite. Det handlar inte lika mycket om missbruk och sociala svårigheter, men genom det svåra har jag glömt mycket av min uppväxt och bakgrund. Jag har alltid haft känslan av att folk är ute efter mig och har känt mig väldigt pressad av andras förväntningar, inte kunnat vara mig själv riktigt. Skivan utspelar sig under en dag och handlar lite grann om att gå tillbaka och minnas vem man är. Att komma till insikten att jag skiter i vad folk tycker, jag bestämmer över mitt eget liv.

Har du lärt dig någonting nytt om dig själv i de tillbakablickarna och i skapandet av skivan?

– Ja men lite, att jag inte ska utgå från hur alla andra har det. Jag kan bygga mitt eget liv på mitt sätt. Jag kommer kanske aldrig vara en stabil villaägare där allting bara flyter, ibland mår jag dåligt och ibland mår jag bra. Allt som det innebär att vara människa, jag har insett att det är okej att vara så.

Är det något du har kämpat emot tidigare?

– Ja, jag har nog alltid tyckt att jag själv har varit sämre än vad gemene man var. Att jag klarade mindre och inte riktigt passade in. Men insikten är att jag inte behöver passa in. Så länge min familj mår bra, så räcker det långt.

Din röst och ton i det nya albumet är så lugn, som acceptansen. Det låter väldigt försonande. Känner du att du har gjort upp med det förflutna genom musiken?

– Jo, absolut, visst är det så. Jag försöker alltid ha en förlåtande ton och tänka på att det finns en anledning till varför människor har missbruksproblem, att de mår som de mår och är som de är. Det är ingen som vill bli missbrukare eller ha psykiska problem, det är konsekvensen av någonting. Har man själv varit med om jobbiga saker så försvinner den där bitterheten eller frustrationen och man kan se människor för vilka de är istället. Man blir inte lika arg.

Hur har du hittat den förståelsen?

– Jag har aldrig varit aggressiv eller långsint. På “Flyktligan” gick jag igenom alla åren, var jag kommer ifrån, och kände att jag förstod varför det blev som det blev. Jag upptäckte att de flesta i min släkt också hade haft problem. Man är duktig på att inte visa någonting utåt, det finns en social skam och många vill skydda sina barn genom att inte berätta saker. Men problem finns i de flesta familjer och är man öppen och visar att det inte är något fel så öppnar man även upp för närhet inom familjen på något sätt.

Ja, i skammen kan ju saker och ting verkligen gro.

– Ja. Man lär sig att gömma sidor och det är väldigt destruktivt. Man tror att andra vill en mer illa än vad de gör. Men förr i tiden var det mycket hårdare, min mamma förbjöd mig till exempel att ha tatueringar. De stod för någonting. Hon kommer från ett alkoholisthem och har bott på barnhem, det är ingenting man pratar om, istället säger man att allt var bra bara för att bli accepterad. Även om det inte är ens eget fel om man växte upp så. Idag känns som en bättre tid för acceptans, folk blir inte lika rädda när man öppnar upp sig.

Hur har det känts för dig att vara så öppen med din bakgrund i musiken?

– Jag försöker inte säga att jag har haft det jobbigt, ett liv är ett liv. Med musik blir det en annan kraft i det. Det är många som har haft det likadant och i början var det ganska jobbigt att folk kom fram, jag är inte så överdrivet socialt lagd, men sedan märkte jag att det var väldigt härligt att prata med människor jag inte känner om personliga saker.

– Jag har jobbat en del på kvinnofängelser, pratat om musik och var man kommer ifrån. Det är väldigt härligt när man kan prata och det finns någonting bredvid att relatera till, en låt eller text. För musik har betytt så mycket för människor, så jag har tagit med mig väldigt stora upplevelser från samtal med människor. Det är att få höra vad andra säger om sina liv som jag tycker är intressant. Det var väldigt fint att få den chansen, jag är van vid att andra är stängda.

Skulle du säga att din musik öppnar upp för sådana samtal med andra?

– Ibland kan den göra det. Det kan vara lättare att prata med någon som har upplevt saker i liknande former. När det finns någonting gemensamt som gör att alla släpper garden. Som person är jag ganska odömande, så jag tror att människor tycker det känns okej att prata med mig. Särskilt på ett fängelse, där är det ju så odömande det går att bli.

Är det någon skillnad i att uttrycka dig om livets svåra sidor i musiken eller utanför?

– Det är lättare i musik, men då har jag ju fått tänka igenom det väldigt mycket. Det här är typ den första intervjun jag gör och det är svårt att formulera vad jag vill säga. I en text har jag ju försökt summera någonting så att lyssnaren förstår. Så det är nästan lättare att höra vad andra säger än att prata själv, jag pratar bättre genom musik.

Vad händer med de känslorna du gjort musik av, lägger du dem bakom dig?

– På något sätt gör jag det, i förlängningen. När jag har skrivit om svåra saker så har det lett till att jag har öppnat upp för min mamma, pappa och familj. Det är inte lika skamfyllt längre, de kan snarare känna stolthet över att ha överlevt och det gör att känslorna bearbetas på något sätt. Man drar ut proppen och så åker allting ut samtidigt. Då kan alla öppna upp sig.

Du inledde musikkarriären i bandet Spring in Paris och var senare basist i Hästpojken innan du debuterade som soloartist 2008. Då sjöng du dels på engelska men också om lite andra ämnen än idag, hur gick du över till att skriva om din egen bakgrund?

– Ja, det var mycket kärlek, mer storslaget och filmiskt. Min idoler var Phil Spector och gamla soulband, jag ville skriva kärlekstexter som Nina Simone. Men hur många kärlekslåtar kan man skriva? Jag kände att jag hade kommit så långt jag kunde med det jag gjorde.

– Jag kom på “Flyktligan” i huvudet en dag, det är en symbol för vår familj och alla som lämnat. Nästan alla har gjort det. Det går inte att skriva på engelska om sådant, men det har tagit ganska lång tid att hitta språket. Jag försöker att inte vara så metaforisk utan hålla mig till ämnet. Det som tog längst tid var att hitta ett trovärdigt språk som inte kändes pastisch i någonting annat. Jag hade inte lagt lika mycket tid på den innan.

Känner du att du har hittat ditt uttryck nu?

– Ganska mycket. I alla fall i att vara helt ärlig. Många av de jag inspireras av sjunger om vardagliga saker men genom musiken blir det starkare. Det måste vara trovärdigt. Det måste vara på riktigt. Jag kan inte fuska för mig själv, ljuga eller förstärka för mycket. Om trovärdigheten försvinner för mig, då måste den göra det för lyssnarna också.

– Jag är inte så intresserad av framgång på det sättet, då hade jag kunnat vara mer anpassningsbar när det gäller min musik. Det kan bara vara så som det pågår i mitt huvud. Jag har också krav på att musiken ska vara på riktigt och att man hör att det är människor som spelar.

Hade det varit lika lätt att inte anpassa dig om folk inte tyckte om vad du gjorde?

– Jag kan inte anpassa mig. Jag har testat sådana saker, varit med i paneler och i program. Det har känts fel efteråt och jag vill inte hamna där igen. Det har sårat mig. Jag vet inte vem jag är utan musiken, så jag kan inte förstöra den genom att anpassa den efter rådande tycke. Det låter högtravande men det är en så nära vän till mig.

Varför är musiken så viktig?

– Jag har alltid varit väldigt ensam, sedan jag var liten. Efter skolan kunde jag säga att jag hade massor att göra bara för att få gå hem och kolla på film och lyssna på musik. Där har jag alltid mått som bäst, där ingen annan människa kan påverka eller stressa mig. Det är en överlevnadsgrej och egentligen lever jag nästan exakt likadant idag, jag ställer in middagar och svarar gärna inte i telefon. När barnen går till skolan sätter jag på musik, en film och spelar gitarr.

Hur har du lyckats behålla ärligheten även när du känt så mycket prestationskrav utifrån?

– Jag har förstått att det inte är värt att ändra på vissa saker för att det ska gå bättre karriärmässigt, det viktiga är min magkänsla. Hade jag gått emot mig själv för mycket och sumpat vad jag har byggt upp hade jag inte kunnat förlåta mig själv. Jag kan förstå att de jag jobbar med vill att jag ska vara mer aktiv, tillmötesgående och snabbare i käften, men jag kan inte.

– Jag är mer intresserad av musik än av artister, men de är ofta front i sin egen musik. Folk är så besatta av att bli goda och tillmötesgående idag att det blir tvärtom i närhet. Det blir nästan som ett missbruk av belöningen som kommer av att synas. Blir det tyst ett tag kan man känna sig oälskad och tom när sorlet försvinner. Jag vill inte hamna där. Jag lägger ingen skuld på artister men jag tycker att det är en farsot. Tiden är hård.

Det låter som att äktheten är viktig för dig både i musikskapandet och för vem du är som artist.

– Ja. Jag blir äcklad av mig själv när jag har gjort någonting som inte stämmer överens med vem jag är. Det är min musik som är viktig, inte att jag ska synas. När jag började med musiken fanns det många dörrar att gå in i, idag är de färre och då krävs det att bli någonting som tiden säger att du ska vara för att det ska fungera för dig.

Finns det några förväntningar inför albumsläppet?

– Jag är glad om de gillar det men jag har ingen tanke. Ibland kan jag vakna på morgonen och vara nojjig över att det jag gör är värdelöst, det är en väldigt ofri känsla att tänka på vad andra ska tycka. Ibland är det blandat med prestationskrav, men det har varit så destruktivt för mig så jag försöker att bara utgå från vad jag själv får en kick av.

Du åker snart ut på turné, också nu i september. Är det något du ser fram emot?

– Det är alltid lite blandat, jag är nervös innan men det ska också bli väldigt kul. Jag spelar med mina kompisar och eftersom jag annars isolerar mig mycket mår jag bra av att vara med folk jag litar på och tycker om. Lars Winnerbäck på Zinken var den första spelningen efter covid och jag hade glömt av hur man beter sig på scen. Ändå försöker jag repa så lite som möjligt, jag vill inte att det ska kännas som ett väloljat maskineri som åker runt. Det blir lite rysk roulette, men det viktigaste är att det känns ärligt.