AKTUELLT. Björn Gustavsson går igenom rykande aktuella skivsläpp i den klassiska sfären. Allt ifrån Mozarttolkningar till ett album med verk av den länge bortglömda Helena Munktell.
Pianosonatas vol. 3. Wolfgang Amadeus Mozart. Jean Müller.
Hänssler Classic, HC20065.
Schubert’s women. Franz Schubert. Klaudia Tandl, Niall Kinsella, Gabriele Jacoby.
Gramola, 99223.
Tchaikovsky, Rachmaninoff. Verk av Tjajkovskij och Rachmaninov. Stuttgarter Philharmoniker, Alexander Korsantia, pianosolist.
Hänssler Classic, HV20046.
Helena Munktell. Verk av Helena Munktell. Tobias Ringborg, Sofie Asplund, Kristina Winiarski, Peter Friis Johansson.
BIS, 2204.
På den första av dessa färskpressade skivor tolkas fyra pianosonater av Mozart. Solist är den relativt unge Jean Müller, som prisats för sitt fantastiska spel och som numera, vid sidan av konserterandet, också bekläder posten som professor vid musikkonservatoriet i Luxemburg.
Jean Müller är väl förtrogen med Mozarts pianosonater: han har ofta framfört dem. Hans spel är såväl säkert som detaljrikt, och tolkningarna bygger på gedigna instuderingar. Müllers genomgående ackuratess förlänar spelet en högst hörbar auktoritet. Likväl är det något jag saknar: ett tydligare temperament, och mer av den där mozartska esprin; den lekfulla, leende glädjen. Må vara att spelet glänser lite extra i den den oerhört vackra sonat nr 8, men i allt för hög grad möter tolkningar som är sakliga, redovisande snarare än passionerat hängivna.
”Schuberts kvinnor” betitlas en cd där man valt ut en rad Lieder som speglar kvinnliga karaktärer ur olika aspekter; en något sökt infallsvinkel till ett album som dock innehåller fantastiskt spel av pianisten Niall Kinsella, som här ackompanjerar den ytterst kompetenta mezzon Klaudia Tandl. Lägg därtill utsökta recitationer av mellanliggande dikter utförda av skådespelerskan Gabriele Jacoby – och helhetsintrycket blir ytterst starkt.
Ger man sig hän detta album – med tonsättningar av Goethe, Schiller med flera – slungas man djupt in i det tyska 1800-talets salongsmiljö, som så att säga utgör denna musiks naturliga habitat.
Som liedkomponist utvecklade Schubert en enastående produktivitet: över 600 romanssånger! Musiken präglas av subtil klangkänsla och djärv harmonik. Pianostämman innesluter en märkligt djupgående psykisk intuition. Inte undra på att Schubert var Ingmar Bergmans favorit.
Nästa cd innehåller två nästan prototypiska romantiska verk: Tjajkovskijs symfoni nr 4 och Rachmaninovs pianokonsert nr 2. Stuttgarter Philharmoniker under Dan Ettinger spelar förnämligt – men så är ju också denna snart hundraåriga orkester en av Tysklands främsta. Deras tolkning av Tjajkovskijsymfonin är lika smidig och intensiv som fyllig och färgrik. Den ryske tonsättarens överdådigt orkestrerade symfoni är fylld av lidelser och excesser. Den rytmiska medvetenheten är dessutom påfallande – faktiskt borde någon koreograf ta sig an detta verk och förvandla det till en helaftonsbalett!
Landsmannen Sergej Rachmaninov skrev ofta flödande lyriskt – kanske allra mest flödande i just sin andra pianokonsert, präglad av ett ändlöst bitterljuvt vemod. Den långsamma satsen torde höra till bland det vackraste som skrivits genom hela musikhistorien. Rachmaninov var själv en enastående pianist, och det sägs att när han tog sin solistexamen, erhöll han ”fyra poäng av tre möjliga”.
Solisten Alexander Korsantia, här tillsammans med Stuttgarter Philharmoniker, gör en absolut godkänd insats, men det ovanligt uppdrivna tempot suddar ut mycket av den subtila lyriken i dessa dunkelt glödande klangvävar. Tekniskt är denne solist briljant, men återigen står det klart: Rachmaninovs pianokonsert nr 2 tolkas vanligen djupare av något äldre, något mer livserfarna pianister.
Att det utkommit en ny skiva med den länge bortglömda pianisten och kompositören Helena Munktell (död 1919) måste betecknas som ett välkommet tillskott – även av det skälet att hon ju hör till de kvinnliga pionjärerna inom det svenska tonsättarskrået.
Helena Munktell föddes 1852 på Grycksbo bruksherrgård i Dalarna. Den vackra salen, med sjöutsikt, var samlingspunkt för regelbundna musikaliska och litterära soaréer i dåtida högborgerlig stil. Till umgängeskretsen hörde bland andra Anders Zorn och Selma Lagerlöf.
Helena Munktells far var själv en duktig pianist, och när han märkte dotterns talang gjorde han allt för att måna om hennes utbildning. Hon studerade vidare i Paris, tog intryck av impressionismen och fick stora framgångar både med sina orkesterverk och med sin kammarmusik. Senare återvände hon till Dalarna och lät bygga ett nationalromantiskt hus med utsikt över Siljan, närmare bestämt i Sjurberg, ”Dalarnas Djursholm”.
Helena Munktells musik rör sig både inom den konservativa, nostalgiskt tillbakablickande nationalromantiken (hon kan faktiskt påminna om Peterson-Berger ibland) och i en mer klangbaserad impressionistisk stil, med en relativt frigjord harmonik. Även Wagneraktigt svävande tonmålningar lockade henne.
Här bjuds en pianosonat, franskinspirerad romanssång (där sopranen Sofie Asplund glänser) samt ”Kleines Trio” för piano (Peter Friis Johansson), violin (Tobias Ringborg) och cello (Kristina Winiarski). Sammanfattningsvis en välkommen skiva och med utmärkta artister – låt vara att jag gärna hade velat höra mer av Munktells något mer experimentella tonsättningar.
bjorn.gustavsson@opulens.se
