AVDAMMADE MÄSTARE. Jag vill dra det så långt och hävda att T. E. Lawrences skildring av Orienten utgör vår tids viktigaste dokument om och inblick i en konflikt som verkar oändlig, skriver Jesper Nordström.
En av grunderna kring diskussionen om vad som är kontroversiellt är att kunna skilja på begreppen förlåta och förstå. När Lars von Trier, med sitt uttalande ”Jag förstår Hitler”, skapade skandal i Cannes (2011) bestod inte indignationen av just en sammanblandning av dessa två begrepp? Att kunna sätta sig in i det mörka och skrämmande kräver en människokännedom och att kunna stiga ur sitt eget subjekt. Detta utan att sympatisera med det studerade.
Precis som under hela 1900-talet blommar nu konflikterna i Mellanöstern upp igen. Med tanke på det geopolitiska schackbräde som västvärlden hela tiden betraktat denna region som, kan det inte finnas en viss förståelse för den terrorism och blodtörst som, likt en bandhund som alltför länge blivit retad plötsligt biter tillbaka, väcks?
En källa till konflikt är hur det ganska vagt definierade ”Arabien” delades upp under det första världskriget. Regionen blev till en ren skrivbordsprodukt i Sykes-Picot-avtalet 1916 – trots löften om ett storrike fritt från inflytande från väst.
Mitt i detta ormbo reste den brittiske officeren Thomas Edward “T. E.” Lawrence och skrev sedan vår moderna tids kanske mest märkliga reseskildring, Vishetens sju pelare (1922).
T. E. Lawrence började sin resa som en medlare, för att försöka ena människorna i regionen mot turkarna. Från att ha varit en typisk “von oben-resenär” à la Sven Hedin drogs han istället till det främmande. T. E. Lawrence sjönk djupare in i det obekanta och slets mellan sitt officiella uppdrag och sin gryende förståelse för Orienten. Detta med ett gnagande tvivel inför sin egen kulturs överhöghet.
Resultatet blev något så unikt som en krigsresedagbok och en bildningsroman om en inre mentalitetsförändring. En skildring som är långt mer komplex än filmatiseringen Lawrence of Arabia (1962).
Det måste medges att boken, Vishetens sju pelare, innehåller mycket som är fyrkantigt rasistiskt kategoriserande. I den stil som var norm under decennierna runt förra sekelskiftet; en vit man reser runt och ”berättar hur det är”. Men här utgör detta en pol som T. E. Lawrence sedan rör sig bort från. Som om hans ögon tvättades rena från alla fördomar och utgör den mörka botten i all den lokala färg han sedan får upp ögonen för.
Jag vill dra det så långt och hävda att T. E. Lawrence skildring av Orienten utgör vår tids viktigaste dokument om och inblick i en konflikt som verkar oändlig. Något som delvis har sin grund i Europas agerande under det första världskriget, som ritade om världskartan med etniska och religiösa konflikter till följd.
jesper.nordstrom@opulens.se
