Vikten av att aldrig glömma

Litteratur
Martin Klepke.
Martin Klepke.

LEVANDE HISTORIA. Boken lämnar sina spår av lidande och mänsklig ondska efter sig.  Påminnelsen om allt det vi inte får glömma – och det som aldrig mer får hända, skriver Carsten Palmer Schale, som läst Martin Klepkes Kanalerna i De Kooi.

 

Kanalerna i De Kooi av Martin Klepke
Undertitel: En berättelse om motstånd
Martin Klepke
Verbal förlag

Den politiske redaktören för tidningen Arbetet, Martin Klepke, presenterar i sin bok Kanalerna i De Kooi, en dubbel exponering av nazismen under tyskarnas ockupation av Nederländerna under andra världskriget, å ena sidan, och nynazisternas frammarsch i bland annat dagens Sverige, å den andra. Främst låter berättaren oss dock följa solidariteten mellan människorna i arbetarstadsdelen De Kooi i textil- och (sedermera) universitetsstaden Leiden mellan Amsterdam, Den Haag och Rotterdam, men också de hemska historierna från koncentrationslägren Vught (i Nederländerna), Ravensbrück och Dachau.

Klepke har genom sin far, Steef, en stor släkt i trakterna av Leiden, varav de flesta idag emellertid är döda. Några av dessa intar särskilt framträdande platser. Hans farmor Marias systrar Co Vijlbrief, en kommunist med ett gediget eftermäle, som står staty på två platser i Leiden, och tante Dien, som gömde människor i sin affär. Fastern, Annie, som spred illegala tidningar, och den ingifta farbrodern, oom Bart, som satt i arbetsläger under fyra år. Därtill ett stort galleri av motståndsmän och motståndskvinnor som visar prov på stort mod under informationskampanjer och sabotage av nazisternas lager och järnvägsspår.

Samtidigt finns här porträtt av moraliskt förkastliga infiltratörer, förrädare, människor som samarbetar både med motståndsrörelsen och nazisterna, företagare som gör pengar på ockupationen – och icke-nazistiska tyskar. Det goda visar sig med andra ord ofta nog ruva på sin motsats: det onda. Icke desto mindre är det verkligen det medmänskliga och – stundtals – heroiska som pockar på uppmärksamhet – och därmed låter oss ana att hoppet finns även under vidriga omständigheter.

Berättelsen tar sin början under en nynazistisk demonstration i Kungsträdgården av idag; en demonstration – och en motdemonstration – som journalisten Klepke bevakar. På vägen hem blir han fotograferad av en nazist och hotad. Händelsen får Klepke att gå igenom sina dokument om sin släkt, och dess upplevelser, under den nazistiska ockupationen i Nederländerna.

1964, som nioåring, reser Klepke med fadern Steef till sitt andra hemland. Under resan kan han märka en stark oro hos fadern; inte minst på järnvägsstationerna, och under arbetet med vagnarna, då ljuden av järn mot järn, rasslet av kedjor och även vissa röster uppenbart påminner Steef om sin barndom och ungdom i Leiden. Denne Steef som senare, skall det visa sig, bär på en ”överlevandeskuld”, eftersom han ju kom undan det mesta genom att flytta till Sverige, arbetarrörelsen där, och träffade sin blivande, svenska, fru, som blev Martin Klepkes mor. Under vistelser i Sverige, långt efter krigsslutet, kunde det också hända, att kommunisten och hjältinnan Co Vijlbrief hamnade i lågmält gräl med den pragmatiske socialdemokraten Steef Klepke: ”Det är nästan som före 1940”.

Huvudstoffet finner vi emellertid i den röda arbetarstadsdelen De Kooi i Leiden. Där man demonstrerade i Kooipark varje 1 maj. Där myllret av människor flöt ut längs de grönskande promenadstråken nära de breda och smala kanalerna med gult frömjöl om våren. Där mullret från nazisterna gjorde sig gällande redan i maj 1938, och blev till fasansfull närvaro våren 1940, 13 månader efter att Steef Klepke flyttat till Sverige. Där våldet från nazisterna mötte motstånd från lokalbefolkningen. Eller åtminstone en del av den.

Steef hade för övrigt länge sysslat med esperanto, en då som (bland annat) ett internationellt arbetarspråk tänkt medium mellan människor från lika länder. Steef blev också snabbt introducerad i svenska esperantokretsar.

Händelserna de fem hemska åren 1940–45 är skickligt återgivna av Martin Klepke. På ett återhållsamt sätt, som förstärker svärtan och svedan. Såsom porträttet av det nederländska nazistpartiet NSB. Som farbror Barts fyraåriga deportation till politiskt arbetsläger, där han fick alla sina tänder utsparkade nästan som på skoj. Som tortyren i de olika koncentrationslägren i Nederländerna, Tyskland och Polen. Men samtidigt och inte minst formeringen av det sega motståndet, ofta lett av kvinnor. Mobiliseringen, sabotagen, tidningsdistributionen.

Och så tillslaget. När en infiltratör i motståndsrörelsen röjer dess medlemmar för nazisterna. Rapporterna från när resorna mellan olika läger tar sin början, där tortyren och de utomrättsliga arkebuseringarna blir vardag, över närbilderna av de sönderslagna kropparna, tills det att en dödsmarsch inleds alldeles i krigets slutskede. Förnedringen i Oranjehotel, bunkermorden i Vught, krematorierna i Ravensbrück, Dachau. Krigsvinterkylan 1944–45. Hungern. Dödsmarschen.

Men så också freden i maj 1945. Och de livslånga skuggorna av upplevelserna. Skuldbördan hos Steef Klepke. Författarens chock under den nynazistiska demonstrationen i Kungsträdgården.

Boken lämnar sina spår av lidande och mänsklig ondska efter sig. Men ännu mer av solidariteten mellan människor. Ändå: nazisternas uppmarsch nu under vårt innevarande decennium. Påminnelsen om allt det vi inte får glömma – och det som aldrig mer får hända.

CARSTEN PALMER SCHALE

Det senaste från Litteratur