TURKIET. “Erdoğan lyckas gestalta minnenas stora smärta på ett mycket övertygande sätt, där hon i sitt Istanbul befinner sig mellan tiden och förgängligheten. Det är en bok med stor poetisk kraft”, skriver Thomas Almqvist.
Requiem över en förlorad stad av Asli Erdoğan
Översättning: Ulla Lundström
Rámus förlag
Asli Erdoğan föddes 1967 i Istanbul och är förutom författare partikelfysiker och människorättsaktivist. Hon har i skrift, framför allt i sina krönikor, uttryckt sitt motstånd mot det godtyckliga styret i Turkiet. Efter kuppförsöket i landet 2016 satt hon fängslad i flera månader, sedan hon skrivit några kurdvänliga artiklar. Samma år belönades hon med Tucholskypriset. Idag lever hon i exil och kan inte återvända till hemlandet, då hon har ett åtal för samröre med terrorism hängande över sig. Hon är inte släkt med presidenten.
”Requiem över en förlorad stad” är en samling självbiografiska texter och meditationer, varav flera är ganska korta, fragmentariska och närmast skissartade, där Erdoğan bearbetar sina minnen från Istanbul, där hon föddes under dramatiska förhållanden.
Det är hennes femte till svenska översatta bok. I minnet vandrar hon genom Galatas gränder, som nu är övervakade som en öppen labyrint och där de våldsutsatta kvinnorna möts vid askfaten på kaféerna.
Här finns poetiska iakttagelser över minnena efter mamman och över vännen, som hon så tragiskt förlorade och här finns iakttagelser över det egna författarlivet och över konsekvenserna av hennes politiska, feministiska och konstnärliga engagemang. Det är en mosaik av texter, som uttrycks på ett utsökt vackert språk, som står prosalyriken nära, där hon lyckas gestalta den oundvikliga smärtan av att leva och finnas till.
I minnet återvänder hon till sitt älskade Istanbul och försöker hitta sig själv och sin egen identitet, även om hon kan känna sig kraftlös, efter ”att ha flytt till minnets vinternätter”. Hennes liv har blivit till en berättelse, bara några boksidor bland många andra. Hon glider ibland från verklighet till fantasi och dröm och sedan tillbaka till verkligheten igen.
Dessa ibland fragmentariska skisser flätar ihop sig med varandra och växer ihop till något, som liknas vid en labyrint, där ljuset är lika klart som glaset. Hon pressar språket på dess uttrycksmöjligheter och strävar intensivt efter en språklig tydlighet och använder sig då av en hel del verkningsfulla, originella bilder. Allt detta tillsammans ger en mycket personlig prosa, som är mångbottnad men ändå förhållandevis lättillgänglig tack vare en nyanserad enkelhet.
Det förflutna har en fortsatt stor makt över henne, vilket kan bero på att det för alltid är förlorat, att tiden verkligen har gått. ”Minnets frön av timmar och år som försvinner, ett efter ett, och av en sedan länge trasig spegel som blivit till sand.” Det är bilder som bleknar bort, när de får kontakt med ljuset. ”Requiem över en förlorad stad” är en bok fylld av ett stort vemod och är en klagosång över ett Istanbul, som inte finns längre. Det är en tät och intensiv text som på samma gång är både levande och livfull.
Erdoğan lyckas gestalta minnenas stora smärta på ett mycket övertygande sätt, där hon i sitt Istanbul befinner sig mellan tiden och förgängligheten. Det är en bok med stor poetisk kraft.
thomas@opulensforlag.se
