Varje tid har sitt egna vemod

Litteratur.
Bild: Erwin Bosman.

GENERATIONSROMAN. ”Gång på gång gestaltas känslan av förlust, av bedrövelse och berövande av något som aldrig riktigt blir påtagligt”, skriver Erik Cardelús om Isabelle Ståhls kritikerrosade roman Just nu är jag här.

Varje tid har sitt alldeles egna vemod. Tanken kryper på mig vid läsning av Isabelle Ståhls kritikerrosade och Augustnominerade roman Just nu är jag här (2017). Sedan utgivningen i våras har mycket hänt, tydligast har höstmörkret fallit över oss och våra främsta kulturinstitutioner har skakat i sina grundvalar av #metoo-kampanjen. Då, under de ljusa vårdagarna, talade lyriska recensionsröster om ”en generationsroman med känsla för vemod, en rysande bra samtidsspegel och en svindlande säker romandebut”.

Ibland kan senfärdighetens kranka blekhet ha sina fördelar, som att den fördröjda läsningen skapar en helt annan kontext och förståelse. Enklast uttryckt: maj blir november och i texten hittar man något annat nu än då. För man varken badar i samma flod eller läser samma bok två gånger.

Nu, med den gråa regniga halvdagern utanför, tänker jag först flanörroman, men uppdaterad eller 2.0., som man så ofta säger. För enligt den litterära genretraditionen bärs ju det ”stora vemodet” av en man i den sena ungdomen eller i den tidiga medelåldern, en tvivlare som vandrar runt i ett sorgset urbant landskap, möter människor och ser dagarna passerar utan att riktigt förstå varför.

Här är stilbildaren och föregångaren Hjalmar Söderberg, den okrönte kungen i att vemodigt och knapphändigt gestalta verkligheten, gestaltningar inramade av ”spleen” och fin-de-siécle, vemod och nihilism, ytlighet och likgiltighet, disiga stadsgator och fallande höstlöv.

Men framförallt skildras famlande kontaktförsök och mänskliga relationer som inte riktigt värmer eller blir som vi tänkt oss dem, exempelvis i relationen mellan Arvid och Lydia i Den allvarsamma leken, Söderbergs sönderkramade paradverk och det verk som tydligast behandlar såriga och svåra kärleksrelationer och tron på köttets längtan och själens obotliga ensamhet.

Kring millennieskiftet blåste Per Hagman liv i flanörgenren med romanen Cigarett. Svalt, stilsäkert och sorgset rörde sig romangestalterna runt i Stockholms uteliv. Det snortades kokain, det gjordes nattliga taxiresor och det hades håglöst sex under sena utenätter med en botten av oförlösta känslor som aldrig riktigt fick fäste. Däremellan namndroppades det konsumtionsemblematiskt – varor, krogar och människor. Ödsligt, ensamt och sårigt.

Stafettpinnen togs upp av Johan Kling nästan tjugo år senare, då med succéromanen Människor helt utan betydelse, där den arbetslöse reklamaren Magnus driver runt i ett ödsligt och människokallt Stockholm. Här har klassperspektivet skrivits fram, oron över tillfälliga anställningar och att falla ur systemet letar sig in i den existentiella sorgen.

Och nu har vi alltså romanen Just nu är jag här, så lik men ändå så annorlunda. Den sorgsna sökaren har blivit en kvinna, de utslocknande drömmarna och de dystert desperata kontaktförsöken rullar mer fram på pekskärmar än i det verkliga livet. GPS visar var du är, om du är nåbar och nära. Tinder har ersatt Tender, nätet har blivit närmare än närheten.

Allt börjar med en nattlig taxifärd med en Kent-låt på bilradion, en skugglik rörelse genom den ödsliga staden, ett kärleksmöte som lämnar den fadda smaken av besvikelse och tomhet. Huvudpersonen Elise låtsas somna och tar en taxi hem ett par timmar senare, besvärad av vätan i skorna och snöslask på gatorna. Blicken filmiskt riktad mot en yta, men samtidigt med längtan till något annat, ”Allt från samtiden gör mig sjuk av leda. Kanske känner de också så. De har dufflar, läderskor och hornbågade glasögon, vill väl vara intellektuella i Paris 1950.

 Elise är 29 år, vilsen medelklass, äter psykofarmaka och studerar på universitet, där mycket är intellektuell yta och poserande. Hon dras till medelålders män, sådana som hon inte förväntas känna samhörighet med eftersom de är äldre och befinner sig i andra livsfaser, utan så många drömmar och med blicken riktad någon annanstans. Medelålders män med ombonade liv, med status och med dörrarna stängda till det ständiga sökandet.

Språket är som hos en 2010-talets Söderberg. Fast något mer pratigt, men ändå knappt, sårigt och registrerande. Spelplatsen är Stockholms innerstad med omnejd. Samtidsmarkörer och populärkulturella konsumtionsemblem passerar förbi – bloggare, Tinder, Facebook, Rodebjer, Stilnoct, Ranciére, quinoa, Donald Trump och Lana del Rey, men också bostadsbrist och bemanningsföretag. Det räknas kalorier, svajpas, tvivlas och huvudpersonen skär sig.

Gång på gång gestaltas känslan av förlust, av bedrövelse och berövande av något som aldrig riktigt blir påtagligt. Vid de tillfälliga kärleksmötena i sängen, föregångna av tummandet på nätdejtingens pekskärm, saknas passion och intensitet. Istället porlar det stillsamt av övergivenhet redan innan det har börjat. Intimiteten och kärleksakten beskrivs snarast genom något annat, som trötthet, som det rinnande vattnet i rören, som surret av diskmaskinen ovanför eller tankar på vikt: ”När vi lägger oss känner jag en matthet intill hans mjuka kropp. Jag känner på honom och letar efter benen under huden, famlar efter konturer och kanter, fettet fyller mig med avsmak.”

Mitt i allt detta träffar huvudpersonen Victor, ett hopp om enkel och äkta närhet börjar spira för att sedan grusas, bli sårig tomhet och tristess. ”Det monogama parförhållandet är bara en konstruktion”, som Elises vän Zina formulerar det i sociokulturellt tidstypisk anda. Bakom den jämnårige pojkvännen Victors rygg träffar Elise den medelålders kultur- och universitetsmannen Arvid, symptomatisk nog namne med huvudpersonen i Den allvarsamma leken. Arvid har gråaktiga ögon och en lukt av bränt trä. Han är lärare på en av Elises kurser på universitetet. Det är en socialt välsituerad man, med smak för våldsamt sex och med ifrågasättande av Elises feminism. Förhållandet sker i smyg, domineras av brutalitet och översitteri, baseras på Arvids villkor:

Han leder in mig i sovrummet, håller för min mun.
”Lägg dig ned.”
”Ligg stilla! sa jag!” Jag skakar på huvudet och han slår mig över ryggen med något smalt och hårt. ”För varje gång du säger fel kommer jag att slå dig igen.”

Någonstans här svindlar det till i läsningen, speciellt då den medelålders Arvid visar sig vara gift, lägger ut texten om sina finkulturella kontakter och berättar om att han på 90-talet verkat i en tongivande litterär tidskrift med namn Kris och kultur. Då smälter dikten ihop med verkligheten, med kulturmännen och de senaste veckornas vittnesmål från metoo-kampanjen. Då blir den allvarsamma leken allt grymmare och en sorglig och tidskänslig flanörskildring förvandlas till något annat. Vemodet fylls med röster och ekon, med utsatthet och förtvivlan. Med något som ligger så tätt och nära att det nästan skär sönder sig själv och den tid vi lever i.

ERIK CARDELÚS
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Resa i slutna rum

FANTASI. Mathias Jansson reflekterar över och resonerar kring hur fantasin kan bli
0 0kr