MINNESMÄRKEN. “Statyer över detroniserade diktatorer har fallit i samma snabba takt som envåldshärskarna som skulle förhärligas i all evighet”, skriver Ivo Holmqvist.
Den romerske skalden Horatius visste sina dikters värde när han hävdade att han med dem upprättat ett monument som var varaktigare än koppar, ”aere perennius”. Statyer över detroniserade diktatorer har fallit i samma snabba takt som envåldshärskarna som skulle förhärligas i all evighet. Martin Gelin har i en utförlig artikel i Dagens Nyheter den 19 augusti tecknat bakgrunden för rivningsvågen som just nu drabbar omstridda amerikanska minnesmärken (folk med annan uppfattning talar förstås hellre om rivningssraseriet). Presidentens kryptiska yttranden till brons- och stenstoders försvar tycks ha haft motsatt effekt: överallt rivs för att få ljus och luft, mest i sydstaterna. Men också i norr sker skyndsamma namnbyten när historien omtolkas, inte minst på universiteten.
Det räcker för oss här hemma med en tur till Kungsträdgården i Stockholm för att se en bildstod som egentligen är ganska onödig även om risken/chansen att den rivs är minimal. Där står två skulpturer över ett par svenska regenter. Nedanför den ene finns fyra urnor, vid foten av den andre vilar sig heraldiska djur. Ett kvickhuvud vitsade genast till det: Karl XII var ett lejon omgivet av fyra krukor, men Karl XIII (vars staty hans adoptivson Karl XIV Johan lät resa, i sonlig pietet) är en kruka omgiven av fyra lejon. Dock får han gärna stå kvar, i motsats till minnesmärkena över Hitler, Stalin, Saddam Hussein, Ceausescu och horden av likasinnade despoter – eller av sydstadsgeneralerna Robert E. Lee och Stonewall Jackson.
Majoren Elis Brusewitz som var militärhistoriskt påläst skrev artiklarna om dem i Svensk Uppslagsbok, de hängde med ännu i upplagan 1950 då han inte längre fanns i livet. Om Lee bland annat detta: ”Efter nederlaget vid Gettysburg 1/7 – 3/7 s.å. (det vill säga 1863) måste han återigen draga sig tillbaka till Virginia, som han med energi försvarade mot överlägsna stridskrafter (…) Statyer över L. har rests i Richmond och New Orleans” (och långt senare på många fler ställen). Och om Stonewall Jackson sägs att han ”skyndade till staden Richmonds undsättning och tog en ärofull del i striderna där 25/6 – 1/7 s. å.” (det vill säga 1862). Båda hade haft eller fick befattningar i Lexington, Lee som president för Washington College, Jackson som lärare vid krigshögskolan.
Det gick inte så bra för Thomas Jonathan Jackson trots att han ihärdigt och framgångsrikt försvarat Shenandoah Valley mot nordstatsarmén (därav tillnamnet Stonewall). Hans slut blev en parallell till Karls XIIs vid Fredrikshald: ”Efter ytterligare framgångar vid Harpers Ferry 13/9 och vid Fredericksburg 13/12 befordrades J. till generallöjtnant men råkade under striden vid Chancellorsville 2/5 1863 att av misstag bli beskjuten av egna trupper, sårades svårt och avled 10/5.” Om Stonewall Jackson har Frans G. Bengtsson skrivit en uppskattande essä i samlingen ”Litteratörer och militärer” (1929) som nog präglas av en viss hjältedyrkan – en diskussion om vad han egentligen kan ha tyckt finns på nätet. Hursomhelst: bättre att skriva varaktig vers än att bli ihågkommen med en staty i förgänglig brons.
ivo.holmqvist@opulens.se
