Tre röster om lärarskapet

Litteratur.
Foto: Pixabay.com.

SKOLAN. ”Vem är läraren i de senaste årens svenska litteratur? Och vad är det för skola som framträder?” Efter sin litterära vårdspaning riktar nu Erik Cardelús sökarljuset åt annat håll.

I dagarna ringer det ut för sommaren. Ett läsår utöver det vanliga går mot sitt slut. Exakt hur ”En blomstertid” nu kommer att sjungas varierar, från skola till skola, med smittskyddet som riktmärke. Läsåret har inneburit många utmaningar, speciellt för de många lärarna, landets vanligaste yrkeskategori. Enligt SCB ska det finnas rekordmånga grundskolelärare just nu, hela 105 000.

Mitt i allt kan det vara lämpligt att fundera över hur läraryrkets gestaltas i litteraturen. Vem är läraren i de senaste årens svenska litteratur? Och vad är det för skola som framträder?

I det senaste två årens bokflod sticker tre titlar ut. Samtliga är utgivna på större förlag och skrivna före pandemin, så det är det gamla normala som står i fokus. Tiden med närundervisning, utan avstånd och ängslan. Tiden då överfulla korridorer och klassrum var normen.

Först ut är Sara Molin med ”Som en öppen bok”. Huvudpersonen är Clara Rennel, en ung lärare som brinner för att sprida läslust i en motsträvig urban medelklassomgivning. Eleverna är söndercurlade och uppslukade av skärmar, dokusåpor och youtubeklipp. Att motivera till läsning är svårt, speciellt då föräldrarna beter sig som gnälliga kunder när skolan inte levererar ”rätt produkt” till deras barn. På kollegiet trängs Clara av karriärister och kverulanter, kollegor som vill sprida missnöje, sänka andra eller bara hitta snabbaste vägen till de skoladministrativa guldklimparna. Rektorskap, utbildningschef, förstelärare eller IKT-ansvarig.

Utmattningssymptom, gränslösa och söndercurlade elever, föräldrar som behandlar lärare likt pizzabud…

I bästa chick-lit-anda blir det också en massa kärlekstrassel. Förhinder och förvecklingar, klavertramp och knasigheter. Dialogen är rappt och roligt skriven för den som gillar lättsmält underhållning. Här och var passerar skolvardagens problem revy: utmattningssymptom, gränslösa och söndercurlade elever, föräldrar som behandlar lärare likt pizzabud, en flat skolledning som är mest inriktad på att hålla en snygg fasad, pedagogiska modeflugor, illa förankrade skolpolitiska påbud och svamlande fortbildningskonsulter.

I Danny Wattins roman ”Lärarinna” är tonen ännu mer uppskruvad. Även här är det en ung kvinnlig lärare som står i fokus. Huvudpersonen heter Elin Mild, en driftig och levnadsglad tjej som luffat jorden runt i flera år, men som nu flyttat hem till sin borgerliga familj i Stockholm. Att bo hemma hos föräldrarna känns förnedrande, där triggas hon till att anta ett vad mot sin karriäristiska och översittaraktiga storebror Claes. Brodern är en politruk som gett sig in i skolsektorn för att tjäna stora pengar, nu utmanar han sin lillasyster att arbeta som vikarie på en kommunal skola. Orkar hon i sex månader? I så fall får hon ta över broderns lägenhet. Elin antar vadet, orädd alternativt oklok som hon är. Detta blir den dråpliga upptakten till en kamp där de två syskonen beskjuter varandra från två olika skyttegravar: en trött kommunal skola och en kallhamrad aktiebolagsskola, en narrspegel av dagens hårdsegregerade konkurrens- och marknadsskola.

Intrigen är dialogdriven och fartfylld, för att inte säga melodramatiskt. Skillnaden mot ”Som en öppen bok” är att tonen här är mörkare. Elin går över många gränser och många problem dryftas flyhänt: pennalism, profithunger och professionell; flathet, falskhet och familjegräl.

Ännu ett varv skruvas komiken i Henrik Bromanders ”Högspänning”. Här är det inte unga kvinnliga grundskolelärare som frontar, utan Lotta, en svensklärartant i gymnasieskolan. Miljön är Hvitfeldska gymnasiet i Göteborg, en lärdomsborg som nu står mitt uppe i IT-förändringens korsdrag. Framtiden är digital, modern och normkritisk. Lärdomsdammet ska gnuggas bort och vädras ut. Men Lotta sätter sig tvären och slåss för boken och bildningen.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet sex dagar i veckan eller på måndagar.
Prenumerera

Raskt blir hon en bildningens Don Quijote-figur, bittert kämpande mot övermakten och ohjälpligt ur fas med tiden. Här uppstår en skavande ambivalens hos läsaren, då Lotta framstår som både ömklig och påfrestande. En irriterande kunskapssnobbism kombineras med diverse irrationella beteenden. Motståndet mot digitaliseringen och kunskapsförflackningen slår över i en eskalerande elöverkänslighet, allt medan Lotta gör sig allt mer omöjlig på jobbet och isolerar sig socialt. I likhet med de andra två romanerna berättas ”Högspänning” utifrån ett jag-perspektiv. Bromander driver dock stilen längre och läsaren får klafsa runt i Lottas fixa och förvridna idéer. Träliga fotnoter, självupptaget skruvade utvikningar och hånfulla kommentarer gör gestaltningen klaustrofobisk. Kan hon inte bara ta sig samman, lägga av och gilla läget?

Kulturtanten Lotta rör sig ut i marginalen, ett fall med allegorin nära till hands: den döende bildningskulturen, effektivitetkulturen som tränger ut långsamhetskulturen, samhällets skoningslösa utslagning av besvärliga och udda människor. Lotta lämnar civilisationen och hamnar i naturen, tillsammans med en samling andra vinddrivna teknikfientliga figurer.

I samtliga tre romaner är den kämpande hjälten en kvinna, vilket rimmar väl med det faktum att 75 procent av alla grundskolelärare idag är kvinnor, medan motsvarande siffror på förskolan är 96 och på gymnasieskolan ligger det på 52 procent. Så om lärdomsskolans arketyp en gång var en herre med murriga tweedkläder, är det utan tvekan en mer färggrann kvinna som bär upp bildningen idag.

I de tre romanerna finns många konflikter. Innehållet är mer spretigt än sparsmakat, men i mitten står bildningen, klämd av kommersiella intressen, kvantifierande mekanismer och en kundorienterad köp-sälj-mentalitet där den stressade läraren förväntas vara en leverantör av lätthanterliga kunskapspaket och lättuppnådda betyg.

ERIK CARDELÚS
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr