Det våras för vårdlitteraturen

UPPVÄRDERING. Med massvaccinering och hopp om en avklingande pandemi går Erik Cardelús på litterär vårdspaning.

Förhoppningsvis skymtar vi ljuset i pandemitunneln. Med vett och vaccin går vi mot friskare och friare tider. På radion berättas att ansökningarna till sjuksköterskeutbildningen slår i taket. Det förklaras med att vårdens samhällsviktiga funktion har förtydligats, mer än någonsin.

Med detta kanske vårdmotiv och vårdtematik kommer att booma och blomstra i litteraturen. Färre kriminalkommissarier, krimförfattare och kändisar platsar mellan pärmarna eller på förlagsfesterna. Intensivvårdsköterskan får lysa starkare än influencern, för en gångs skull. Låt oss därför pausa vårdapplåden och gå på litterär vårdspaning, med hatten av för vården.

Synligast i vårdlitteraturen är läkaren, vilket kan knytas till hierarkiska och socioekonomiska förhållanden. Läkaren har längst utbildning, tar flest avgörande beslut och åtnjuter hög status på arbetsplatsen och i samhället. Historiskt har många läkare också varit författare, med varierande litterära temperament: den burleske Rabelais, den vemodiga Tjechov, den skarpe Conan Doyle och den frenetiske Céline.

Även i dagens världslitteratur finns många skrivande läkare, som den bästsäljande afghanen Khaled Hosseini, den engelske neurokirurgen Henry Marsh och den evige nobelpriskandidaten portugisen António Lobo Antunes. På hemmaplan har vi Einhorn, Seeberger och Unge.

Vårdlitteraturens svenske nestor är PC Jersild. Träget har han kommenterat såväl sjukvården som samhällsutvecklingen, litterärt och journalistiskt. Starkast förenas dessa två storheter – vårdgestaltningen och samhällskommentaren – i “Babels hus” från 1978. Översatt till många språk, har den kallats en av 70-talets stora svenska romaner. Romanen blev tv-serie under tidigt 80-tal med den folkkäre Carl-Gustaf Lindstedt i huvudrollen som den åldrige hjärtpatienten Primus Svensson.

Sjukdoms- och sjukhusskildringar finns det många. Långt mindre skildrad är äldrevården, som hamnat i coronakrisens epicentrum. Drabbande bilder ges i Marie Hållanders nästan decenniegamla roman “Tjänster i hemmet”, där en ung kvinna utan utbildning hastar runt mellan olika krävande vårdtagare i göteborgsk förortsmiljö. Toalettbesök, avklädning och påklädning, tunga lyft och montering av kateter. Jäkt från dörr till dörr, möte med vårdtagare med varierande grad av virrighet, språk och humör. Ingenstans finns förutsägbarheten, överallt problemen att lösa i farten: ”Inför varje dörr stannar jag till, samlar mig. Tittar på lappen som jag har med mig, upprepar namnet, så att namnet överensstämmer med personen, med dörren. Jag letar fram rätt nyckel ur nyckelknippan. Vad väntar mig? Sedan sätter jag nyckeln i låset, kliver in.”

Prosapoetiskt gestaltas ett otacksamt och lågavlönat slit. Istället för kapitel finns tjugofyra dörrar, suggestivt rubriksatta. ”Första dörren: eller din kropp som är min rygg” inleder. Här möter vi den kraftigt överviktiga Birgitta, som sätter kroppen på svåra prov: ”Att vända dig i sängen är ett arbete för ryggen, den känns när den ska tvätta dig. Efter en timmes arbete har din kropp satt sig i min rygg./ I ryggslutet.”

En annan berättarröst kommer från Sara Beischer i ”Jag ska egentligen inte jobba här”, utgiven 2015. Miljön är det kommunala äldreboendet Liljebacken och huvudpersonen den unga Moa, som kommit till Stockholm med skimrande skådespelardrömmar. Vilsen i staden, klämd mellan drömmar och verklighet, sjunker Moa ner i den yrkesvardag som hon sett som tillfällig, precis som många andra i personalen. Formen är den klassiska bildningsromanen: en ung hoppfull person söker sig fram i livet, men krockar med den kärva verkligheten. “Om Tjänster i hemmet” bärs av tungsinne och slit finns här en tragikomisk ton kryddad med samhällskritik. Här beskrivs dubbelarbete, timarbete och utslitna kvinnoryggar. Men också chefer som riggar det så att vårdlojalitet blir en lönsam affär för alla utom personalen.

Tonen är intim och dokumentär.

Bäst i klassen är Måns Wadensjös prisbelönta debut “Förlossningen” från 2009. Här är det arbetet som timanställd undersköterska på förlossningen som ställs i fokus. Ett krävande jobb, så nära livets uppkomst det går att komma. Tonen är intim och dokumentär: automatkaffe och kulvertar, kämpande underliv och personalens trötthet, hierarkier och sängbäddning, intrauterin fosterdöd och lyckade förlossning, anestesi och katetrar.

Några år efter Wadensjö publicerade Cecilia Persson “Att bära sin kropp – en rapport”. Här skildras arbetet som ensamarbetande personlig assistent, ställd i dialog riktad med Gunnar och Maja Eklöf. Parallellt trycks politiska och teoretiska reflektioner in, akademiker som Pierre Bourdieu och Beverly Skeggs illustrerar begreppet klass. Här talas om verklighetsöverdos och ketchupeffekt, epitet som studsar tillbaka på bokens ganska stofftäta anslag. Inget för minimalister, men en fröjd för den som vill ha metalitterär plusmeny.

I den nyutkomna boken “Arbetarlitteraturens återkomst” resonerar Rasmus Landström om dagens tendenser. Han menar att arbetaryrket har feminiserats i takt med att den tunga industrin lagts ner eller flyttas till låglöneländer. Istället har vi fått en svällande tjänstesektor, där kvinnor dominerar, speciellt i vården. Det sätter tydliga spår i (arbetar)litteraturen.

Att vården uppvärderas och synliggörs – i samhället och i litteraturen – är ett glädjande tecken. Glädjande vore också att den navelskådande autofiktionen makade på sig och gav plats åt andra sorters skildringar, med mindre av bekännelser och berömdheter, krimlitteratur och kändistrams.