INGÅNGAR. Målvaktens skräck vid straffspark, Kort brev till långsamt farväl och Långsam hemkomst är alla goda ingångar till Handkes prosa. Samtliga är de i egen rätt var och en mästerstycken i det korta formatet, skriver Tommy Gunnarsson.
Målvaktens skräck vid straffspark, Kort brev till långt farväl, Långsam hemkomst av Peter Handke
Albert Bonniers Förlag
I och med tilldelningen av 2019 års nobelpris i litteratur till Peter Handke har Bonniers valt att återutge tre av hans mest lästa verk, Målvaktens skräck vid straffspark, Kort brev till långt farväl och Långsam hemkomst i en och samma volym. Samtliga tillhör de den framstående delen av Handkes bibliografi som legat till grund för att han tilldelades nobelpriset.
Den första boken i volymen, Målvaktens skräck vid straffspark ifrån 1970, är en av Handkes allra tidigaste verk och den andra av hans böcker som översattes och gavs ut på svenska. Denna kortroman, eller långnovell om man så vill, tillhör inte bara en av Handkes allra mest lästa böcker, utan är också en av hans kritikermässigt mest beundrade och har dessutom kommit att få något av en kultstämpel. Handlingen, vilken inte är mycket att orda om, tilltar sig i en österrikisk gränsstad där huvudpersonen Bloch, en före detta fotbollsmålvakt som svårligen hankar sig fram som byggnadsarbetare, driver omkring.
Handke är ofta i sina verk en osedvanligt spänningsbefriad författare. Fokus i hans romaner ligger som oftast på skildringen av mänskliga tillstånd och öden, vilka inte saknar dramatiskt förflutet, men som är fjärran från uppbyggliga intriger. Målvaktens skräck vid straffspark är inget undantag från detta, men i början av boken förekommer ett strypmord som Bloch utför på en ung kvinnlig biografarbetare efter att han inlett en affär med henne.
Mordet som Bloch begår kommer tidigt i boken och mycket plötsligt utan förvarning. Som läsare blir man dock inte förvånad. Huvudpersonens tillvaro, vilken tycks hårt koncentrerad kring ett tomhetens totala mörker, präglas från början till slut av handlingar som samtliga för honom personligen tycks moraliskt totalt befriade.
Redan när boken gavs ut första gången drogs bland litteraturkritiker både i hemlandet Österrike och internationellt hyllande paralleller till Albert Camus Främlingen, men den jämförelsen är i grunden missvisande för att beskriva vad Målvaktens skräck vid straffspark är för slags litterärt verk. I Främlingen präglas Meursaults främlingskap och nihilistiska hållning mycket av en dåtida fransk manlig jargong. Blochs främlingskap är av en helt annan art än den hos Meursault. Bakom Blochs främlingskap anas en på djupet sårad och desperat person som verkat förlorat alla mellanmänskliga sammanhang, och verklighet och dröm tycks hela tiden vara i ett slags upplösningstillstånd. Kafka är härvid en annan litterär parallell många dragit till romanen, men epitet som kontemplativ thriller är ändå kanske mer korrekt än något annat för att beskriva boken litterärt.
Förutom det skildrade mordet är Målvaktens skräck vid straffspark en mer eller mindre händelsefattig bok, men Blochs skildrade gränsgångartillvaro mellan verklighet och dröm, mänskligt och omänskligt, känslor och känslokyla och förföljelsemanier håller läsaren hela tiden i ett starkt suggestivt grepp. Bloch är en extrem som människa, men det mästerliga i Handkes skildring av hans karaktär blottlägger en inte helt främmande allmänmänsklig existentiell klaustrofobisk ensamhet där gränsen för den egna projiceringen och omvärlden kommit att suddas ut.
I den andra boken i volymen, Kort Brev till långt farväl (1972), som nog får sägas vara ett av Handkes mest lättillgängliga prosaverk, befinner sig berättarjaget, som just lämnat sin hustru efter att deras äktenskap fallit sönder, i Providence (inte långt ifrån New York) där han tar emot ett brev. Brevet, vars avsändare är hans fru, innehåller enbart följande två meningar: ”Jag är i New York. Sök inte upp mig där är du snäll, det vore inte skönt att hitta mig”. För den med någon form av förmåga att läsa mellan raderna står det dock snart redan i romanens inledning klart att berättarjagets hustru snarare desperat vill ge sig till känna för honom, och det som följer är både till det yttre och inre en katt-och-råtta lek över USA mellan två sårade människor som ser försoning som svåråtkomlig men som ändå desperat vill få till varsin uppgörelse.
Melankolisk och drömsk road movie i bokform kan kanske låta som en platt beskrivning, men det är ganska mycket just vad Kort brev till långt farväl är för bok. Peter Handkes konstnärliga syskonskap med den tyske filmregissören Wim Wenders, som bland annat filmatiserade Målvaktens skräck vid straffspark 1972 och regisserade Himmel över Berlin (1987) efter Handkes manus och som blev tongivande inom just genren road movies genom filmer som Med Alice på halsen (1974), för övrigt löst baserad på Kort brev till långt farväl, och Paris, Texas (1984), är romanen igenom starkt närvarande. Med Wenders delar Handke i Kort brev till långt farväl också samma något distanserade men aldrig högdragna och samtidigt kärleksfulla relation till Amerika, vilken inte minst lyser igenom i romanens miljöbeskrivningar.
Man, medelålders, eller på väg in i medelåldern, något hudlös, rotlös, desillusionerad både i relation till andra och sig själv är berättarjaget i Kort brev till långt farväl en typisk huvudperson i Handkes litterära värld. Det berättarjaget i romanen gång på gång i sitt inre ställs inför är att flykten ifrån hustrun är också flykten ifrån det egna jaget. Som ofta i Handkes böcker är det inte upplevelser av ensamhet i sig som först och främst existentiellt blottställer huvudpersonen, snarare då hur omöjlig en faktisk ensamhet är i en absolut mening. Det finns alltid som skuggor av det egna jaget andra eller den andra att förhålla sig till, i det här fallet en i både det yttre och inre förföljande hustru, och en faktisk ensamhet ter sig nästan snarare emellanåt som en befriare om den vore möjlig.
De yttre händelserna i Kort brev till långt farväl är som ofta i Handkes böcker aldrig av det spektakulära slaget, men Handke är här precis som i många av hans övriga böcker en mästare på att kunna beskriva det mest banala och samtidigt ge det ett närmast hallucinatoriskt levande skimmer. Varje beskriven detalj, varje ögonblicksbild i Kort brev till långt farväl är laddad med existensens hela närvaro.
Långsam hemkomst (1978) är den tredje boken i samlingsvolymen. Huvudpersonen i romanen, en geolog vid namn Valentin Sorger, befinner sig i bokens inledning nära polcirkeln på den amerikanska kontinenten. Bortom civilisationen och fjärran från sitt hemland belägget någonstans i Europa och sina familjeband befinner sig Sorger här i en slags yttre och inre exil. Hans krisartade exil verkar dock inte vara helt odelat frivillig. Den här typen av existentiell och oroande kluvenhet mellan jaget och det förflutnas rötter är återkommande i nästan alla av Handkes prosaverk.
Tidsfristen för Sorgers anställning inom gruvindustrin håller i romanens inledning på att ta slut och han är i färd att återvända hem. Sorgers hemfärd tar honom inte helt oproblematiskt genom nästan hela den amerikanska kontinenten och dess metropoler, och precis som Kort brev till långt farväl kan Långsam hemkomst beskrivas vara en slags road movie i bokform. Långsam hemkomst är dock berättad i tredje person och stilen en helt annan. Långsam hemkomst har en mer frimodig ton i berättandet och pekar mer mot Handkes senare litterära alster där romanformens gränser hela tiden tangerar det lyriska och närmar sig antiromanen och konstnärligt kommit att kulminera i mästerverket Mitt år i Ingenmansbukten (1994).
Geografiska platser och miljöbeskrivningar skildras precis som i Kort brev till långt farväl i Långsam hemkomst närmast exakt och har sällan fiktiv bakgrund. Samtidigt är dessa fysiska beskrivningar poetiska bilder av huvudpersonens egna inre tillstånd. Handkes prosa rör sig på detta vis nästan alltid i ett yttre och inre på samma gång, ett grepp som han som författare hanterar på ett ytterst strängt och samtidigt frigörande sätt.
Målvaktens skräck vid straffspark, Kort brev till långsamt farväl och Långsam hemkomst är alla goda ingångar till Handkes prosa. Samtliga är de i egen rätt var och en mästerstycken i det korta formatet, och samtidigt visar de på olika sätt bredden på Handkes förmåga som berättare. Begreppet berättare ska dock inte när det kommer till Handke fattas i strikt konventionell mening. Berättandet hos Handke rör sig sällan kring en pågående intrig men desto mer med fokus på det starkt subjektiva, drabbande, märkliga och fascinerande tillståndet att existera som människa. Är man som läsare bara öppen inför detta blir Handke allt annat än en tråkig och svåråtkomlig författare, utan snarare då mer självklar och tidlös än det mesta.
info@opulens.se
