Tingens poet

Litteratur/Kultur
Francis Ponge. Digitalt porträtt efter fotoförlaga: Opulens.

AVDAMMADE MÄSTARE. Om man ska se Ponge som surrealist så får det vara med tanke på leken med skalan och förmågan att få tingen att nästan kännas hotande eller motbjudande. Jesper Nordström berättar om Francis Ponge.

 

 

I artikelserien Avdammade mästare berättar Jesper Nordström om mer eller mindre bortglömda författare och andra kulturarbetare. Skriv ”Avdammade mästare” i sökrutan högst upp på sajten om du vill läsa fler artiklar i serien.

Francis Ponge (1888-1988) är poeten som verkligen inte gick att lägga i en skål med en etikett, det fanns ingen ism eller skola eller annan lapp som verkade fastna på honom, men det närmaste man kommit en beteckning är att kalla honom tingpoet.

Det saknades en agenda bakom hans lyrik. Det finns inget politiskt, inget psykologisk eller över huvud taget något som går att skönja i form av en djupare existentiell, religiös övertygelse.

Ändå är det som att han lyckas skriva om dörrar, krus, apelsinskal och cigaretter som om dessa ting utgör världens absoluta mittpunkt. Han skriver som om bilderna inte har en komposition i form av förgrund, mitt, bakgrund utan allt ligger i fokus, i ett slags visuellt brus och med en påtaglighet som nästan bibringar ett slags äckel inför tingen.

Tänk dig en extra trött dag när din hud, ditt pansar mot världen är tunt och du bara kan se hårstråna, de vita prickarna, skavankerna, brännmärkena på ett gammalt soffbord. För att tala med modern psykiatrisk terminologi är det som om Ponge saknar central koherens, ett begrepp som används för att beteckna autistiska personers svårighet att se något annat än träd i skogen.

Som i dikten om regnet där varenda individuell droppe ska redogöras för så att det till slut nästan känns hotfullt som att få en armé myror för tätt inpå sig. Detta är ena sidan av hans författarskap. Den andra borde få Ernst Kirchsteiger att huka sig i bänken, för här handlar det om det enkla boendets och köksredskapens och matvarornas sensualism.

Ljudet av att skala potatis, eller den humoristiska iakttagelsen att kungligheter inte njuter av dörrar, då de inte själv går i clinch med dessa träpaneler och lyssnar på det trygga ljudet av låsmekanismen.

Ponge tillhörde i början kretsen kring André Breton, vilket kanske inte säger så mycket då många samlades kring denna arrogante och dominante surrealistfurste och ibland hade svårt att frigöra sig från honom.

Men om man ändå ska se Ponge som surrealist så får det vara med tanke på leken med skalan och förmågan att få tingen att nästan kännas hotande eller motbjudande. Som om potatisen skulle få liv och hoppa upp i ansiktet på en.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

Personligen tycker jag hans höjdpunkt nås i långdikten ”räkan i samtliga tillstånd”. Det blir som en lyrisk etyd över detta skaldjur med alla dess små skutt, känselspröt, ryckiga kroppsspråk och med tanke på att Ponge var väldigt nervöst lagd och led av ticks är det inte helt ut i det blå att se räkan som ett slags alter ego, ett djur han kände sig befryndad med.

Utan att förringa honom kan man säga han red på den våg av tysk fenomenologi som gjorde sitt segertåg i Frankrike, en perceptionsfilosofi alltför komplicerad att redogöra för här. Jean-Paul Sartre skrev mycket och uppskattande om Ponge, men här i Sverige är han rätt förbisedd, kanske för att vi här har ett idiom av idédikt där vi vill se en kärna, inte bara ett slags skimmer eller utsnitt av verkligheten.

JESPER NORDSTRÖM

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen