Svårläst essäbok om sex

Litteratur.
Stefano-Foconi
Stefano Foconi. (Foto: Wikipedia)

ESSÄISTIK. Varför en författare utbildad i litteraturvetenskap gång på gång återvänder till en biologisk diskurs är för mig ett mysterium. Resultatet blir slag i luften, skriver Jonatan Jakobsson Wik som läst Om Kärlekskonsten av Stefano Foconi.

 

Om Kärlekskonsten av Stefano Foconi
Daidalos förlag

Sedan debuten Lergök i början på 90-talet har Stefano Foconi gett ut en rad romaner, reseskildringar, diktsamlingar och essäer. Mest omskriven har kanske Hade en bror (2012) varit, där Foconi i romanform skildrade broderns under mystiska förhållanden hastiga bortgång. Verket erhöll då viss kritik för att vara en partisaninlaga med genomskinlig gestaltning, vilken ska ha pekat ut Foconis före detta svägerska som skyldig till broderns död.

Nu är Foconi tillbaka, denna gång med Om kärlekskonsten, utgiven på Daidalos förlag, den tredje essäboken i en planerad serie om fyra. Tidigare har verken Om trädgårdskonsten (2011) och Om kokkonsten (2016) getts ut och serien planeras avslutas med en essä om döden.

Om kärlekskonsten är en essä om konsten att älska i bemärkelsen att idka älskog. Den riktar in sig på den erotiska eller sinnliga aspekten av eros. ”Könsorganen”, ”Handböckerna”, ”Prostitution”, ”Pornografi”, ”Avhållsamhet/Promiskuitet”, ”Perversioner” är alla namn på olika kapitel och tjänar som en fingervisning för verkets fokus.

Verkets genomgående tankestruktur tycks vara att ”rutin är älskogens värsta fiende.” Kulturella uttryck och strukturer som styr kärlekens grammatik döms ut och den agrara revolutionen eller bofastheten pekas ut som punkten då människan miste sin fria, spontana sexualitet. För att påvisa att monogamin är, som Foconi uttrycker det, ”lika naturlig för människor som att flyga” driver han en mycket udda kritik av evolutionspsykologin. Udda därför att den bedrivs inom evolutionspsykologins egen diskurs, samtidigt som det framgår med all tydlighet att Foconi inte är skolad inom denna disciplin. Han glider fram och tillbaka mellan att argumentera på genens, gruppens eller individens nivå, han blandar ihop ”behov” med ”fördel” och han tycks nära en paradisdröm om en frigjord jägar-samlar-tillvaro närmast utan några hindrande strukturer för individernas sexuella uttryck, en tillvaro han gärna jämför med bonoboapornas. Att all mänsklig samlevnad har präglats av sexuella tabun och att det därmed i termer av mänsklig kultur alltid har funnits sexuellt ”förtryck” tycks Foconi vilja dribbla bort.

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 45 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

Självklart finns det många saker att kritisera evolutionspsykologin för, men frågan är varför Foconi inte gör det utifrån en litterär eller humanistisk horisont?

Än mer udda blir det när Foconi bedriver kritik av queerteori utifrån samma diskurs och kritiserar Judith Butler för att sakna ”baskunskaper om hur det mer detaljerat går till när ett barn på biokemiska grunder blir till som könsvarelse”. Som om Butler inte visste att den biomedicinska diskursen existerar, eller som om Foconi inte själv förstår att han talar mitt i den diskurs som Butler menar styr vår upplevelse av världen och därmed vår kunskapsproduktion. Att Foconis kritik då han skriver att ”könsdifferentieringen föregår kort sagt socialiseringen” aldrig kan möta Butlers kritik av kön, är helt enkelt för att där Butler ifrågasätter hur vi kan nå kunskap genom ett medvetande som är språkligt strukturerat att uppfatta vissa skillnader, där har Foconi inte någon kritik av medvetandet alls och tycks anta att de observationer som görs i medicinska studier når fram till ”en verklig värld vars lagar är likgiltiga” inför viljeakter. Han blandar genomgående ihop ontologi med epistemologi.

Återigen, det finns flertalet perspektiv möjliga att kritisera Butlers teorier utifrån, till exempel att all gemenskap kräver uteslutning och därmed det strukturella våld Butler kritiserar, eller att hennes teorier utgör en attack på det gemensamma språk som gör det möjligt för människor att leva tillsammans. Foconi skulle kunna ha använt mimesis-begreppet för att analysera samband mellan sexualitet, hämnd/aggressivitet och kulturella normer.

Varför en författare utbildad i litteraturvetenskap gång på gång återvänder till en biologisk diskurs är för mig ett mysterium. Resultatet blir slag i luften.

Ändå fortsätter Foconi att utifrån denna utgångspunkt argumentera för individens rätt att bestämma över sin egen njutning och för en ”destabilisering av dikotomin normal-avvikelse”.

Hur en person i en moraliskt frigjord och ”genommaterialistisk” kontext som inte blir sedd av andra ska behålla sin självrespekt, eller hur den framgångsrikt polyamoröse ska undvika missbruk, är frågor som Foconi lyfter i förordet men aldrig återkommer till, vilket är synd, för verket hade varit betjänt av en stringent analys utifrån några frågeställningar, gärna med litterära begrepp som Foconi är bekant med som analysverktyg. Exempelvis vore det möjligt att utifrån Houllebecqs gestaltningar av erotik och kärlek i senkapitalismen undersöka den icke-föreskrivande frihetens relation till den sinnliga njutningen.

Men om Foconi väljer bort att skriva om kärlek utifrån Othello eftersom han då kan verka ”bildad”, vore väl antagligen ett dylikt grepp behäftat med en liknande motvilja. Frågan är bara varför Foconi själv och bilden av honom är viktigare än textens innehåll och kvalitet?

Stilmässigt skriver Foconi i förordet att han önskar stå på tre ben: poesin, romanen och den tematiska essän.

Som ansats är det intressant eftersom ett dylikt genreöverskridande upplägg potentiellt tvingar läsaren att vara på alerten inför vad det är han läser. Men tyvärr består texten framförallt av långa stycken av rent informativ karaktär, företrädesvis sammanställt utifrån Wikipediaartiklar. Då och då bryter Foconi av med snärtiga formuleringar eller egna rekommendationer i stil med: ”Unga kvinnor borde över huvud taget aldrig äta p-piller, men att de faktiskt ändå främst gör så beror på en kombination av egen okunskap, flockmentalitet och slentrianmässig snabbförskrivning av stressade läkare eller välmenande men aningslösa sjuksköterskor”.

Författarens tilltro till sitt eget vetande efter att ha läst artiklar han hittat på Wikipedia är häpnadsväckande och får mig att undra om det verkligen egentligen är som essä man ska läsa texten och inte som helt och hållet en gestaltning av en postmodern självtillräcklighet.

Några avsnitt bär även prägel av en mer tydlig gestaltning. Som när Foconi utifrån Platons Symposium låter olika karaktärer (varav en av dem kallas Stepano Garlo Foldoni) komma till tals, eller när berättarjaget låter läsaren höra om de ansträngningar han gjort för att kunna suga av sig själv, eller när berättarjaget återger hur han förlorade oskulden till en prostituerad transperson. Tyvärr är dessa avsnitt fulla av sarkasmer och det är svårt att förstå deras innebörd eller relevans för texten som helhet.

I slutänden är det ändå svårt att inte (Foconi skriver det själv i förordet), läsa Om Kärlekskonsten som ett uttryck för författarens egen ”nyfikenhet”. Och även om jag kan förstå värdet för en författare att skriva en sådan text för sig själv, kan jag inte förstå vad meningen är att läsaren ska få ut av den. Problemet blir att han gång efter gång själv träder han fram framför texten och gör sig viktigare än dess innehåll.

Som essä är resultatet svårläsligt. Som gestaltning är det ryckigt, bitvis irrelevant och ger snarare intrycket av en önskan att provocera än att nå fram till en djupare sanning. Men det är inte, vilket Foconi tycks tro, innehållet i åsikterna han torgför som är det provocerande utan det är textens bristfälliga genomförande som gör Om kärlekskonsten svår att stå ut med.

 

JONATAN JAKOBSSON WIK
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Sommar: Stjärnan

KORTPROSA. En lördag eftermiddag i september hittade Erik Skogh en samling absurd
0 0kr