MUSIKESSÄER. Spännvidden är så stor, och exkurserna så många, att musiktemat nästan drunknar i kaskaderna av diverse hugskott. Författaren är infallsrik och associativ – till den grad att texterna artar sig till anekdotiska miniessäer i största allmänhet, lite i riktning mot Claes Hylingers stil, skriver Björn Gustavsson som läst Anders Björnssons essäbok om musik.
När man inte hunsar och trettiofyra andra miniessäer om musik
av Anders Björnsson
Celanders förlag
Jag har fått mig tillskickad en nyutkommen bok om musik, med den långa titeln När man inte hunsar och trettiofyra andra miniessäer om musik (Celanders förlag). Den är skriven av Anders Björnsson, som vid sidan av akademiska och journalistiska uppdrag tidigare bland annat skrivit Försvaret främst – om vikten av stärkt svenskt försvar.
Jag googlar lite på Björnssons bakgrund. I yngre ålder medarbetade han i tidningen Gnistan, utgiven av Sveriges kommunistiska parti; i mogen ålder medlem i en exklusiv herrklubb, grundad 1874. Jag läser om hans publicistiska verksamhet: stor spännvidd även där.
Något liknande kan sägas även om de föreliggande musikessäerna. Ja, spännvidden är så stor, och exkurserna så många, att musiktemat nästan drunknar i kaskaderna av diverse hugskott. Författaren är infallsrik och associativ – till den grad att texterna artar sig till anekdotiska miniessäer i största allmänhet, lite i riktning mot Claes Hylingers stil.
Redan när jag läste baksidestexten, skriven av Svenska Dagbladet-kollegan Marie-Louise Samuelsson, anade jag att något väldigt speciellt var att vänta i denna bok. Hon skriver inte ett ord om själva boken – i stället berättar hon om de gånger hon besökte Anders Björnssons tjänsterum: samtalen brukade fara iväg i de mest oväntade riktningar.
Visst finns det inslag av musik i denna brokiga väv, men knappast av fördjupande slag. Stilen är kapriciös, innehållet disparat och kalejdoskopiskt växlande. Sammanfattningsvis får musiken förvånansvärt lite utrymme i dessa essäer, som snarast kännetecknas av det författaren själv skrivit på sidan 22: ingenting är oviktigare än någonting annat.
Förvisso kan böcker skrivas också utifrån en sådan hållning, men att låta titeln presentera essäer ”om musik” och sedan lämna fritt för i princip vilka disparata och aparta fragment som helst, gör det inte helt lätt för läsaren att finna den där boken om musik.
bjorn.gustavsson@opulens.se
