TRAUMA. Det är berörande att följa Sigrid Rausings reflektioner över det trauma som drabbat hennes familj och som fortsätter att hålla den hårt sluten i sitt grepp, skriver Elisabeth Brännström i sin recension av Malström.
Malström av Sigrid Rausing
Albert Bonniers förlag
Den tjugonde juni 2012 hittades Eva Rausing, gift med den svensk-brittiske mångmiljonären Hans Rausing, död i parets gemensamma sovrum i Belgravia i London. Eva Rausings kropp hade legat inrullad i en sopsäck under madrassen i parets säng i över en månad. Stanken var ohygglig och oredan i rummet tydde på att Hans Rausing under den månad som gått stängt in sig tillsammans med liket och ägnat sig åt att missbruka heroin, medan hans fru låg död av en överdos i sängen bakom honom. Perfekt ordning rådde i resten av huset, där tjänstefolk såg till att fasaden utåt hölls putsad, men sanningen var att det välbärgade paret Rausings drogmissbruk för länge sedan hade passerat den gräns där överlevnad är möjlig utan akuta hjälpinsatser och stark egen motivation. Inga pengar i världen hade kunnat rädda dem från den slutgiltiga katastrofen.
Hans Rausings syster, författaren och bokförläggaren Sigrid Rausing, som under flera år tagit hand om parets fyra barn, hade under så gott som hela sitt vuxna liv varit medberoende. Hans Rausing var bara arton år när han först prövade rökheroin i Goa och efter det hade han flutit in och ut i ett drogberoende som hållit hela familjen i ett hårt grepp. Oron för Hans präglade Sigrids liv så starkt att hon under en period blev djupt deprimerad och knappt vågade lämna huset. När den ultimata katastrofen till sist blev ett faktum bestämde hon sig för att skriva en personlig, utforskande memoarbok om sin egen och syskonens uppväxt och de familjekonstellationer som påverkat deras val i livet.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Malström, i år utgiven på Albert Bonniers förlag, har under sin engelska titel Mayhem, ett ord som i översättning betyder förödelse, fått utmärkta recensioner. Den valdes bland annat till Sunday Times Book of the year 2017 och Sigrid Rausing har hyllats över hela den anglosaxiska världen för sin finstämda, ärliga berättelse om den skugga som under många år vilat över familjen Rausing. Hon analyserar problemet med missbruk som en konsekvens av människans fria vilja och tar ställning till sitt eget och familjens medberoende på en poetisk, glasklar prosa där sorgen, självförebråelserna och försöken att förstå lyser igenom nästan varje rad. Önskan att hjälpa och den frustration som uppstår när missbrukaren väljer att undvika den utsträckta hand som i hans ögon förvandlats till ett ensamt hyttande finger kommer också till uttryck med stor skärpa. Familjen förvandlas, trots all sin goda vilja, till en liten polisstat som missbrukaren ägnar en stor del av sin tid åt att manipulera eller, helst av allt, undvika.
Sigrid Rausing rör sig mjukt och försiktigt över starkt minerad mark. Hennes bror är den ende drogmissbrukaren i syskonskaran. Hon själv och systern Lisbet delar inte hans problem. Hur kommer det sig att just han blivit drogberoende? Finns det något i släktens historia eller i syskonens uppväxt som kan bidra med ledtrådar? Försöken att analysera leder inte fram till några självklara svar och Sigrid Rausing står ensam kvar med sina funderingar, precis som många andra med närstående som valt att totalt absorberas av sitt missbruk. Ingenting känns självklart och inga patentlösningar uppenbarar sig, men det är mycket berörande att följa Sigrid Rausings reflektioner över det trauma som drabbat hennes familj och som fortsätter att hålla den fast sluten i sitt grepp.
