Skönhet, skärpa, men inte nära

Litteratur.
Pooneh Rohi. (Foto: Linda Gren.)

NYANSER. Det märks att Pooneh Rohi behärskar språkets alla nyanser. Hölje äger både skönhet och skärpa och jag hade verkligen velat omfamna den – men kommer inte nära, skriver Carolina Thelin.

Hölje av Pooneh Rohi
Ordfront

Förväntningarna på Pooneh Rohis nya roman Hölje är höga. Hennes författardebut Araben höjdes till skyarna och här kommer ännu en bok om identitet och främlingskap.

Araben (2014) handlar om en uppgiven åldrad man som kallas “araben” av vitt folk i ett Stockholm i vinterskrud (trots att han kommer från Iran) och som aldrig lyckas bli en del av det svenska samhället. Hans dotter, däremot, har både akademisk karriär, svensk kille och bostadsrätt med trägolv. Bokens tema påminner på så sätt om Arash Sanaris självbiografi Sverigevänner – Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn som nominerades till Augustpriset förra året. Hur den andra generationens invandrare assimileras medan deras fäder sjunker allt djupare ner i modlöshet.

Men medan Araben tar sig an ett allmänmänskligt ämne är Hölje en bok om en enskild kvinnas trauma i och med en förlossning. Givetvis kan erfarenheter kring barnafödande beröra en stor del av världens befolkning och vara ett både uråldrigt och ständigt aktuellt motiv att skriva om. Men problemet är att jag inte känner mig delaktig.

Mona föder ett barn men vet inte vem hon är, var hon är och vad som sker. “Hur hamnade jag här? Rädslan i henne är som en klump under huden. Hon sluter ögonen och drar in andan, försöker få slagen att minska i styrka. Få det hårda att släppa en aning. Försöker nå det som var innan det där rummet, innan kvinnan och barnet och den heta smärtan. Hon väntar ett par ögonblick men ingenting händer. Lyssnar, letar i kroppen efter något med tydliga linjer. Men det enda som finns där är hjärtslagen, ett efter ett, dundrandes innanför revbenen”.

Från dag ett, under förlossningen, när det vita ljuset och den svartaste smärtan bländar och sedan dag efter dag, klockslag efter klockslag i sjutton dagar, får vi följa Monas kamp under en djup förlossningsdepression – eller är det en psykos? Hon befinner sig i ett tomrum, i ett totalt förfrämligande av sig själv i världen. Hon ser sig själv utifrån, hon ser på barnet, mannen, svärföräldrarna och lägenheten utan något minne av hur hon hamnat där, hos dem. Hon känner bara avsmak och motvilja. Den enda hon kan relatera till är en liten flicka som leker på gården utanför. Mona blir som besatt av att genom henne ta reda på vem hon är.

Jag försöker förstå mig på Rohis roman men blir bara irriterad. För mig ter den sig alltför alienerad från verkligheten. Jag googlar på minnesförlust i samband med förlossningsdepression/psykos men hittar inget att gå på. Men spelar det någon roll? Fiktion är fiktion och Rohi vill säkert förmedla något som omfattar mycket mer än just det konkreta trauma jaget genomgår. Men jag vill veta och jag vill få en förklaring. Och visst, något slags förlösning sker på de sista sidorna men inte blir jag klokare för det. Varför söker hon inte hjälp? Varför vägrar hon säga som det är? Varför hatar hon sin omgivning så? Någonstans i hennes bakhuvud ligger ett skrämmande minne dolt men hon får inte fatt på det. Endast en sak är hon säker på – att hon inte är den förnöjsamma och behagliga kvinna alla tror att hon är.

Pooneh Rohi är född i Iran men uppvuxen i Stockholm och är även forskare i språkvetenskap vid Stockholms universitet. Det märks att hon behärskar språkets alla nyanser. Hölje äger både skönhet och skärpa och jag hade verkligen velat omfamna den – men kommer inte nära.

CAROLINA THELIN
poesi@opulens.se

 

 

 

 

 

Det senaste från Litteratur

0 0kr