Sandvikenförfattaren personifierad

Litteratur.
Bernt Olov Andersson. (Fotot är hämtat från CD-boken Syrenernas tid.)
”Bernt Olov Andersson är Sandvikenförfattaren personifierad”. (Fotot är hämtat från CD-boken Syrenernas tid.)

ROMAN. Framtid ska min dotter heta av Bernt Olov Andersson är en roman om fattigdom, lidande och kamp, men också om människans förmåga att hitta glädjeämnen och att övervinna till synes oöverkomliga hinder, skriver Thomas Almqvist.

Framtid ska min dotter heta av Bernt Olov Andersson
Reptil

I Rasmus Landströms mycket läsvärda bok ”Arbetarlitteraturens återkomst”, som kom förra året, är Bernt Olov Andersson naturligtvis omnämnd och har ju alltid varit en författare som hållit arbetarlitteraturens fana högt. Han föddes i Hälsingland men växte upp i Sandviken och har hela tiden synliggjort arbetarnas villkor i sina böcker och fört den svenska arbetarskildringen vidare in i vår tid. Han skildrar människorna kring bruket, deras vardag, deras yttre och inre liv och fångar även det som präglar olika tidsepoker. Genom olika livsöden kan man som läsare följa hur bruksarbetarnas villkor i samhället förändras. Efter sexton år på Sandvikens järnverk vet han vad han skriver om och hans erfarenheter som arbetare i den tunga industrin ligger till grund för hela hans författarskap. Förra året kom den självbiografiska ”Den osynliga nåden”, men mest känd är han kanske ändå för trilogin, som inleds med ”Min älskade slaktare” (1988) och som följs av ”Syrenernas tid” (1995) och ”Som en lilja” (1997). ”Framtid ska min dotter heta” är en fristående fortsättning på ”Kanal” (2012).

Året är 1886 och ännu ett barn föds i en av brukssamhällets många fattiga familjer. Mauritz följer i pappans fotspår och börjar arbeta på järnverket, som är en livsfarlig arbetsmiljö bland flytande järn och surrande valsar. Miljön bryter ner arbetarna, som alla dör unga. Disponenten avskyr socialister och är beredd att göra allt för att hindra dem att organisera sig. Många arbetare svartlistas och emigrerar till Amerika. I den hårda kampen segrar till sist arbetarna, men inte utan att betala ett högt pris för sin seger. 1886 fanns inte Sandviken på kartan än. Platsen var då ett nybyggarsamhälle, som i folkmun fick heta ”Kalifornien”. Det är den platsen som är utgångspunkten för romanen. ”Framtid ska min dotter heta” är en roman om fattigdom, lidande och kamp, men också om människans förmåga att hitta glädjeämnen och att övervinna till synes oöverkomliga hinder. Disponenten på bruket ville inte ha några självständigt tänkande arbetare utan bara blind lydnad och fullständig underkastelse. Arbetarna kämpade för rätten att få organisera sig och bilda fackförening. Om man blev stämplad som socialist och uppviglare blev man svartlistad och vräkt från sin bostad, som ägdes av bruket.

”Framtid ska min dotter heta” är en generös hyllning till de arbetare som gick i bräschen och banade väg för vad som komma skulle. Trotset och protesten mot orättvisorna i samhället finns med som en politisk drivkraft till alltihop. Här finns hela tiden också en livskraft, framtidstro och längtan efter befrielse och även en gestaltad känslighet och sökande oro, som romanen förmedlar. Det Andersson skriver om och hur han skriver det lämnar ingen läsare oberörd. Romanen verkar vara skriven som i ett behärskat raseri. Språket är ändå stramt och avskalat men med en speciell skärpa. Han söker en exakthet i uttrycket och detaljer som ger trovärdighet. Sättet att berätta är öppenhjärtigt och medryckande med ett personligt tilltal som engagerar. Språk och berättarperspektiv flyter samman på ett naturligt sätt.

Romanen är baserad på ett verkligt levnadsöde. Mauritz Westberg (1886-1982) var med och startade fackföreningen i Sandviken. Han blev avskedad och förbjöds att besöka föräldrarna, som bodde i bolagets lägenhet. Han var beläst och duktig på att skriva och fick därför börja skriva för Arbetarbladet i Gävle. Han var socialdemokratisk riksdagsman i nära fyrtio år. Andersson fick möjlighet att träffa honom och intervjua honom. Romanen är tillägnad honom.

Dinter utan filter

Lyssna på vår podd där Richard Dinter besöker olika författare runt om i landet.
Lyssna på podden

Sandviken, med idag ungefär 23 000 invånare, växte upp kring järnverket Sandvik AB. Denna lilla kommun har fostrat författare som Per Gunnar Evander, Göran Norström, Stig Sjödin, Anna Westberg, Anna Jörgensdotter (numera Anna Sanvaresa och medarbetare i Opulens, reds. anm.), Carolina Thorell och Bernt Olov Andersson själv. I Stig Sjödin Sällskapets årsbok 2018 kallas Sandviken ”det litterära bruket”. Bernt Olov Andersson är Sandvikenförfattaren personifierad.

THOMAS ALMQVIST
thomas@opulensforlag.se

 

Thomas Almqvist är pensionerad bibliotekarie och bosatt i Linköping. Skriver litteraturkritik i Skånska Dagbladet sedan 1987. Han recenserar även blues-CD och böcker om blues i Jefferson Blues Magazine. Thomas har skrivit tre böcker, Från Madrid till Mexico City och Montevideo – en resa i spansk, portugisisk och latinamerikansk litteratur och kåserisamlingen Den pendlande bibliotekarien samt Spanien i mitt hjärta, där han översatt och introducerat elva spanska favoritpoeter till svenska.

Det senaste från Litteratur

Svenska överlevare

JUDISKT LIV. ”Förintelsekonferenser och utställningar i all ära men för dem som
0 0kr