Ralph Waldo Emerson: Ur dagboken ‒ Del 5

Litteratur.
Ralph Waldo Emerson. Porträtt från cirka 1857. (Bildkälla: Wikipedia)
Ralph Waldo Emerson. Porträtt från cirka 1857. (Bildkälla: Wikipedia)

SOMMARSERIE. I dag publicerar vi den femte delen i en svit texter hämtade från den amerikanske författaren och filosofen Ralph Waldo Emersons dagbok. Gunnar Lundin står för översättningen och urvalet. Totalt kommer vi att publicera elva delar i sommar. Tidigare delar finns här.

Ralph Waldo Emerson: Ur dagboken ‒ Del 5

I urval och översättning av Gunnar Lundin

 

Dec., odaterad (Emerson är 38 år)

När Jones Very var på besök i Concord, sa han: ”Jag tyckte alltid när jag hörde dig tala eller läste dina skrifter att du såg sanningen bättre än andra, och ändå kände jag att din ande inte var helt som den skulle. Det var som om ett drag av kyligare luft blåste igenom mig.”

 

30 jan. 1842

(Emersons femårige son Waldo död 27 jan.)

I morse, en fredag, vaknade jag klockan tre, och varenda tupp på varenda gårdsplan skrek för full hals helt i onödan. Solen steg på himlen med allt sitt ljus, men landskapet låg vanärat av denna förlust…

Han uppgav sin lilla oskyldiga anda som en fågel.

 Sorg gör oss alla åter till barn – tillintetgör alla skillnader i intellekt. Den visaste vet intet.

 

20 mars

The Dial (transcendentalisternas tidskrift för vilken Margaret Fuller dittills varit redaktör) måste hållas vid liv eller upphöra, och det ser ut som om jag måste avgöra frågan om liv eller död. Jag vill inte lämna den i händerna på The Humanity and Reform Men, för de trampar på litteratur och poesi, lika litet som i de intellektuellas händer, för de är döda och torra.

 

5 apr.

Sanning; Realism. Blir du inte rädd när du ser att zigenarna som drar från ort till ort utövar större dragningskraft på oss än apostlarna? trots att vi älskar godhet och inte stöld, älskar vi också frihet och inte predikande.

 

5 apr.

Swedenborg visar aldrig någon känsla – en kall, passionslös man.

 

6 apr.

Kristus historia är det bästa dokument som finns över karaktärens makt. En ung man som inte fått något till skänks och som ”hängdes i Tyburn”

 –  han har genom det rena värdet i sin natur spritt denna episka glans kring sin död vilken inför hela mänsklighetens ögon förvandlat varje enskildhet till en stor universell symbol.

 

April, odaterad

Tankens portar, – hur långsamt och senfärdigt visar de sig inte! Och ändå, när de visar sig, ser vi att de alltid funnits där, alltid varit öppna.

 

14 april

Om jag skulle skriva en uppriktig dagbok, vad skulle jag säga? Tyvärr att livet innehåller halvheter, ytligheter. Snart har jag levt i trettiotre år, och har ännu inte funnit ett rätt sätt att förhålla mig till mina kamrater på planeten, eller till mitt eget arbete. Ständigt för ung eller för gammal, kan jag inte verifiera mig; hur skulle jag då kunna tillfredsställa andra?

 

Juni, odaterad  (39 år)

Elizabeth Hoar säger att Shelleys poesi är som skinande sand; den ser alltid lockande och värdefull ut, men försök aldrig så många gånger och du lyckas aldrig därur få ut något gott. Och likafullt dröjer glimret kvar.

 

Juni, odaterad

Charles King Newcombe fängslade oss allesammans…Låt det sägas till hans lov att jag när jag bar manuset till skogen, och läste det sittande på en länstol i form av en upp och nedvänd fururot, för första gången sedan Waldos död åter kände någon sorts dugande tillit till universums förmåga till självreparation, någon sorts oberoende av genetiska relationer då andliga släktskaper kan vara så fulländade och kompenserande.

 

Juni, odaterad

Jag hör med glädje att en ung flicka mitt bland rika, anständiga unitariska vänner i Boston är nära övertalas att konvertera till katolicismen. Hennes vänner, som också är mina vänner, klagade över hur denna böjelse växt sig starkare. Men jag sa att hon istället borde varmt gratuleras. Hon har levt i stor brist på händelser. Till skapelse och år en kvinna är hon ändå fortfarande ett barn eftersom hon inte fått några erfarenheter, och fastän av känslig, frisinnad, mottaglig, expansiv natur, har hon ännu inte lyckats finna någonting som på ett djupare sätt fångat hennes intresse; hon har inte varit förälskad, inte upplevt kallelsen i en personlig smak, utom på sistone inom musiken, och är i sorgligt behov av ett objekt för sin inriktning. I den här kyrkan ska hon kanske finna vad hon behöver i en kraft som väcker till liv en slumrande religiös känsla. Å andra sidan är det olyckligt att det är en ung flicka, av livlig och kraftfull men mycket ytlig karaktär, som undervisat henne i det historiska argumentet för den katolska tron och lett in henne på denna nya väg. Jag känner ju henne och sa, att jag hoppades att hon inte skulle ledas vilse genom att fästa något avseende vid det. Om kyrkans förrättningar lockar dig, om dess vackra ritualer och mänskliga ande och Sankt Augustinus och Sankt Bernard, Jesus och Den Heliga Jungfrun, kyrkomusik och mässor drar dig till sig,  gör då – för ditt kära hjärtas skull – slag i saken! Men lämna inte Unitarianismens isskåp, med dess merendels yttre former, för ett annat formalistiskt isskåp. I alla händelser uppmanade jag henne att inte ta någon hänsyn till de frikyrkliga, men noga överväga saken.

 

Juni, odaterad

(Att ha det)

I Boston såg jag den andra volymen av Tennysons Poems. Den har många förtjänster, men frågan är om den har det. Man kunde säga att den innehåller utsökt poesi; en till ytterlighet nätt och trivsam skönhet, men utan ett enda djärvt drag; därtill ett alltför starkt uteslutande av alla vardag­liga och naturliga intryck.

 

12 juli

Carlyle är en utmärkt representant för litteratören; han intar för vår generation förtjänstfullt samma plats och funktion som tidigare Erasmus och Johnson, Dryden och Swift. Han är en genomgjuten gentleman och förtjänt av hela det intellektuella samfundets uppskattning för att han vidmakthåller yrkesförfattarens värdighet i England. Ändå känner jag alltid hans begränsning, och berömmer honom bara för att han spelar sin roll väl i överensstämmelse med sin kallelse, på samma sätt som jag berömmer våra Clays och Websters. För Carlyle är världslig, och talar inte från Miltons och änglarnas celesta regioner.

 

3 aug.

Några spelar schack, andra kort, åter andra spelar på Börsen. Jag föredrar spela på Orsak och Verkan.

 

1 sept.

(Det kan vara o k att ibland dra sig undan.)

Jag har så litet vital kraft att jag inte orkar med energislöseriet i ett ständigt om än vänskapligt sällskapsliv; jag skulle dö av överansträng­ning inom tre månader. Men i det ungkarlsliv jag nu lever hushållar jag på krafterna; no doubt att jag kommer att bli en välbevarad gammal herre.

 

Sept., odaterad

Alla människor är gåtor tills vi till slut i något ord eller handling finner nyckeln till mannen eller till kvinnan; genast ser vi alla deras tidigare ord och handlingar klart framför oss.

 

Sept., odaterad

Edward Everett. Det inflytande som Everett verkade med på ungdomen kunde nästan jämföras med Perikles i Athen. Hans inspiration var anpassad till hans begåvning och gjorde honom till en den eleganta smakens geni. Everett utstrålade en personlig skönhet i klassisk stil; stora, allvarliga ögon, marmorögonlock, vilket gav det intryck av massa och kraft som hans litenhet behövde, välformade läppar, en röst med en så rik ton, och med en sådan precision och fulländning i uttrycken att den trots lätt nasal blev till det mognaste och vackraste och mest precisa verktyget i sin samtid.. Hans ord, och sättet på vilket han uttalade dem, spreds och blev klassiska i New England.

Speciellt vackra var hans poetiska citat. Han citerade Milton; mer sällan Byron; någon gång en vers av Watts, och detta med en sådan behaglig och fulländad modulation att han tycktes ge lika mycket skönhet som han lånade, och vad han än citerade kom det sällan att minnas av den som lyssnade utan oskiljaktig förbindelse med hans röst och genius. Denna särdeles vackra person följdes som en Apollo från kyrka till kyrka, överallt dit hans ankomst hade varslats, av alla bildade och intelligenta ungdomarna med tacksam beundran. Varje hans framträdande (från olika podier) kom ansiktena i rummet att lysa av förtjusning. Minsta anekdot om vad Everett gjort eller sagt fångades ivrigt upp, och varenda student kunde återge briljanta satser från predikningarna samtidigt som de mer eller mindre bra imiterade hans röst. Och sedan på hemvägen följde bilden av denna vältaliga gestalt ynglingen hem till hans lya, och inte en mening i en uppsats skrevs, inte ett anförande i Collegekapellet prövades, som inte visade denna genius allestädesnärvaro i ungdomliga huvuden. På så sätt höjde han nivån på såväl det skrivna som det talade ordet i New England.

Samtidigt var detta bara en retorikens triumf. Denne man hade varken intellektuella eller moraliska principer att lära ut. Han hade inga tankar. Snart ställdes frågan, när Massachusetts var mättat av hans berömmelse, vilka sanningar han förmedlat, och på vilket sätt han berikat det allmänna medvetandet, och man var överens om att han bara vad beträffar elegant uppförande samt i en ny uppfattning av grekisk skönhet hade öppnat våra ögon. Det observerades tidigt att han inte hade några personliga vänner. Ändå fick hans geni varje ung person att bli hans försvarare och pojkar fyllde munnen med argument för att visa att talaren hade ett hjärta…

     

Sept., odaterad

(Samlare)

27 september var en fin dag, och Hawthorne och jag tog en promenad tillsammans…

Ingenting särskilt inträffade. Och ingenting behövde inträffa, för vi var på strålande humör; vi hade mycket att tala om, för vi är båda samlare som inte tidigare haft tillfälle att tala om våra respektive samlingar; vi hade så mycket att tala om att det hade räckt för promenader i många dagar…

 

    

Okt., odaterad

Liv. Allt gott finns på stora landsvägen, säger vi. En virtuos samlare lägger efter mödosamt letande vantarna på en ett landskap av Guernico, en kritskiss av Salvator, men Bebådelsen, Yttersta Domen, Nattvarden finns på väggar och tak i Vatikanen till beskådande för vilken lakej som helst. För femhundra pund kan du köpa en Shakespeareautograf; men en skolpojke läser gratis Hamlet, och om han har ögon i skallen kan han däri upptäcka hittills opublicerade hemligheter av största angelägenhet. Jag tror att jag aldrig kommer att läsa annat än de allra vanligaste böckerna: Bibeln, Shakespeare, Milton, Dante, Homeros.

 

Okt., odaterad

(Skiss till en aforistiker)

Rabelais. Igår sa jag Hawthorne att jag tror alla unga män någon gång känner lockelsen att göra ett försök i samma utmanande originella stil som Rabelais. Han hoppar upp på närmsta staket och kraxar som en kråka. Han gör försöket och hoppar, men med den klumpiga flykten kan han inte ens tävla med en stackars höna. Oemotståndliga vanor och konventioner får honom att landa med en duns, och snart finner han att han, istället för oden, skriver tidningsartiklar och hyreskontrakt. Ändå – vi skulle till och med kunna efterlikna ärkeänglarna, eller åtminstone komma i närheten, om vi kände deras historia, och kände vi till vad Rabelais läste skulle vi se tillflödet till den rabelaiska floden. Hans plats på Parnassen är lika solid som Homeros. En gyckelmakare, men gycklet tillhör vardagsvärlden, det fnns på krogar och i verkstäder,  och är inte några clownkonster eller hovnarreri eller religiösa proberstenar. Hans kvickhet är universell, inte tillfällig, och samtidens anekdoter som tillhandahöll måltavlor för den första satiren och som nu är försvunna, har ingen betydelse, eftersom Rabelais kvickhet transcenderar varje tidsbundet särtecken och borrar sig in till evigt förekommande relationer och intressen. Rabelais är giltig i varje stad och i varje samhälle.

Stilen avgör genast kvaliteten. Den flyter fram som Amazonasfloden, så rik, ymnig och genomskinlig, och så omfattande att den kan jämföras med överblicken och själsstorheten hos en Platon. Inga korn utan bindemedel, ingen torftigt spånande epigrammatiker eller ordstävsfabri­kör med stubbade satser, utan en outsinlig rikedom.

 

 Okt. odaterad

Varje författare har ett trick –  ett yrkesknep – och man behöver inte läsa många meningar för att förstå det. Richter är de eviga överdrifternas man; han gör mig nervös.

 

Okt., odaterad

Igår kväll gjorde Henry Thoreau den fina anmärkningen, att så länge en människa håller sig till sitt, tycks allting gå hans väg; regeringar, samhället, ja till och med solen och månen och stjärnorna, enligt astrologin.

 

11 nov.

Var inte så timid och ömtålig. Livet är ett experiment. Ju mer du experimenterar desto bättre. Vad gör det om din rock blir smutsig eller får revor? Vad gör det om du misslyckas, och blir rejält rullad i skiten en eller annan gång? Väl på fötter kommer du aldrig mer att bli så rädd för en vurpa.

 

11 nov.

Tiden är en grå liten man som ur bröstfickan tar fram först en notebook, sedan ett Dollondteleskop, sedan en orientalisk matta, sedan fyra sadlade och betslade ridhästar och en kostbar tältduk. Vi har vant oss vid kemi och den överraskar oss inte. Men kemi är bara ett namn för förändringar och skeenden lika underbara som de som framkallats ur denna bröstficka.

Jag var en liten knubbig grabb som snurrade ett rullband i Chauncy Place, och deklamerade poesi av Scott och Campbell i latinskolan. Men Tiden, den grå lille mannen, har ur västfickan tagit fram ett stort, besynnerligt hus (där jag sitter i en vrå och skriver om honom), några tunnland jord, några vuxna och några mycket unga personer som han placerat i min närhet; sedan har han tagit bort knubbigheten och rullbandet (men förvisso lämnat kvar deklamerandet och poesin), och lämnat kvar en lång, smal person som hotar att bli en grå liten man, som han själv.

 

10 dec.

(The American spirit)

Beröva mig känslan att jag måste lita till mig själv, ge mig minsta vink att jag har goda vänner och uppbackare i reserv vilka gladeligen skulle hjälpa mig, och genast släpper jag av på fliten.

 

Webster. Webster är mycket uppskattad av yankees för att han är en person som förfogar över stor och bjudande kunskap och har allt som behövs för att adekvat uttrycka den…Hans yttre företräden är mycket sällsynta och beundransvärda: den ädla och majestätiska kroppsbygg­naden, den breda framskjutande pannan, det kolsvarta håret, de stora askgrå ögonen; hans fulländade självbehärskning och röstens välmodulerade åska (som jag ibland brukade lyssna på samtidigt som jag avskärmade mig från ordens betydelse endast för lyxen att höra dessa ädla ljudexplosioner) allt detta utmärkte honom framför alla andra människor…

Fläckarna i Websters karaktär är inte sådana att de skadar hans populari­tet. Han för ett kostsamt liv och är alltid skuldsatt; men detta ses snarast som lovvärt, eftersom han är känd för att vara frikostig…Det klagas ibland på att hans njutningslystnad, och alla Websters nära vänner är epikuréer eller débauchéer. Men det är i stil med Talleyrand, som apropå sin enfaldiga hustru sa att han fann nonsens mycket uppfriskande; på samma sätt är Webster, när han tröttat ut hjärnan i domstolar och i senaten, utan tvekan hjärtligt glad åt att småprata och skvallra i gamla polares sällskap, där han dricker glögg och sträcker ut sig efter behag. Man återger även hans tre levnadsregler: (1) Betala aldrig en skuld om det på något vis kan undvikas; (2) Gör aldrig något idag som kan uppskjutas till morgondagen; (3) Gör aldrig något själv som du kan få någon annan att göra åt dig.

Allt är förlåtet en man med så överlägsen intelligens, och så vidunderligt och sedan länge utövat affärssinne. Det finns inget illasinnat hos mannen utan ett stort gott humör och förmåga att njuta vad stunden har att bjuda, vilket fått Stetson att säga: ”Det är sant att han ibland begår brott, men utan att vara skyldig…”

Han har genom att avstå från att ställa sig i spetsen för antislaverirörelsen försatt tillfället att för all framtid vara älskad av medborgarna i den amerikanska världen; han har inte stått upp för New England och för människan mot Söderns barbariska förtryck.

  

Odaterad, mars

Filosoferna i Fruitlands har en föreställning om dygd som skymmer deras blick för människans och naturens poesi; poesin i ett människoliv, i det enklaste bondliv; ljuset på en mans hatt, på ett barns sked, glimret på varje havsvåg och i varje dammkorn, det ser de inte.

 

Odaterad, mars

Montaigne. I Roxbury 1825 läste jag första gången Cottons översättning av Montaigne. Det föreföll som hade jag själv i något tidigare liv skrivit boken, så omedelbart uttryckte den mina personliga tankar och erfaren­heter. Ingen bok har vare sig förr eller senare betytt så mycket för mig.

GUNNAR LUNDINinfo@opulens.se
GUNNAR LUNDIN
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr