Oneiro, Oneiron, Oneirine, Oneida

Litteratur

KÅSERI. ”Oneida slutligen betyder kanske inget på grekiska eller på andra språk, mer än att det är en ort i upstate New York som har en särskild och bitvis fascinerande historia (på nätet står en del om de säregna familjestrukturer man inrättade)”, skriver Ivo Holmqvist.

Laura Lindstedts roman Oneiron, som handlar om sju kvinnor och döden, fick Finlandiapriset 2015 och har nu nominerats till Nordiska Rådets pris för i år. Malin Ullgren påstår i en klok, inkännande och känslig recension i Dagens Nyheter (21.8) att den ”utvecklar sig mot något magnifikt” och anser att den borde också få det större priset. Jag ser fram emot att läsa den, i Camilla Frostells översättning från finskan. Det är nog ingen slump att antalet kvinnor är just sju, i det land där Aleksis Kivis Seitsemän veljestä (Sju bröder) är ett nationalepos. Malin Ullgren associerar inte till Kivi men väl till Leo Tolstojs Ivan Ilitjs död, en kort roman som är lika gripande varje gång man läser den, om en människas fruktansvärda sista timmar, mycket mera närgående skildrade än den berömda slutraden i J. P. Jacobsens Niels Lyhne: ”Så døde han da døden, den vanskelige død”.

I översättning till danska har Laura Lindstedts roman just kommit på köpenhamnsförlaget Rosinante som sammanfattar den så här: ”Syv kvinder fra hver deres land. I en mellemtilstand efter døden, som ikke er til at undslippe – andet med hved hjælp af ord, fortællinger (…) Oneiron er en mangfoldig og kompromisløs fortælling om magt og afhængighed, fattigdom og rigdom, krop og køn.”

Dröm på grekiska är oneiro ( Όνειρο), drömmar oneira (Όνειρα), ett substantiv som utnyttjats i många sammanhang både i text, bild och musik, inte minst i science fiction. För elva år sedan debuterade Fabian Kastner med collage-romanen Oneirine, en roman i tusen delar där endast titeln (och kanske inte ens den) var hans egen; allt annat var lånat, klippt och klistrat från andra författare. Fast det bekände han först efter att recensenter visat att lånen var på eller över gränsen till plagiat, mest påtagligt några sidor stulna/lånade från den finurlige fransmannen Georges Perec.

Oneida slutligen betyder kanske inget på grekiska eller på andra språk, mer än att det är en ort i upstate New York som har en särskild och bitvis fascinerande historia (på nätet står en del om de säregna familjestrukturer man inrättade). Så här skrev jag en gång, efter ett besök där:

”För ett bra tag sedan gav Radioteatern Lars Gustafssons pjäs Huset i Oneida, om en amerikansk 1800-talssekt och deras falangstär. I juli råkade vi köra norrut genom New England. Minnet av det utopiska radiodramat dök upp när en vägskylt flimrade förbi i Madison County, New York: ’Oneida, population 10,810′”. Efter snåriga vägbeskrivningar hittade vi fram till vad som fanns kvar av detta samhällsexperiment, till ett väldigt rött tegelhus med långa korridorer och mängder av rum. Där hade sekten hållit till, i ett leverne där det mesta var gemensam egendom, inklusive medlemmarna själva. Nu är det dels museum, dels bostad för sekteristernas sentida ättlingar. Stämningen är underligt hotfull och folk vi försöker prata med flyr undan.

John Noyes var Oneidas profet, inte olik Erik Jansson från Biskopskulla i Uppland som grundade Bishop Hill i Illinois 1846. Noyes började bygga sin socialistiska community två år senare, alltmedan han predikade polygami, manlig såväl som kvinnlig. Det gick i trettio år, men sedan fick ortsborna nog och experimentet avstannade. En radikalare gren av församlingen ledd av Noyes drog vidare till Kanada 1879 där han dog sju år senare, men medlemmarna fortsatte sitt månggifte.

Man försörjde sig på att tillverka nysilver, ett hantverk som raskt växte till en industri som fortfarande finns kvar. På en auktion ropade vi senare och i ett annat land in tre kannor, två vackra i nysilveralpacka och en hiskligt ful. De är alla märkta i botten, de vackra med ”Oneida Silversmiths, Made in Canada”. Den fula är ett riktigt praktexempel på det svulstiga 1880-talets stilblandningsmord på sober formgivning, en prålig kanna i mässing och koppar med handtag av zink. Den är märkt ”Oneida USA”. En fråga att grunna på: har polygama silversmeder bättre eller sämre smak än monogama?

 

IVO HOLMQVIST

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,
Gå till Toppen