Om konsten att tacka nej

Litteratur
”Konsten att tacka nej”. Digital illustration: C Altgård / Opulens.

SVENSKA AKADEMIEN. Alla skulle nog inte tacka nej till ett Nobelpris i litteratur eller till en stol i Svenska Akademien. Men det finns vissa som har gjort det. Ivo Holmqvist berättar om några nej-sägare och turer som förekommit kring pris och stolar…

 

Tidningarna har varit snabba att rapportera vem som gått ur Svenska Akademien och vem som sitter kvar, och varför de gör det, och vem som kanske borde avgå. Stor sak. Nu har vi också fått veta att Niklas Rådström nyss tillfrågades om han ville ingå i församlingen och att han tackade nej. Han var lösmynt, i onödan kan man tycka. Listan på alla som varit på förslag för inval alltsedan 1786 men som avböjt inviten är säkert lång, och den får gärna förbli hemlig.

Några få inblickar kan man dock leta upp på annat håll. I Lars Gyllenstens memoarer sägs att akademien fick ”många påstötningar om att Astrid Lindgren ’måste’ väljas in”. Och han fortsatte lätt syrligt: ”Jag misstänker att dessa hänvändelser mindre var ett uttryck för litterära värderingar än för uppfattningen att en plats i Akademien borde tillkomma varje populär författare.” Han avslöjade samtidigt vem som mest satte käpp i hjulet: ”Det var inte bara Artur Lundkvist som avvisade tanken att välja in Astrid Lindgren – i så fall hade hon blivit invald. Resonansen eljest inom Akademiens krets var ringa – och ingen av oss som var intresserade av att få med henne fann det meningsfullt att driva frågan vidare.”

Någonstans har jag läst att man försökte övertala Lundaprofessorn i litteraturhistoria Olle Holmberg (som visste allt om den gustavianske skalden Carl Gustaf af Leopold, i akademiens allra första uppsättning) att bli en av de aderton. Men också Olle Holmberg tackade nej. Han och Astrid Lindgren var i stället medlemmar av en krets som är dubbelt så exklusiv eftersom den är hälften så stor: Samfundet De Nio. Om denna sammanslutnings kloka kvinnor och män som verkar ha roligt samman skrev Inge Jonsson en intressant hundraårskrönika för fem år sedan.

Fortsätt

 

I New York Times för den 22 oktober kommenteras ett annat nej tack. På den dagen för femtiofyra år sedan sade den franske filosofen Jean Paul Sartre ”Je refuse le prix”. En vecka tidigare hade han fått veta att han var på förslag. Han skyndade sig att i ett brev till Stockholm undanbe sig äran. Men inte heller då var postgången att lita på. Brevet kom fram för sent, och så tvangs han i stället formulera en mångordig förklaring varför han inte ville ha äran, diplomet och prispengarna. Han var nog sur på att Albert Camus hade fått det, fast det höll han tyst om.

Hans refys av priset är en vältalig apologi som bland annat tycker att Neruda borde få det (det fick han också) och han beklagar att Pasternak och inte Sjolochov fick det (jodå, efter några år fick också Sjolochov Nobelpriset). Och han hävdade att om man skulle ge honom Lenin-priset skulle han också då tacka nej. Artur Lundkvist som hade sina sympatier långt ut på vänsterkanten och som säkert var drivande bakom nobelpriserna till Neruda och Sjolochov tackade däremot inte nej när han förärades Leninpriset. Och kanske skulle Sartre varit lite mindre snabb i vändningarna. När han i mitten av 1970-talet fick det knapert åtrade han sitt nej och skrev till Akademien att han gärna ville kvittera ut sina prispengar. Men då var det för sent…

IVO HOLMQVIST

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Gå till Toppen