NOVELLER. Carmen Maria Machado skriver i en mer än tvåhundraårig tradition av det som ibland kallas female gothic. Anna Remmets har läst hennes novellsamling och finner den vara nästan perfekt.
Hennes kropp och andra parter av Carmen Maria Machado
Översättning: Ninni Holmqvist
Norstedts
Den amerikanska författaren och skribenten Carmen Maria Machado (född 1986) är tämligen okänd i Sverige men introduceras nu här med sin i hemlandet uppmärksammade novellsamling Hennes kropp och andra parter från 2017 i översättning av Ninni Holmqvist. Som redan titeln antyder har vi att göra med en samling mörka och morbida historier om kvinnor och om de många olika hoten mot kvinnors kroppar. Machado ansluter sig dock till den litterära traditionen att klä dessa högst verkliga hot i gotiska och framtidsdystopiska dräkter.
I ”Makens stygn” får vi följa en vanlig kvinna från det att hon träffar sin blivande make genom en högst ordinär kärnfamiljstillvaro. Det enda anmärkningsvärda med henne är att hon har ett band runt halsen som hon strängt förbjuder både make och son att vidröra. Men naturligtvis kräver maken ändå till slut att få göra det trots hennes böner. I ”Inventering” räknar en person upp sina olika sexualpartners, och först efter en stund förstår man att en pandemi håller på att ödelägga hela samhället. Fast dystopier om pandemier förvisso kan te sig extra skrämmande i coronans tidevarv, har den tid vi lever i åtminstone hos mig skapat en mättnad på litterära skildringar kring ämnet. Men Machado lyckas med små medel skapa både spänning, fasa och sorg. Att pandemin hela tiden mest skymtar i ögonvrån förstärker bara det skrämmande. Någon slags farsot är det också frågan om i ”Riktiga kvinnor har riktiga kroppar”. Här löses kvinnorna bokstavligen upp tills de blir någon slags genomskinliga vålnader, varken levande eller döda. I ”Åtta tuggor” hemsöks en kvinna (återigen bokstavligt) av den del av hennes kropp som försvunnit sedan hon gjort en gastric bypass.
Som synes är symboliken med de sönderfallande och utplånade kvinnokropparna varken särskilt ny eller subtil. Carmen Maria Machado skriver i en mer än tvåhundraårig tradition av det som ibland kallas female gothic, att genom gotiska motiv gestalta kvinnors utsatthet i patriarkatet. Hennes kropp och andra parter är dock både en elegant hommage till den skräckromantiska traditionen och kusliga folkvandringssägner och samtidigt en samling stämningsfulla berättelser i sin egen rätt.
Kusligheterna matchas dessutom med en krass och lågmäld humor. Som i ”läsanvisningarna” till ”Makens stygn” där berättaren instruerar vilka röster som ska användas för högläsning av hennes historia och beskriver den röst som bör användas för henne själv som barn som ”gäll, alldaglig” och ”som kvinna, samma”. Och trots att inte novellerna hänger ihop annat än tematiskt, får placeringen av ”Åtta tuggor” efter berättelsen om de upplösta kvinnorna magsäcksoperationer för viktnedgång att i ännu högre grad framstå som nästan lika absurda och groteska stympningar av kvinnors kroppar.
Novellen om upplösningen bjuder för övrigt också på en mycket fin och smärtsam skildring av sorgen när en älskad person dukar under för sjukdom, och det faktum att det i det här fallet sker genom en övernaturlig upplösning av kroppen förtar på intet sätt den effekten.
Det enda som drar ner helhetsintrycket är den novell som tyvärr också placerats sist och därmed utgör det sista intrycket. Det är en, vad det känns som, evighetslång pastisch på tv-serien Law & Order. Visserligen kommer Machados litterära talang till sin rätt i de små förskjutningar av originalhandlingen som gradvis gör berättelsen alltmer skev, men snart börjar det likna ett skämt som bara fortsätter att broderas ut fast det för länge sedan har upphört att vara roligt. Om Machado (eller hennes redaktör) hade förstått att avbryta det skämtet i tid hade annars Hennes kropp och andra parter varit en nästan perfekt novellsamling.
anna.remmets@opulens.se
