Moldavien, Pusjkin och Odessa – ett reseminne

Litteratur.
Montage: Opulens. (Mitten av bilden: Aleksandr Pusjkin porträtterad 1827 av Vasilij Tropinin. Källa: Wikipedia.)

ESSÄ. Ingrid Strömberg minns en resa till Moldavien och skriver också om Alexander Pusjkin. Allt i skuggan av det pågående kriget i Ukraina.

Den ryska invasionen i Ukraina, rapporterna om nya angrepp på städer och byggnader och människor som flyr, tynger oss alla. Dagligen betraktar vi kartan över städer och landområden som står i fara och hör de klingande namnen i öster vid Svarta havet: Mariupol, Cherson, Odessa. Och det är då som jag tänker tillbaka på en resa till Moldavien för ett antal år sedan. Syftet med resan var från början mycket prosaiskt. Min gode vän och reskamrat, med en djupgående passion för ovanliga resmål, ville se EM-kvalmatchen i fotboll mellan Sverige och Moldavien som skulle spelas i staden Tiraspol i utbrytarrepubliken Transnistrien, som efter Sovjetunionens fall inte velat inlemmas i Moldavien och därför fortfarande var (och är) en olöst konflikthärd.

Nåväl, fotbollsmatchen kom sedermera att flyttas till Råsunda men då var resan redan bokad och klar. Så en solig eftermiddag i slutet av mars anlände vi till Chisinau, Moldaviens huvudstad. Det Chisinau som mötte oss var en dammig och lite ruffig stad i blek vårsol. Kontrasterna var stora mellan det nya och det gamla: nyuppförda byggnader i glas och stål med skybars och lyx­restauranger sköt upp bredvid låga förfallna hus från en annan tid.

Trafiken var intensiv längs den breda långa huvudgatan som en gång dimensionerats för militärparader. Vid trottoarerna intill parkerna med höga plataner sålde gummor i hucklen små buketter av de första vårblommorna. På en marknad bakom huvudstråken dignande marknadsstånden av frukter, grönsaker, ostar, korvar, fisk, övervakade av myndiga damer i stickade mössor och förkläden och män med solbrända ansikten från arbetet på fälten.

Pusjkin hade bott här, javisst.

I stadens centrum fanns också vackra byggnader med klassicistiska drag i ljusa pastellfärger från tiden när Chisinau blev rysk garnisonsstad i början av 1800-talet. Och det var vid den tiden, närmare bestämt 1820, som Alexander Pusjkin (1799–1837), då en ung och lovande poet med tjänst i tsarimperiets utrikesministerium som levt ett glatt och sorglöst liv i S:t Petersburg, blev förvisad till imperiets sydligaste områden som straff för sina alltför radikala och respektlösa skrifter. Efter diverse placeringar och resor i regionen kring Svarta havet, kom han till Chisinau (Khisenov e.d. på ryska), som då var huvudstaden i det från turkarna erövrade landområdet Bessarabien.

Chisinau var inget S:t Petersburg men Pusjkin ska även här ha levt ett fritt och nöjsamt liv med flitigt kamratumgänge, kortspel och kvinnor. Eftersom han inte var överbelastad med tjänsteplikter hann han också skriva, bl.a. flera romantiska berättelser med inspiration från resorna kring Svarta havet med livliga skildringar av natur- och folkliv.

En förmiddag efter ett lätt snöfall, gick vi åstad för att söka upp det hus där Pusjkin ska ha varit inackorderad. I utkanten av staden fann vi en liten gård med ett rosafärgat lågt boningshus. Med viss tvekan gick vi in på gården och knackade på.

Dörren öppnades snart av en dam i stilig räv­pälsmössa som vänligt bjöd oss in. Pusjkin hade bott här, javisst. Välkomna! I huset hördes musik från ett piano och hon förklarade att hennes dotter, eller möjligen systerdotter, gav piano­lektioner. Damen i pälsmössan visade oss med stor entusiasm och välvillighet genom de rum som Pusjkin disponerat. Här fanns tavlor, bilder och andra föremål som bevarats som kära minnen. Trots att våra kunskaper i ryska var mycket begränsade, i mitt fall i det närmaste obefintliga, berättade den pälsbeklädda damen utförligt och med stor inlevelse om varje föremål, sannolikt med anekdoter om den unge poetens liv och leverne.

Hit kom greker, fransmän, italienare och tyskar.

Pusjkin blev efter tre år i Chisinau förflyttad till i Odessa, hamnstaden vid Svarta havet som vid denna tid var det ryska imperiets utpost mot söder. Låt det här ligga en hamn och en stad! ska Katarina den stora majestätiskt ha deklarerat när hon grundade staden. Området vid floden Dnestrs utlopp hade även det erövrats från turkarna eller ottomanerna. Staden byggdes upp från ingenting och det utländska inflytandet var stort redan från början.

Hit kom greker, fransmän, italienare och tyskar. Odessa hade också under en period en stor judisk befolkning. Det byggdes breda boulevarder, praktfulla paradbyggnader som operahuset och den berömda Potemkin-trappan ned mot havet krönt av en staty av densamme. I dag följer vi rapporter om hur stadens befolkning samlas för att med sandsäckar och gummidäck skydda dessa kultur­monu­ment mot fientliga attacker.

För Pusjkin var säkert förflyttningen 1823 till det kosmopolitiska Odessa ett välkommet avbrott. Här fanns ett rikt kulturliv, ett magnifikt operahus, restauranger och kaféer med konstnärer och författare. Själv räknades Pusjkin nu också till en av de ledande moderna ryska diktarna och det var där som han påbörjade de första kapitlen i sitt mästerverk, Eugen Onegin.

Vistelsen i Odessa blev dock kortvarig, inte längre än ett år. Tjänsten som sekreterare till staden generalguvernör var fordrande samtidigt som han trasslade in sig i kvinnoaffären. Pusjkin föll ånyo i onåd och beordrades hem för avskedande. Men i Odessa har han givetvis en gata upp­kallad efter sig och där finns också ett Pusjkin-museum.

Hamnstaden Odessa. En mistlur ljöd i dimman. Nere i hamnen rådde en febril aktivitet bland fartyg, terminaler, lyftkranar och traverser. Morgonen när vi kom dit var kall och regnig. Inne i stadens centrum beundrade vi genom regnet de vackra husen, överdådigt dekorerade och målade i rosa och ljusblått, boulevarder kantade med åldriga plataner, operahuset och Potemkin-trappan.

Ute vid Svarta havets kust blåste en kall vind. Odessa och svartahavskusten var förr känt för sina bad-och kurorter som erbjöd svalka från de heta ukrainska somrarna. Och hit reste, har jag läst, marskalk Mannerheim för att lindra sina reumatiska besvär. Vinden och vågorna drev oss in i ett folktomt strandcafé med skvalmusik där vi beställde te. Chai.

Från den imposanta järnvägsstationen med lökkupoler tog vi tåget åter till Moldavien och Chisinau. Färden gick långsamt över den ukrainska landsbygdens slättlandskap, förbi byar där barn stannade för att se tåget som körde förbi. I vagnen satt äldre kvinnor och män med härdade solbrända ansikten, ungdomar med blicken på mobil­telefonen och stadiga damer i stickade tröjor och hatt som löste korsord. Snart föll mörkret och svaga lamporna tändes i tåget. Från konduktörens kupé hördes svag musik och muntert prat.

Vi passerade gränsstationen förbi Transnistrien och strax utanför Tiraspol såg vi på håll den fotbollsstadion där kvalmatchen mellan Moldavien och Sverige skulle ha spelats.

Ingrid Strömberg byline
INGRID STRÖMBERG
info@opulens.s

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Resa i slutna rum

FANTASI. Mathias Jansson reflekterar över och resonerar kring hur fantasin kan bli
0 0kr