Mellan tre farsoter

Litteratur.
Jaan Kross, 2004. (Bildkälla: Wikipedia). Bildmodifiering: Opulens.

ESSÄ. “Mot all falsk propaganda, alla falska nyheter som man fick under sovjettiden, och genom maskorna i censurens starka väv kan Kross ändå ge människorna hopp om någonting annat.” Jaan Kross är den mest översatta nutida estniska författaren. Enel Melberg berättar om hans Mellan tre farsoter. Ett romanverk i fyra band som inte tidigare funnits på svenska men som Melberg nu börjat översätta.

 

Jaan Kross, född 1920, död 2007 i Tallinn, är den mest översatta estniska nutida författaren, bland annat känd för verket Kejsarens galning från 1978. Han förekom ofta som möjlig mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Jag har upptäckt att översättning är en utmärkt coronaterapi. Ju knepigare, desto bättre. Nu har jag ägnat de senaste månaderna åt att försöka börja överföra den estniske giganten Jaan Kross storverk i fyra band, Kolme katku vahel (Mellan tre farsoter) till svensk språkdräkt. Hittills har jag bara hunnit lappa ihop tre kapitel och det kommer att ta sin tid, precis som pandemin. Verket handlar om 1500-talet och berör även svensk historia, men har trots det ännu inte hittat något svenskt förlag. Det kom ut åren 1987-1989 och har getts ut på ryska, polska, tyska, finska, holländska och nu senast på engelska. Den litauiska är under arbete.

Det kanske inte främst är fråga om tre pandemier i Kross stora roman, även om det finns en stark pestskildring med. Snarare är det nog farsoter av historiskt och politiskt slag, som under århundradena har dragit över det lilla landet Estlandch som liksom pestvågorna kan ses som något som drabbar utifrån, utan att människan omedelbart förstår varför det är så.

Verket bygger på Balthasar Russows (1536-1600) livländska krönika och följer hans livsöde. Balthasar får förmånen att stiga upp ur den kuvade estniska bondeklassen in i den härskande tysk-svenska och slutligen bli den första estniska prästen; i Helgeandekyrkan i Reval (Tallinn). Under Russows levnadstid utbröt flera mindre epidemier, och den största beskriver han själv i sin krönika:

”Sommaren 1571 vid tiden för Jakobsdagen (25 juli) utbröt åter en häftig och kraftig pestvåg i Tallinn och hela Livland. I Tallinn gav den sig först till känna på apoteket och spreds sedan i hela staden. Och det dog många människor i pesten, unga som gamla. Och eftersom denna pestvåg fick sin början på apoteket, där alla annars söker hjälp, tröst och medicin, så skedde den otvivelaktigt inte utan Guds särskilda ingripande. Den Allsmäktige ville nämligen därmed visa att mediciner inte hjälper något mot de tre huvudbestraffningarna; pesten, kriget och dyrtiden, med vilka han straffar ohörsamma städer och länder…

Det må nu vara hur det vill med de gudomliga bestraffningarna men nog känns det även idag som om människornas ovarsamhet gentemot naturen och varandra skulle straffa sig.

Den estniska historien är under vissa perioder starkt sammanflätad med den svenska.

Den estniska historien är under vissa perioder starkt sammanflätad med den svenska. Under Russows tid fanns de tyska godsägarna kvar i landet även om herrefolket delvis också var svenskar. Vid ett ryskt angrepp 1558 föll Tyska orden, som dominerat landet. De norra landskapen ställde sig 1561 under svenskt beskydd, liksom senare även Ösel, och bildade tillsammans Svenska Estland, medan tyskar och polacker delade resten av landet och ryssarna gjorde sina framstötar i öster. Denna tidsepok kan också representera det lilla Estlands roll som ständigt byte för olika stormakter medan det genom historien ändå har försökt bevara sin kultur och egenart.

Men det är inte bara detta århundrade som Kross vill tala om i sitt mäktiga verk. Han skrev det innan man ännu kunde märka någon ljusning eller något slut på den farsot som i Estland gick under namnet sovjetrepubliken Estland. Han gav ut det strax innan allt det hände som senare skulle resultera i den nya fria republiken Estland. Han hade själv varit deporterad till Gulag men sådant kunde han inte skriva om vid den tidpunkten. I stället ägnade han sig åt historiska skildringar, fast med förtäckta allusioner som i romanen Kejsarens galning (1978, på svenska 1983 i översättning av Ivo Iliste och Birgitta Göransson). Den har som huvudperson en man som fått i uppgift av tsar Alexander I att liksom en medeltida narr alltid tala om sanningen för kejsaren, men som fängslas när han gör det. En skildring där man kunde läsa in andra despoter med munkavle i vapenskölden.

I farsotsromanen finns inga direkta anspelningar på nutiden. I stället kan vi läsa fram en allmän livsfilosofi som handlar om tilltro till människan och förvissning om att allt har ett slut, allt går över, det gäller bara att se tillräckligt långt.

Vi får ta del av Balthasars ungdom som skolelev i Reval, hans studieår i Tyskland, hans förälskelser och giftermål, liksom hans tjänst hos överheten, som han hela tiden måste anpassa sig till, samtidigt som han känner för och med sitt folk. Som präst får han bevittna, hjälpa och trösta vid ovan nämnda pestepidemi i Tallinn. En epidemi som skördar närmare tusen offer mitt under en belägring av staden, vilket sätter invånarna i en ofrivillig karantän. Den danske kung Magnus har tillsammans med storfursten av Moskva ingått en allians som ska försäkra Magnus hela Livland och inta landet från den svenske Johan III (vilket kan föra tankarna till en annan överenskommelse som gjordes över huvudet på de baltiska länderna 1939).

Skaffa Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet sex dagar i veckan eller på måndagar.
Anmäl dig

Den inringade staden får en stark realistisk skildring, samtidigt som man också kan läsa den på ett annat plan: ”palperare” med långnäbbade masker likt venetianska karnevalsmasker som får hållas i ett tillbommat hus för sig, snitta bölder och vårda de sjuka i långa handskar, fattigstugor översvämmade av sjuka och döende, begravningar utan klockringning för att inte meddela fienden om hur många som dött. Russow själv håller sig frisk med hjälp av torkade kantareller och ättika i ansiktet och på händerna. ”Att staden var omringad av fiender var under pesttiden å ena sidan bra – palperarna kunde inte fly ut ur staden, vilket hade skett tidigare, och å andra sidan även illa – man kunde inte begrava de döda annat än innanför murarna och de levande som man annars hade tillåtit att fly kunde inte heller de komma ut ur staden. Nu fick alla sitta i den pestdrabbade och låsta staden, precis som i ett brinnande hus med lås för dörrarna och galler för fönstren, och vänta. Kommer Gud att sända ett moln och ett regn som släcker elden, eller inte så att alla måste brinna inne…” När moskoviten och dansken får ge upp har även den belägrande armén drabbats av pesten. Och den här epidemin, liksom de tidigare får ett slut.

Mot all falsk propaganda, alla falska nyheter som man fick under sovjettiden, och genom maskorna i censurens starka väv kan Kross ändå ge människorna hopp om någonting annat. Det handlar om att tro på människan, hennes förmåga att uthärda och hennes möjligheter att ändra på det som kan kännas som ”Guds straff”. Det som bitvis kan vara självförvållat men ändå går över, om man bara ser tillräckligt långt.

I den första delen får den unge Balthasar bevittna hur ett italienskt lindansarpar, två bleka tvillingpojkar, tar sig fram och gör konster på en tumtjock lina spänd uppifrån tornet i S:t Olavskyrkan (Oleviste). ”Därifrån kom den i en rak linje över ängsremsan och vallgraven likt en fångad solstråle, och över stadsmuren genom mellanrummet mellan tornen Plate och Epping”, och ända bort till Luntmakarkullen, ”ett avstånd på mer än hundrafemtio famnar (1 famn= 1, 8 m)”, till en påle som slagits ner i marken där.

Lindansarkonsten har setts som en sinnebild för Kross eget skrivande under den sovjetiska ockupationen, hur man fick balansera och försöka behandla farliga ämnen utan att störta. Ett genomgående tema i boken är frågan vilka kompromisser man måste göra för att inte avstå från sina moraliska principer och fosterländska känslor under främmande herravälden.

Och vetskapen, att de hemskaste perioder i historien får ett slut, att imperier faller samman och pandemier trots allt går över, får henne att härda ut.

Men lika väl kan man se den unge Balthasars drift att få veta, hans ”jag måste undersöka saken…” som ett motto för boken. Han tar sig upp i tornet våning för våning, för att få veta hur det går till, vad det är som betingar ”underverket”. Vi får i en tämligen gastkramande stigning följa hans väg uppåt, på kalkstenstrappor och spiraltrappor högre och högre upp i det 159 meter höga tornet, (som mellan 1549 och 1625 sägs ha varit världens högsta torn) ända upp i den allt trängre spiran, tills han får se en av lindansarpojkarna gå ut på repet.

[Han] mätte med blicken avståndet mellan pojken och gatan därnere: höjden på tvåhundrafemtio alnar drog igenom hans inälvor som ett vått snöre.” Han ser de båda pageklädda tvillingarna mötas på linan. ”Han såg den röde pagen stå lugnt ovanför tomheten, medan den gyllene återigen började göra konster, gick på händerna, utförde knappt märkbara vändningar och – men det var kanske redan en synvilla hos de överansträngda ögonen – till och med hjulade på repet. Men underverket låg ändå någon annanstans.” Han tror sig få förklaringen i den dryck han har sett den ene ta ur en bägare, innan han ger sig ut på den förfärande linan.

Bilden av den unge Balthasar på väg upp för det höga tornet, genom mörka skrymslen och skrämmande hörn, vid gluggar med hisnande utsikter: ”… den gapande tomheten nedanför förenades i en bedövande havsvattenfärgad fors, som rann ner, ner, ner rakt igenom hans eget ihåliga inre och försökte dra honom med sig”, medan han hela tiden drivs av sin vetgirighet, blir för mig en trösterik bild av människans förmåga att höja sig över de mest skräckinjagande tillstånd.

Människans vetgirighet och vetenskap för ändå framåt. Begäret att förklara och förstå hjälper henne vidare. Och vetskapen, att de hemskaste perioder i historien får ett slut, att imperier faller samman och pandemier trots allt går över, får henne att härda ut. Kanske kan vi också lära oss någonting av det. Det gäller bara att ta sig upp i tornet och få lite överblick.

”En blå kaskad av tomhet försökte även här rinna igenom honom varje gång han vände på huvudet, men de sträva golvbräderna under hans mage och sida ingav honom ändå en viss trygghet”.

ENEL MELBERG
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr