GÅTA. Shakespeares Factotum — Fixare av Martin Tegen är inte den första boken där det spekuleras kring Shakespeares identitet. Identitetsfrågan är en gåta som fortfarande vållar kontroverser. Men Tegens bok är föredömligt lättläst och bitvis riktigt underhållande, tycker Thomas Almqvist.
Shakespeares Factotum — Fixare av Martin Tegen
Themis förlag
Den här boken, Shakespeares Factotum — Fixare, kommer ut samma dag, nu på söndag den 28 april, som Martin Tegen skulle fyllt 100 år men tyvärr gick han bort i onsdags i förra veckan.
Tegen har medverkat i flera musikvetenskapliga verk, till exempel Musiken i Sverige, i fyra band. 2011 fick han Kungliga Musikaliska Akademiens högsta utmärkelse — Medaljen för tonkonstens främjande. Han har också skrivit om Franz Liszt och om Shakespeare tidigare, i Vem var Shakespeare?: sonetternas gåta (2014).
Tegens intresse för Shakespeare började under tidigt 50-tal, då han blev förtjust i hans sonetter. Han har också översatt alla 154 sonetterna, varav flera av hans tolkningar har publicerats i Artes. I den aktuella boken försöker han besvara frågan om vem Shakespeare var. Ingen vet hur han såg ut. Verket lever, men mannen är borta. Shakespeare, mannen från Stratford-on-Avon, köpte 1597 det näst största huset i Stratford, New Place, och han investerade i tomter, jordbruksprodukter och annat. Med tanke på alla stora affärer måste han ha tillbringat mycket tid där, men hur kunde han bli så förmögen? I testamentet, som återges i boken i svensk översättning, nämns ”alla mina lador, stall, fruktodlingar, trädgårdar, marker, arrenden och arvegods”.
Tegen hävdar bestämt att författaren och Stratfordmannen inte är samma person. En enkel hantverkarson, som Stratfordmannen var, kan inte ha haft den klassiska bildning som författaren hade och inte heller hans storartade ord- och språkkännedom. Författaren hade också läskunskaper i italienska. Stratfordmannen saknade alltså helt den utbildning och den aristokratiska bakgrund som krävts för att skriva 36 pjäser, 2 långa versberättelser och 154 sonetter.
Tegen menar att earlen Edward de Vere var författaren men att även Stratfordmannen arbetade med teater. Han köpte och sålde pjäser. Edward de Vere ville vara anonym men överlämnade sina alster till Stratfordmannen, som 1593 blev medlem i teatergruppen Chamberlain’s Men. Allt publicerades i Stratfordmannens namn, som så småningom skrevs Shakespeare. Från och med 1594 spelades Shakespeares pjäser enbart av Chamberlain’s Men. Stratfordmannen var förmodligen en pådrivande kraft för Edward de Vere och hade definitivt egna teaterambitioner.
Många andra författare pekar ut Edward de Vere som den verklige författaren. Det blir en aning rörigt, när Tegen staplar upp bevis för att Shakespeare var två personer, men hans resonemang är övertygande och han kan mycket väl ha rätt i alla avseenden. Enligt Tegen födde också drottning Elizabeth I en son, som Edward de Vere var pappa till, men som drottningen aldrig erkände. Om hon hade gjort det, hade han blivit hennes tronföljare. Han adopterades bort och fick namnet Henry Wriothesley.
Shakespeares sonetter tolkas bäst, om de anses riktade till en ung man och då till drottningens och Edward de Veres son, enligt Tegen. Shakespeares två första publicerade verk, versberättelserna Venus and Adonis och Lucrete (1594-1595), tillägnades just Henry Wriothesley. Fortunatus Infoelix, som syns i bokens undertitel, var en av Edward de Veres pseudonymer och betydde Den olyckligt lycklige.
Tegen är alltså inte först med alla dessa spekulationer. Hans bok är föredömligt lättläst och bitvis riktigt underhållande. Diskussionen om vem Shakespeare egentligen var lär fortsätta. Många teorier är ganska fantastiska, vilket förorsakar märkliga konsekvenser i historieskrivningen. Under tiden fortsätter jag att njuta av hans pjäser och sonetter, som jag alltid gjort. Och som om ingenting hänt.
thomas@opulensforlag.se
