VEMODIGT. Det är en underhållande, ibland vemodigt vacker, och ofta lärorik resa ner i dödsriket som Forsgård tar oss med på, konstaterar Anna Remmets.
Dödsmasker av Nils Erik Forsgård
Ellips förlag
En essäsamling om det lilla anspråkslösa ämnet döden. Låter det som något en nykläckt intellektuell med hybris skulle ge sig i kast med? Denna gång är dock en drygt femtioårig finlandssvensk docent i idéhistoria som riskerar att totalt ta sig vatten över huvudet. Men det fungerar förvånansvärt bra trots den enorma bredden och trots allt som redan sagts och tänkts om död och döende. Titeln, Dödsmasker, och framsidans målning av 1500-talsmålarens Lucas Cranach d ä föreställande en kvinna iförd något som är anmärkningsvärt likt ett modernt munskydd för onekligen tanken till de ”masker” som blivit en slags symboler för pandemins år. Forsgårds essäer spänner dock över betydligt vidare områden och tidsepoker, även om några av essäerna berör historiska pandemier. Digerdöden är med bland dessa, men också betydligt mindre kända farsoter som hemsökt människan.
I en intressant passage berättar han om hur det under Gula Feberns härjningar i 1800-talets New Orleans uppstod en ny social hierarki mellan de som genomgått infektionen och var immuna och de som inte hade det. De sistnämnda hade svårare att få jobb och fick betala extra i försäkringskostnader.
Nu verkar det ju som att vi förhoppningsvis har ett vaccin mot covid-19 inom en nära framtid, men vem vet om inte samhället under corona hade kunnat börja organiseras på ett liknande sätt så småningom?
I övrigt svävar texterna härligt obekymrat mellan en stor mängd personer, företeelser och tidsepoker, men knyter alltså alla på något sätt an till det enorma ämnet ”döden”.
Förutom farsoter samsas personliga reflektioner kring bortgångna vänner och föräldrar med essäer om Nietzsche, Stefan Zweig, Dylan Thomas och Tolkien. Dessa herrar är knappast heller outforskade domäner, men Forsgårds tillgängliga, allmänbildade och ofta lakoniskt humoristiska texter är ändå medryckande. Och Dödsmasker rymmer även en hel del nedslag i mer obskyra och fascinerande ämnen som Sir Thomas Brownes bok Gravurnor från 1600-talet om olika sätt att begrava döda genom historien, och kyrkogården Friedhof Grunewald-Forst i Berlin som traditionellt varit en kyrkogård för personer som begått självmord. Essäerna är ofta relativt korta och väcker olika tankar snarare än att grundligt gå till botten med dem. I en relativt kort passage funderar till exempel Forsgård över varför officiella informationskanaler i Finland tycks ha ett så mycket mer pessimistiskt och ödesmättat tilltal i beskrivningen av olika sjukdomar och prognoser än sina rikssvenska motsvarigheter.
Det är stimulerande och inspirerande snarare än djuplodande.
Som synes av uppräkningen ovan är det också ett väldigt manligt, till största delen tyskt och engelskspråkigt, sällskap Forsgård presenterar även om flera av bokens mer personliga texter, som den första fina essän om att förhålla sig till sin egen nära förestående död, handlar om kvinnliga vänner till författaren. En litterär gigant inom ämnet ”döden” som Mary Shelley får förvisso vara med på ett hörn, men annars är det alltså skralt. I en nästan Björn Ranelidsk fras beskrivs däremot döden själv som en kvinna med ”handkupestora bröst och ett lite fuktigt sköte”. Nils Erik Forsgård är född 1968, men dylika formuleringar, anekdoter om att supa med ”Donner” (det vill säga Jörn Donner), samt det ibland kåserande tilltalet gör att Dödsmasker känns som om den hade kunnat vara skriven 1968 eller tidigare. Med det sagt är det en underhållande, ibland vemodigt vacker, och ofta lärorik resa ner i dödsriket som Forsgård tar oss med på.
anna.remmets@opulens.se
