Kylig och stram elegans

Litteratur.
Peter Handke. Bildkälla: Wikipedia. Montage: Opulens.

PROSA. I Peter Handkes senaste bok i svensk översättning ”Min dag i det andra landet”, med undertiteln ”En demonhistoria”, sammanstrålar flera av hans stilelement och teman, konstaterar Jesper Nordström.  Och finner att boken ”återupprättar värdet hos de tysta, egna och undfallande.”

Min dag i det andra landet av Peter Handke
Översättning Jesper Festin
Bokförlaget Faethon

Jag kom in i Peter Handkes författarskap på ett sätt som jag efteråt har förstått var som ett slags ”Readers Digest”, nämligen via de tre böcker som kallats för tanketrilogin. ”Tankar om Jukeboxen”, ”Tankar om Tröttheten”, ”Tankar om den lyckade dagen””.

I den första etablerades ett slags vacklande mellan det platonska och det mer holistiskt-fenomenologiska. Det handlar om att både vilja fånga saker i dessas essens och sedan liksom vilja tvätta ögonen från alla begränsande begrepp och vilja gå till sakerna själva. I just detta påminner han lite om den franske prosapoeten Philippe Jaccottet. I den tredje manifesteras fröjden i att faktiskt ha kommit fram. Det handlar om att ha vandrat och vankat och sedan ha uppnått ett slags förlösning. Att läsa Handke kräver att man ställer in sig på rätt våglängd för det och är beredd på ett slags kylig, skör petighet och ett textjag som hela tiden etablerar sanningar men bara för att sedan riva upp dem igen. Lägg till detta det metalitterära resonerandet om skrivprocessen i sig som tack och lov aldrig når samma nivåer som hos till exempel Italo Calvino eller Borges, som i mina ögon mest förmedlar krystade trapetskonster

Handkes författande är till sin karaktär någonting tvärt emot Mozarts komponerande, om vi nu får tro Milos Formans film. Handke verkar inte ha något helt färdigställt därinne i cerebrum som bara ska printas ut, utan snarare vecklas det ut som en skör fin linneduk – jag vet ingen som kan vara så kyligt stramt elegant som han – där varje formulering föder en formulering.

Handke har i en sällsynt intervju sagt att han skriver som andra läser. Hur skall då detta förstås? Att han låter saker vikas ut ord för ord, i stället för att samla ihop och organisera. Legere är latin både för att läsa och att plocka.

I hans senaste bok i svensk översättning ”Min dag i det andra landet”, med undertiteln ”En demonhistoria”, sammanstrålar flera av hans stilelement och teman. Detta är ånyo som en buljongtärning med ett koncentrat av hans författarskap och det osäkra vankandet och att ”ta saker rakt för vad de är” sammanfaller kongenialt med temat som han nu väljer att gestalta; den heliga dåren.

Det är svårt att bortse från att detta kommer ut efter hans Nobelpris och hela kontroversen om hans Serbien-essäer. Handke är persona non grata i många kretsar numera och i någon mening att betrakta som en helig dåre.

Här handlar det dock om en namnlös fruktsäljare som blivit förklarad galen. Vi vet inte varför, så är det bara. Det är tänkvärt i en tid när vilken liten detalj som helst på sociala medier plötsligt kan lämna någon helt ute i kylan. I Handkes värld är det snarare den bigotta bymentaliteten som driver den närmast jesuslika karaktären ut på vandring och en handfull gånger möts vi därtill av formuleringar som verkligen förflyttar oss till biblisk tid.

Omvärldens dömande blick vänds stundtals. Många av oss har väl någon gång upplevt den brännande och avslöjande blicken från en socialt utslagen individ.

Jag vill också framhålla hans förmåga att genom djärv grammatik driva fram sin poäng.  I passagen där det verkligen handlar om att varje steg är ett nytt ”nu” börjar en halv sidas meningar med ordet ”Och”.

Dinter utan filter

Lyssna på vår podd där Richard Dinter besöker olika författare runt om i landet.
Lyssna på podden

För mig som läst allt som är publicerat av Handke i svensk översättning blir den här boken nästan som ett slags Handke-Bingo, ”här kommer det greppet och där skapar han ett nytt ord”. Som när han sablar ner det slitna begreppet ”Carpe Diem” och ersätter det med ”stamningslusten”. Ja, ni läste rätt, smaka på begreppet: ”stamningslusten”!

Varje ord/ting/sekund kommer för sig.

Styrkan med den här boken är att här sker inget som egenvärde. Effektsökeri är verkligen inte denne författares credo. Inte heller bjuder han på någon smart punchline eller ett finurligt slut heller, ändå är det som alltid; efter att ha läst honom känner man sig fånigt leende renad från det förenklade, klyschorna.

Trots Handkes ”torrisrykte” bjuder boken på humor, kanske omedveten sådan. Jag ska inte ta ifrån er upplevelsen att finna detta själva, men han har en osviklig förmåga att just i det tidlösa landskapet som kunde vara både på stenåldern eller i modern tid just låta modernitetens frälsningar smyga sig in.

Föreställ er en barfota profet på väg att svälta i ödemarken och så plötsligt kommer en hamburgartallrik till hans räddning. Nej så skriver han inte, men han har en förmåga att likt Lars Lerin få våra vardagliga företeelser att smälta in i skogen, himlen, det obefolkade. Jag tror att han också skulle få en bensinmack att framstå som ett blekt mystiskt fenomen i sitt typiska kallgröna litterära landskap.

Ja, boken är bara 75 sidor lång, men tro inte det är fråga om något lättläst för det. Den håller dig på tårna och kräver uppmärksamhet från den första meningen till den sista. Just därför bör du läsa den här boken i kollektivtrafiken, så som många gör med en lättsam deckare. Var gärna den heliga dåre som vänder blicken bort från instagrammande medpassagerare! Lämna den stora kollektiva spanska inkvisition som sociala medier har utvecklats till!

Det här är boken som återupprättar värdet hos de tysta, egna och undfallande.

Jesper Nordström
JESPER NORDSTRÖM
jesper.nordstrom@opulens.se

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Litteratur

0 0kr