ARBETARLITTERATUR. Joseph Ponthus skriver kärleksfullt om sin fru och sin mamma men mest skriver han om arbetet, kroppen och sina franska favoritsångare som bär honom när hans kropp bär kött.
Vid bandet av Joseph Ponthus
Översättning: Jenny Högström
Weyler förlag
Arbetarlitteraturen har blivit allt mer framträdande i den svenska utgivningen, utan att kanske alltid benämnas som just det. Felicia Stenroth, Elise Karlsson och Wanja Bendjelloul är bara ett pyttelitet aktuellt axplock av romanförfattare som på senare tid skildrat dagens arbetsliv på bemanningsföretag, call center och snabbmatsrestauranger. När det gäller översatt litteratur är rena skildringar av arbete mindre vanligt, men nu ger Weyler förlag ut den franska prosalyriska boken Vid bandet. Jenny Högström har översatt Joseph Ponthus skildring av sitt liv som bemanningsanställd på olika livsmedelsfabriker i Bretagne.
Romanen är skriven som en dikt: korta meningar, inga punkter, radbrytning efter varje mening. Språket är rakt och berättande. Konkret. Författaren berättar om att vara ny på fabriken, van på fabriken, få sluta på fabriken. Han är inte anställd på fabriken utan på ett bemanningsföretag. Först är det fabriken för fisk och räkor. Sedan tofufabriken. Sist och till största delen, ett slakteri för nötkreatur. Joseph Ponthus är snart 40 år och välutbildad, hans egentliga yrke är socionom och han har även på franskt manér studerat litteratur och annan humaniora. Han tänker på sin mamma, vad hon ska säga. Hon har gjort umbäranden för att sonen ska kunna utbilda sig och nu vadar han bland slaktavfall och flyttar ko-kadaver i långa banor. Tunga kroppar. Hårt fysiskt arbete som gör ont i knän armar och rygg. Anställningsvillkor som gör ont på andra sätt, två dagar i taget, en vecka, till och med två. Att aldrig veta, att sitta så löst i sin bemanningsanställning att man tar en taxi till jobbet som kostar lika mycket som man tjänar den dagen, när ens skjuts plötsligt uteblir. För annars riskerar man att inte få jobba alls mer.
Det avskalade konkreta språket är effektivt. Inga omskrivningar, inga krusiduller, bara rakt på. Kalvhuvuden. Maskiner som går sönder. Den sköna ovana känslan när allt flyter på som det ska, i rimlig takt. Den vanligare känslan av att tempot är för högt, personalstyrkan för liten och lyften för tunga. Ledan. Upprepningen. Ledan. Reduceringen av en själv som individ till att bara vara en arbetande kropp. Muskler och rörelse. Räddningen som finns i musiken, sångerna och dikterna, allt som – för det mesta – kan pågå i tankar och känslor, samtidigt som kroppen arbetar. Den totala utmattningen efter jobbet. Den korta helgen. Den stundande arbetsveckan som tar sig in i söndagen.
Författaren skriver kärleksfullt om sin fru och sin mamma men mest skriver han om arbetet, kroppen och sina franska favoritsångare som bär honom när hans kropp bär kött. Det är en vacker text och på något sätt lyckas Joseph Ponthus skriva fram skönhet i arbetet på köttfabriken utan att för den skull det allra lilla minsta försköna det stinkande, hårda, smutsiga, tunga arbetet vid bandet.
camilla.carnmo@opulens.se
