MÄSTERVERK. Nette Wermeld Enström har läst Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk som i år tilldelats ett Nobelpris i litteratur. Ett idéhistoriskt mästerverk, anser vår recensent.
Jakobsöckerna av Olga Tokarczuk
Översättning: Jan Henrik Swahn
Albert Bonniers Förlag i samarbete med Ariel Förlag
Verkligheten är en väv i flera dimensioner, det synliga för den ena är dolt för den andra. Viss litteratur är vass på att visa världen ur andra vinklar än de perspektiv som redan finns för handen eller som projiceras ur ett betingat och socialiserat sinne. Annan litteratur är blott ett tidsfördriv, som vilken annan underhållning som helst.
Att läsa Olga Tokarczuk är både enkelt nöje och satans svårt, ofta samtidigt. Hon har poetens känsla för ordens tyngd och behandlar kollektiv kulturhistoria med psykoanalytikerns sinne för det förnekade och det förbjudna. Hennes roman Jakobsböckerna skulle kunna ses som en god omväg för den som söker sinnesfrid, eller tvärtom. Det där beror på ens läggning, som dessutom riskerar förändras längs resan.
Jakobsböckerna är ett brokigt, drömskt, detaljrikt och polyfoniskt epos om ett stycke polsk historia; dess relation till judar och judendom, vetenskap och religion, migration och gränser, som inte låter sig sammanfattas bättre än sin undertitel, eller undertitlar i pluralis, som lyder: Eller den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma – Berättad av de döda, medelst en av författarinnan utarbetad metod för konjekturer, berikad av ett överdådigt urval böcker, därtill understödd av fantasien, vilken utgör naturens största gåva till människan. För kloka till stöd för för minnet, för patrioter till besinning, lekmän till studium, melankoliker till förströelse
I centrum för bokens sju band, som omfattar nära tusen baklänges paginerade sidor, står den spirituella sektledaren Jakob Frank (1726-1791) och hans spektakulära liv i Europas hjärta. Från den judiska barndomen i Podolien, som då låg i sydöstra Polen och idag tillhör Ukraina, genom uppväxtens febrila sökande; resande, sexuella och religiösa äventyr, till de sociala och politiska spel som Frank präglade sin tid med och som med tiden präglade honom.
I takt med berättelsens ökande omfång, det här är en berättelse med många berättelser, kompliceras bilden av personen, av platsen. Allt skiftar färg och form från sida till sida. Frank inkarneras i olika roller och identiteter, skildrad genom disparata röster vilka avlöser varandra i varierande tonarter. Frank är den som förtrycker och den förtryckte, han är den fattige och den rike, den som utnämner sig till Messias och den som antinomistiskt opponerar sig mot alla lagar och regler.
Perspektiven myllrar, jorden luktar, hudar känns. När jag läser associerar jag ofrånkomligt in på sidospår, manas till att söka upp något som förtydligar kontexten, fastnar i det och får sen läsa om. Det är inte så konstigt, för det här är en märklig historia och det måste till en märkvärdig gestalt som Jakob Frank för att grunda en sekt som med tiden hade 50 000 anhängare.
Som historisk person har Frank, eller åtminstone delar av hans kreativa tankegods och kontroversiella sammanhang, också associerats till den judiska anarkismens rötter och mycket annat som som kräver diskussion. Och kanske är det just därför som Jakobsböckerna, Olga Tokarczuks idéhistoriska mästerverk, framstår som kontroversiellt i ett nutida Polen där fascismen har återvänt som politisk maktfaktor. För är det något som Tokarczuk kan skildra är det just detta — hur lögner och sanning ligger lager om lager och att nationalismens narrativ om ordningens uppkomst och sakernas tillstånd i grunden är falsk.
info@opulens.se
