I fasans tid blir varje yttrande ett vittnesmål

MLYRIK. Lis Lovén läser Muhammad Afifi Matars dikter och finner en balansakt för läsaren.

En hyllning till den vilda mumien – fängelsedikter
Av Muhammad Afifi Matar
Tolkning från arabiska av Hesham Bahari i samarbete med Bo Gustavsson
Alhambra förlag
Jag ska inte förneka att Muhammad Afifi Matars bok är svår att läsa. ”En hyllning till den vilda mumien – fängelsedikter” är utgiven nu i vår på Alhambra förlag. Matar är född och uppvuxen i Egypten och för många svenskar är nog hans poetiska värld främmande.

Matar föddes i Nildeltat och flyttade senare till Kairo där han studerade filosofi på universitetet. Han gick med i socialistpartiet och fick problem med militärregimen, vilket fick honom att fly till Irak. Han har fått flera litterära utmärkelser, och anses som en av de svåraste poeterna. Men det behöver inte vara så svårt att läsa honom ändå, för hans bildspråk liknar i stort den västerländska modernismens.

Diktens konventioner kan byggas in i all text, och en bra diktare får denna tyngd att bli igenkännbar fast på ett förnyande sätt, nästan kusligt nära randen till en gammal vana. Och ändå tyngda med traditionens stoff som får läsaren att läsa in ett arv. I detta fallet ett modernistiskt arv, som en van diktläsare kan förstå. Så själv tycker jag han liknar många västerländska modernister.

För mig tillhör denna poesi 1900-talet, ett nytt sätt att tolka världen och hela existensen. Att på ett modernt sätt svälja allt och uppleva allt – och att ge detta nya universum ett eget språk. Jag känner igen detta hos främst spanskspråkiga poeter.

Matars poesi är högtravande, metaforisk och går som språk utanför tid och rum, vilket betyder att en konkret handling egentligen inte visar sig… Hans smärta vidgar sig utåt mot kosmos, och här blir han universellt allmängiltig. Men ja, likväl svår, kanske för att man måste läsa in kosmos i hans värld. Jag tänker på Pablo Neruda när jag skriver detta. Men även att ”allt är allt är allt” finns i lika hög grad hos Walt Whitman.

Hos Whitman blir soldatens smärta hans egen smärta. Hos Matar blir hans egen smärta i fängelset i lika mån världens universella smärta. Detta är ett modernt universellt ställningstagande. Så mycket mer intressant att Matar är från Egypten. Botten i dig är botten i mig, för att tala med Ekelöf.

Jag kan höra Majakovskijs kompromisslöshet, fast mer andligt hos Matar. Och jag kan höra Apokalypsen, Bibelns sista bok i vålnadens röst hos Matar. Djupt och kosmiskt.

Även en nymornad diktläsare har här stoff att leta sig fram till, just för att Matars symboliska universum ekar tungt. Lyssna in dessa ord: ”– sovande händer –  erövrarnas arméer – dunklädda gryningen – sömnens korridorer – dödens karavan – arvets urkunder – nattens tiggare – symbolernas dimma – din dikt står i brand – namnens eviga lexikon!”

En van läsare kan tycka att orden är utslitna, men då måste jag själv bemöda mig om att läsa in något jag aldrig känt till tidigare. Matars eget arketypiska universum stiger fram, svårt, lätt, tyngt, allvarligt, blodigt, elchockartat! Bara detta sista blir så svårt att ta till sig, som om klipporna ropar poetens namn: Och hur förstår man detta annat än att låta ordens svärta komma nära, men inte för nära. Men kan man hålla upp en distans? Njae… Hur förstår man poesins eget djupaste mysterium om man saknar arketypisk kunskap, utan att våga öppna porten mot sitt djupaste inre? För det är in hit man måste våga sig för att låta Matars undermedvetna komma inpå läsaren.

Kan jag göra boken rättvisa, undrar jag? Jag kan försöka, men måste då greppa efter svar som tycks fyllda med ångest, ruelse, sår, blod. Poetiska ord som måste fyllas med innebörd för varje mening. Svårt, ja mycket svårt, men skönheten i ett universum kan man bara dela om man vågar erkänna sin egen ångest inför tillvaron…Ångest som transformeras till sköna verser!

Matar nämner fångvaktare, pseudofaraoner, poliser, angivare, skammen, döden. Ska han ge upp inför övermakten och kapa de grammatiska tecknen för att slita bort banden till dessa människor som plågar honom? Orden vävs in i smärtans snår. Han är mycket medveten om sitt poetiska hantverk och visar gärna upp detta. För ord som blöder måste tämjas, och paradoxalt nog måste ord rucka på invanda gränser. Språket kan bli sin egen gränspolis, det gäller att vant balansera verskonsten, vilket Matar gör.

Och just så här tänker jag man känner i djup kris, i dessa dagar så allmängiltigt:

Poeten som kastar sig i vimlet
– från vaggan till graven –
blir utfrågad av tingen.
I hans ansikte bär varje syn
domarens mantel.
I fasans tid blir varje yttrande
eller tystnad ett vittnesmål.

Det är som om Matar lite lågmält i denna strof gör oss som människor delaktiga. Tingen kan komma att avkräva oss svar. Så angelägen känns denne poet. Den poet som öppet talar möter sin dom. Hur många av oss bär vittnesmål? För tyngden i Matars ord är både bedövande och livssökande efter rättigheter.

Nog om språket i sig. Själva handlingen då? Jag läser sällan in konkret handling i verskonst, men läser in ett bortvänt ego ut mot existensens djup, där vardagens banalaste handling knappt får plats. Att se orden genom det undermedvetnas språkliga innehåll blir mer berättigat. Giltigt – men svårt! En balansakt för läsaren!