Hon förvandlade liv till dikt och dikt till frihet

Litteratur/Kultur
Tove Ditlevsen (foto: Mogens Berger)

DIREKTHET. Det finns hos Tove Ditlevsen en vardaglig direkthet i tilltalet och sättet att beskriva relationer till andra människor och upplevelser som starkt påminner om Sonja Åkessons dikter och Bodil Malmstens loggböcker. Att de tagit intryck av Tove Ditlevsen råder det knappast något tvivel om, skriver Crister Enander.

 

 

Gift av Tove Ditlevsen
Översättning: Ninni Holmqvist
Natur & Kultur

När de inre plågorna blir för intensiva, när varje tanke skär som en het blå eldslåga ända ner i själens allra finaste och känsligaste trådar, står knappt någon lindring att finna mot alla hårda vassa tankar. Desperation och undergångens lockelse, längtan till det stora svarta landet, är vad som riskerar att ta övermakten, som hotar att framstå som den enda möjligen vägen bort från mörkret.

Tove Ditlevsen gör också flera försök att ta sig själv av daga. Det händer när hennes nätter förvandlas till svurna och oförsonliga fiender, när väggarna bara kommer närmare och närmare och mörkret enbart är ett massivt hot.

Ingen räddning. Ingen nåd.

Tabletterna och sprutorna, alkoholen och orden. Det är vad som erbjuds. Glömska och minne, paradoxalt nog hand i hand när ångestens hundar ylar som värst och morgonen är mer avlägsen än självaste Shangri-La.

För somliga kan även sex — såväl njutningen som känslan av förnedring, upphävandet av varje ansats till kontroll, just förlusten av det egna jaget — vara en tillfällig väg bort från verkligheten och känslan av att vara oavbrutet hemsökt. Åtminstone som en lindring för stunden; en dyrköpt andningspaus där nere i det egna helvetet.

Tove Ditlevsen (1917-1976) var nära — drabbande intimt — och förödande välbekant med dem alla tre. Hon brann med en mycket stark och smärtsam låga. Livet krävde ständigt en plågsam ersättning, sin vidriga tribut, för att inte dra itu hennes inre itu och slita själen hennes till slamsor och trasor.

Författarskapet blev ofta till en tillfällig räddning, en stunds respit från plågorna. När hon skrev kände hon sig fri. Lyckan var då aldrig långt borta. Genom en modig och snudd på reservationslös hänsynslöshet, en öppenhet och ärlighet om sitt liv, skrev hon sig fram till såväl ett tillfälligt lugn som en tveeggad berömmelse i inte minst den danska kultureliten och hos många läsare.

Hon led. Och led svårt. Under långa perioder befann hon sig i de levandes skärseld. Hon var en bland de riktigt svårt drabbades skara.  Ditlevsen förmådde ändå att under korta och ibland längre perioder förvandla liv till dikt och dikt till frihet.

I Gift, den tredje och avslutande delen av hennes självbiografiska romansvit efter Barndom och Ungdom i en utomordentlig och levande översättning av Ninni Holmqvist, skriver Tove Ditlevsen inte bara om männen i sitt liv och sina barn utan även och desto intressantare om sitt eget skrivande.

Som mycket ung, då hon var gift med den trettiosex år äldre Viggo F Møller, kände hon ren och skär skam när hon satt — i hemlighet, för övrigt — och skrev på vad som skulle bli hennes debutroman, Man har gjort ett barn illa. Vid den här tidpunkten är skrivandet något ”hemligt och förbjudet”. Hon drar sig undan, stjäl sin egen tid. Hon måste kämpa och med alla medel beskydda sin frihet, sitt egna rum inom sig. Samtidigt är det de enda stunderna när hon är i samklang med sig själv, de stulna timmarna med block och penna.

Skrivmaskinen vågar hon inte ens tänka på att använda. Den skulle avslöja henne och är dessutom liksom arbetsrummet redaktör Møllers revir.

I skrivandet finner hon såväl frihet som en möjlighet att känna sig befriad från de egna inre bördorna. Skrivandet är för Tove Ditlevsen som att väva en väv mellan sig själv och verkligheten. Ju mer hon skriver om den sistnämnda desto mer fredat är hennes inre. Jag minns hur Maria Wine ofta beskrev stunderna av skrivande som de enda gångerna hon kunde glömma bort sig själv. Det tycks ha varit på samma sätt för Ditlevsen.

I den självbiografiska trilogin, där jag anser Gift vara höjdpunkten, berättar Ditlevsen med okonstlad närhet och modig uppriktighet om sitt liv under och efter den tyska ockupationen av Danmark. Hon utsätts för klassiskt förtryck av flera av sina män, en kvinnofälla hon mer och mer förmådde att skriva sig ut ur, inte minst tack vare romanernas, novellernas och hennes dikters försäljningsframgångar och ständigt stigande popularitet.  När hon sedan, i samband med en illegal abort, får en spruta med petidin är hon återigen fast. I såväl svårartat narkotikamissbruk som med en förtryckande och måhända förryckt make, läkaren Carl Rydberg — som för övrigt genomförde aborten och gav henne den första sprutan.

Det finns hos Tove Ditlevsen en vardaglig direkthet i tilltalet och sättet att beskriva relationer till andra människor och upplevelser som starkt påminner om Sonja Åkessons dikter och Bodil Malmstens loggböcker.  Att de tagit intryck av Tove Ditlevsen råder det knappast något tvivel om.

CRISTER ENANDER
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen