POESI. Hemligheten och själva nyckeln till att närma sig Runefelts dikter har för mig varit att, bortom den gränsupplösande attityden, se att de vill förmedla liv – de vill låta existensen tala fritt och starkt bortom alla inre och yttre gränser. Fattar man detta är det sällan annat än ytterst raka rör i Runefelts lyriska universum, skriver Tommy Gunnarsson.
Ur Världen av Eva Runefelt
Albert Bonniers Förlag
Det jag alltid slås av med Eva Runefelts dikter är tillgängligheten – vilket inte ska misstas för lättillgänglighet. Dikterna är skrivna av en poet som tycks så gränslöst lekfull i sitt förhållande inte bara till språket utan också, och främst, till den mänskliga tillvaron och det omgivande yttre.
Försök någon gång att skilja ande och materia åt i hennes dikter, det går sällan. Runefelts nya diktsamling Ur världen är för mig särskilt fascinerande ur denna synvinkel. Varje poem är en upplösning av det språkliga, som gränserna mellan abstraktioner och levande och döda ting.
Ibland är resultatet en enkel, rakt menad poesi, vilken ligger nära naturmystiken, som i den ömma och känsligt inkännande hunddikten Vandraren (Miki):
Går ned i djurtassarna
Lädernosen har sin egna
sträva stig att följa
Örons vimpelspel
Marken tjuvlyssnar, en bris
vinglar förbi med klippt gräs
För stor för två ögon
är blicken
Oftare är dock resultatet mer suggestivt trevande och sökande. Smaka på följande ord ur dikten Dygnsrytm, en dikt som nog får sägas vara mer typisk dikterna i Ur Världen:
Denna obekymrade slätt
som nytvättat hår en lättnad,
gåendet som gör tinning
och nacke mjuka som mjöl,
utsträckningen förmiddagen
Stöd Opulens - Prenumerera!
Runefelts poesi har i stort sett varit med mig under hela mitt lyrikintresserade liv. Hon är liksom omöjlig att undvika, men samtidigt tycks hon trist nog inte lika uppburen för sin djärva egensinnighet och säkra behandling av språket som exempelvis Ann Jäderlund. Ur världen visar just prov på en sådan djärv egensinnighet och språksäkerhet, till synes både högst lekfull och medveten i sitt frammanande.
Hemligheten och själva nyckeln till att närma sig Runefelts dikter har för mig varit att, bortom den gränsupplösande attityden, se att de vill förmedla liv – de vill låta existensen tala fritt och starkt bortom alla inre och yttre gränser. Fattar man detta är det sällan annat än ytterst raka rör i Runefelts lyriska universum. Så här ska också Ur världen förstås och läsas.
info@opulens.se
