ROMAN. Camilla Carnmo har blandade känslor beträffande romanen Edith och Julian av Naoise Dolan. Men “all kluvenhet till trots kommer jag helt klart att läsa nästa bok av Naoise Dolan,” skriver hon.
Edith och Julian av Naoise Dolan
Översättning: Klara Lindell
Wahlström & Widstrand förlag
Omslaget till irländska Naoise Dolans debutroman Edith och Julian är fyllt av hyllningar. Som vanligt men lite tyngre. “En av årets mest omtalade engelskspråkiga böcker” står det, följt av jämförelser med Sally Rooney och Edward St Aubyn. Lovord av Colm Toibin och Hilary Mantel. Inga blurbar man skojar bort, om man säger så.
Så mina förväntningar går från rimliga “verkar vara en intressant samtidsroman av en ny ung irländsk kvinnliga författare” till mer orimligt skyhöga förväntningar. Jag läser och stryker under fyndiga iakttagelser och skrattar åt smarta oneliners men ungefär en tredjedel in i boken undrar jag vad det var som skulle vara så där oerhört bra. Jag undrar om vi behöver ännu en distanserat formulerad roman om unga vuxna med anknytningsproblem, självhat och rädsla för känslor, relationer och ansvar.
Men när jag låter boken ligga ett par dagar upptäcker jag till min förvåning att mina tankar återkommer till Ava, Edith och Julian i Hongkong. Till Naoise Dolans värld och språkvärld. En värld som mycket handlar om just språk, både om makt och grammatik. Hon har en fin upptagenhet vid språkliga detaljer, vad de säger om klass och makt, väl gestaltat genom att låta en irländsk ung kvinna undervisa inhemska barn i Hongkong i brittisk engelska. Hon fångar hur den brittiska kolonialismen ännu lever och frodas – inte minst i hävdandet att den brittiska engelskan är den rätta engelskan. Huvudpersonens (och författarens) egen engelska är felaktig, bristfällig, underlägsen. Språk, klass, rasism, makt. Man kan säga ett Naoise Dolan gör en intersektionell maktanalys förklädd som samtida populärkultur.
Edith och Julian känns både som något jag läst förut – stilen, språket, den där lite trötta jag bryr mig inte vad som händer med mig-attityden som berättarrösten har – och något nytt. Bara det att det är en irländsk roman som utspelar sig i Hongkong. Att den verkar handla om relationer och kärlek (svårighet med och bristen på) men egentligen handlar om makt och språk och vad vi är beredda att göra för att försöka ta makten över vår egen tillvaro. Eller – att slippa det ansvaret. Naoise Dolan skriver också väldigt bra om pengars roll i en relation. Hur jämbördig kan en relation vara när en tjänar massor och en nästan inget? Vilka olika valutor ska räknas?
I korthet handlar boken om 22-åriga irländska Ava som har sparat ihop 1 500 euro för att ha om hon skulle behöva åka till England och göra abort. Hon inser att hon aldrig kommer att bli fri så länge hon bor kvar på Irland och drar till Hongkong för att arbeta som lärare i engelska. Inleder relationer, två. Blir kär?
Visst har boken något eget. Originella iakttagelser av makt; social, ekonomisk, politisk. Makt baserad på utseende, attityd och kön. Knullbarhet. Smalhet. Vithet. Men trots allt smart känns boken som helhet lite för självmedveten för sitt eget bästa. Eller distanserad. Eller är det översättningen? Som är bra, liksom omärklig, men så studsar jag till vid ord som smarrig och heltokig. Säger någon så? All kluvenhet till trots kommer jag helt klart att läsa nästa bok av Naoise Dolan.
camilla.carnmo@opulens.se
