Författaren är död! Leve författaren!

Litteratur.
Montage: Opulens.

ESSÄ. Torsten Rönnerstrand skriver om Dante, Delblanc och Enquist med anledning av två aktuella biografier. “I dag ses den litterära texten allt oftare som en produkt av samspelet mellan den enskilde individen och tidsandan. Tesen om ”författarens död” är sålunda på utdöende,” konstaterar han.

I skuggan av majrevolten 1968 skrev den postmodernistiske kulturkritikern Roland Barthes att ”författaren är död”! Vad han menade var att litteraturvetare och kritiker hädanefter borde bortse från författaren och uteslutande ägna sig åt texten. Därav drog många av hans postmodernistiska meningsfränder slutsatsen att man inte heller skulle befatta sig med textens historiska bakgrund. För de mest rigorösa postmodernisterna gällde det alltså att hålla sig till ”orden på sidan”. Att tolka författarens verk mot bakgrund av dennes liv eller samtid såg man som en eftergift för en småborgerlig individualism eller – i allra värsta fall – ett återfall i det existentialistiska tänkande som postmodernisterna hatade som pesten!

Mycket har hänt sedan 1968, och postmodernismen liknar numera mest en elefantkyrkogård, dit trötta tankar vandrar för att dö. Tesen om ”författarens död” är sålunda på utdöende, men författaren själv tycks ha återuppstått, i varje fall i den meningen att hen på senare tid ägnats allt större uppmärksamhet av kritikerna och litteraturvetarna. I dag ses den litterära texten allt oftare som en produkt av samspelet mellan den enskilde individen och tidsandan.

Denna tanke är ju varken ny eller originell, men det hindrar inte att den inspirerat några av de senaste årens mest spännande böcker om litteratur. Dit hör Anders Cullheds Dante. Den förste författaren (Natur & Kultur, 2021) och Lars Lönnroths Parallella liv. Om Sven Delblancs och P. O. Enquists författarskap (Ellerströms, 2022).

Dessa böcker tillhör den gren av litteraturvetenskapen som på det anglosaxiska språkområdet kallats ”Life and letters”. Det är en genre som brukar uppskattas av den läsande allmänheten, men under postmodernismens glansdagar fanns det många tongivande opinionsbildare som såg på den med uttalad motvilja. Skälen till detta har naturligtvis varit flera. Likväl är det nog inte en tillfällighet att några av de postmodernister som i Barthes efterföljd förnekade livets relevans för litteraturen – till exempel Paul de Man – i efterhand visat sig ha haft ett högst problematiskt leverne med många ”skelett i garderoben”.

Den Gudomliga Komedin brukar läsas som en litterärt inspirerad vision av vad som väntar människan i livet efter detta.

Cullhed ser alltså litteraturen som en återspegling av livet, men hans bok skiljer sig också på flera andra sätt från den postmodernistiska traditionen. Mest slående är att han tagit fasta på Dantes anspråk på att berätta ”Sanningen” om sitt liv och sin tid. Detta blir särskilt tydligt i hans läsning av den mest kända av Dantes fem böcker, den episka versberättelse med namnet Den Gudomliga Komedin som han skrev i landsflykt under de två första decennierna av 1300-talet.

Den Gudomliga Komedin brukar läsas som en litterärt inspirerad vision av vad som väntar människan i livet efter detta. I hundra sånger får vi följa berättaren på en vandring som först för honom ner i Helvetet (Inferno), därefter uppför Skärseldsberget (Purgatorio) och slutligen till Paradiset. I slutet av den långa resan får resenären möta Gud. Men dessförinnan har han i dödsriket sammanträffat med hundratals syndare och helgon som plågas i helvetet, renas i skärselden eller njuter den eviga saligheten i paradiset.

Denna visionära reseskildring från de tre dödsrikena brukar ges en central plats i litteraturen om Den Gudomliga Komedin, men hos Cullhed har den fått en relativt undanskymd roll. Vad som står i fokus är i stället de ofta mycket verklighetstrogna skildringar av den jordiska tillvaron som osökt smälts in i Dantes resereportage från livet efter detta.

Särskilt tydligt är detta i det långa kapitel hos Cullhed som handlar om Dantes liv i landsflykt. Här berättas utförligt om hur skalden på grund av politiska motsättningar tvingades fly från sin hemstad Florens, och hur han under de sista tjugo åren av sitt liv levde ett kringflackande liv som flykting tills han natten mellan 13 och 14 september 1321 dog i Ravenna utan att ha fått återse sin födelsestad.

Om författarliv i landsflykt kan man också läsa i Lars Lönnroths ”dubbelbiografi” Parallella liv. Om Sven Delblancs och P. O. Enquists författarskap (2022). Likväl skiljer den sig på viktiga punkter från Cullheds bok. Som framgår av titeln handlar det hos Lönnroth inte bara om en enda författare utan om två.

Därtill kommer att upphovmannen till denna ”dubbelbiografi” varit vän med de författare som avhandlas i hans bok. Under studieåren i Uppsala träffades Lönnroth, Delblanc och Enquist på litteraturhistoriska forskarseminarier och på det bibliotek – Carolina Rediviva – som vid denna tid hyste ett imponerande uppbåd av personligheter som längre fram skulle göra sig bemärkta inom vetenskapen, litteraturen eller politiken. Dit hörde lärda humanistiska som Lönnroth och Tore Frängsmyr, aspirerande författare som Kerstin Ekman och Lars Gustafsson, men också blivande politiker som Kjell-Olof Feldt och Birgitta Dahl. 

Att Lönnroth varit vän med Delblanc och Enquist betyder dock inte att han skulle sakna kritisk distans. Tvärtom! Han tecknar ingalunda några idolporträtt, snarare djuplodande karaktärsstudier som inte väjer för obehagliga överraskningar. Om Delblanc skriver han:

“Jag trodde mig länge vara Svens meningsfrände i de flesta avseenden men insåg så småningom att jag misstog mig, eftersom det fanns sidor av sig själv som han dolde i min närvaro. […] Jag hade varit naiv nog att inte begripa att den liberala kulturradikalism som var min livsluft gav honom ångest och vållade smärta.”

I Parallella liv uppträder Delblanc ofta i rollen som bullrig men begåvad drummel med humörsvängningar som skrämt slag på både vänner och fiender, inte minst inom den akademiska värld där han länge vistades som litteraturforskare och lärare. Kollegan Enquist kunde däremot framstå som en försynt och väluppfostrad gentleman, men bakom den välputsade fasaden fanns en härskara av mörka demoner som väntade på att få släppas loss. Demonerna kunde visserligen i det längsta kontrolleras med hjälp av framgångsrikt idrottande, men när det inte längre var möjligt väntade ett gravt alkoholmissbruk som ledde till depressioner, separationer och en kreativitet som med några lysande undantag gick på sparlåga.

Dessa omständigheter har utan tvivel satt djupa spår i författarskapen. Deblanc var en produktiv men också mycket ojämn författare. Liksom idolen Strindberg kunde han beroende på dagsformen leverera både mästerverk och pinsamma pekoral. Enquist å sin sida hade en mycket högre lägstanivå, men inledningsvis var han inte lika produktiv och antalet mästerverk förblev länge ganska få. Det var först när han kring 1990 kommit över sitt alkoholmissbruk som triumferna började rada upp sig.

Dessa skillnader mellan Delblanc och Enquist kan ibland anta episka proportioner. Särskilt tydligt blir det i de partier, där Lönnroth diskuterar deras politiska ställningstaganden.

På den punkten framstår Enquist i förklarat ljus. Bortsett från ett enstaka misstag – en oöverlagd hyllning till den kambodjanske revolutionären Pol Pot i ett läge då flertalet svenskar inte visste något alls om denne massmördare – framstår han som en ytterst samvetsgrann och reflekterande bedömare av de politiska skeendena. Som regel bygger han sina ställningstaganden på omfattande empiri och djuplodande analyser.

Mot den bakgrunden kan Delblanc framstå som en dilettant. Bakom de stora orden döljer sig inte sällan en opportunistisk posör utan det mod och det tålamod som hade behövts för att gå på djupet med de politiska frågor han tar sig an. Denna skillnad blir särskilt tydlig, då Lönnroth jämför två böcker från det sena 60-talet, Enquists Legionärerna (1968) och Delblancs Åsnebrygga (1969).

Därmed tyckte sig Enquist i stort sett kunna frikänna de socialdemokratiska politiker som hade haft huvudansvaret för baltutlämningen.

Legionärerna är en dokumentärroman som tar sin utgångspunkt i en upplevelse som Enquist berättat om i sin självbiografi Ett annat liv (2008). Under en USA-resa 1966 hade han av en indignerad amerikan ställts till ansvar för en av den svenska efterkrigspolitikens mest omdebatterade affärer, den s.k. ”baltutlämningen” 1946. Ett stort antal balter som tjänstgjort i den tyska armén hade efter en överenskommelse mellan den svenska och den sovjetiska regeringen utvisats till Sovjetunionen. Detta beslut blev upptakten till en uppslitande debatt, där regeringens kritiker utgick från att de utvisade balterna skulle bli hårt och orättvist bestraffade, kanske t.o.m. avrättade.

Det var denna affär som Enquist nu tog på sig att utreda. Som grävande journalist reste han runt i de baltiska staterna, där han intervjuade ett stort antal människor, granskade dokument och vittnesmål, och jämförde med den bild av baltutlämningen som han fått med sig från Sverige. Efter ett långt och mödosamt arbete kom han fram till en överraskande slutsats. Ingen av de utlämnade balterna hade avrättats. Bara ett fåtal av dem hade – till synes på goda grunder – blivit fängslade. Därmed tyckte sig Enquist i stort sett kunna frikänna de socialdemokratiska politiker som hade haft huvudansvaret för baltutlämningen.

Legionärerna blev en stor framgång och belönades med Nordiska Rådets Litterära Pris. Men när boken hösten 1968 nådde USA, mottogs den likväl med blandade känslor av Delblanc, som vid denna tid vikarierade för Lönnroth på posten som lärare i skandinavisk litteratur vid universitetet i Berkley. Efter läsningen av Enquists bok kasserade han ett pågående romanprojekt, och beslöt sig för att i stället göra sin redan påbörjade dagbok om USA-vistelsen till en dokumentärroman om amerikansk politik. 

Förutsättningarna för Delblancs projekt borde ha varit mycket gynnsamma. Berkley var ju en av de viktigaste skådeplatserna för det amerikanska ungdomsuppror som främst riktade sig mot Vietmankriget och rasförtrycket. På universitetets campus pågick ständiga konfrontationer mellan å ena sidan polisen och å andra sidan studentaktivister, Svarta Pantrar och drogade hippies. Det borde alltså ha funnits mycket att upptäcka för varje författare som – i likhet med Delblanc – sade sig vilja kämpa för socialismen och en ny världsordning.

Problemet var dock att Delblanc var alldeles för nervös och folkskygg för att våga beblanda sig med demonstranter och vänsteraktivister. Grävande journalistik av det slag som Enquist med framgång ägnade sig åt var sålunda helt uteslutet. I stället byggde han ut sina dagboksanteckningar med hjälp av fejkade vittnesmål och rena fantasier, ofta baserade på vänners berättelser eller sådant som han sett på TV.

Mot denna bakgrund behöver man inte bli så särskilt överraskad, när Delblancs politiska utspel efter hand får en allt tydligare karaktär av till intet förpliktigande flört med tidsandan.

Detta falsarium hindrade inte att boken mottogs med ovationer, när den under namnet Åsnebrygga kom ut i Sverige. Delblancs skildring av USA uppfattades som i huvudsak sann och den svarade mycket väl mot den bild av landet som kritikerna och läsarna förväntade sig. Likväl ledde boken till att det mellan de gamla vännerna Delblanc och Lönnroth uppstod en schism som inte kunde biläggas förrän på 80-talet. Lönnroth skriver:

“Själv blev jag rasande när jag läste boken eftersom jag uppfattade den som förljugen i sin bild av USA och av Svens uppträdande. Jag sårades också av bokens hånfullhet mot min arbetsplats och mot de vänsterliberala värderingar som jag själv och de flesta andra universitetslärare och studenter i Berkley stod för under 60-talet. Värderingar som vi ständigt tvingades försvara mot såväl marxister och svarta pantrar som reaktionära politiker, rasister och krigshetsare på högerkanten.”

Mot denna bakgrund behöver man inte bli så särskilt överraskad, när Delblancs politiska utspel efter hand får en allt tydligare karaktär av till intet förpliktigande flört med tidsandan. Exempel på det är inte bara de kvasirevolutionära flosklerna under åren kring decennieskiftet 69/70 – i ett vårtal till Uppsalas studenter hyllade han de vietnamesiska kommunisternas okuvliga tro på ”revolutionens röda vår” – utan också den lättköpta kritiken mot det socialdemokratiska folkhem som han längre fram brukade kalla ”horhuset”.

Det tidsbundna i dessa utspel framstår som plumpar i protokollet i den summering av de båda författarskapen som avslutar Parallella liv. Där påpekas att Delblancs position som författare och forskare inte förbättrats efter hans död utan snarare försämrats. Ett av skälen till det anges vara den nedlåtande attityd till kvinnliga författare som ibland skymtar i hans litteraturhistoriska texter. Därtill kommer säkert de ofta ganska stereotypa kvinnoskildringarna i hans romaner.

“Man har särskilt upprörts över att han som litteraturhistoriker skulle ha reducerat Selma Lagerlöf till en traditionell och ganska enkel sagoförtäljare. […] Värre är att feministiska kritiker även tagit avstånd från Svens sätt att framställa kvinnor i sina egna romaner, antingen som bibliska och oändligt kärleksfulla madonnor eller som lockande sexobjekt och värnlösa offer för mäns våld, mera sällan som självständigt handlande och tänkande kvinnor.”

Libri resurrecti - återupplivade böcker

Följ vår blogg om litteraturskatterna du inte visste att du ville läsa!
Läs bloggen

Ett annat skäl var nog att många av Delblancs gamla beundrare efter hand stöttes bort av den tilltagande högervridning som man tyckte sig kunna utläsa i de senare böckerna. Lönnroth skriver:

“Under 80-talet framstår han alltmer som en konservativ författare, avfälling från vänstern, när han skriver sina stora, från början lovordade släktromaner om prästen Samuel och dennes ättlingar, engagerar sig i gnostisk teologi samt i viss mån återgår till akademisk litteraturforskning. De rent litterära verk han ger ut under slutet av 80-talet – Moria land, Änkan, Damiens – blir dock inte mottagna med samma högaktning som tidigare utan möts av kritik som gör att han redan nu mister en del av sin offentliga status och sin popularitet bland läsarna.”

Betydligt bättre går det då för Enquist i den summering som avslutar boken. Lönnroth medger visserligen att det är svårt att veta hur hans position kommer att stå sig i längden. Likväl hyllar han honom som en av de mest betydande av våra samtidsförfattare och förutspår att några av hans verk kommer att räknas som levande klassiker.

Låt oss hoppas att Lönnroth får rätt på denna punkt! Författaren Enquist är död men hans böcker lever. De är visserligen inte lika fantasifulla som Delblancs, men där finns i stället en vilja till sanning och saklighet som inte sällan ger dem karaktär av grävande journalistik eller vetenskaplig forskning.  Det gör dem ovärderliga i en tid, när lögnerna och halvsanningarna hotar att ta över hela det offentliga rummet.

ANVÄND DENNA!
TORSTEN RÖNNERSTRAND
info@opulens.se

 

 

,

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr