Föregångaren till mästerverket

Litteratur/Kultur
Hermann Hesse. Collage: C Altgård / Opulens (Bildkälla: Wikipedia)

DIFFUST. ”I centrum av denna långa prosadikt står emellertid vandringen. I tid och rum”, skriver Carsten Palmer Schale som läst Hermann Hesses Österlandsfärden i en nyutgåva från Bakhåll förlag.

 

Österlandsfärden av Hermann Hesse
Översättning och efterord Bengt Samuelson
Bakhåll förlag

1932 gav Hermann Hesse ut Die Morgenlandfahrt eller (nu på svenska) Österlandsfärden. Detta långa och synnerligen intressanta prosapoem kan nog förstås som en sorts föregångare  till Glaspärlespelet, som gavs ut mer än tio år senare.

Hermann Hesse är förmodligen känd av de flesta som läser detta. Flera av hans verk tillhör ju en inofficiell världskanon; exempelvis och framför allt utvecklingsromanen Siddharta (med Buddhas liv som förebild), den psykoanalytiskt influerade romanen Stäppvargen och – enligt min mening – mästerverket Glaspärlespelet.

I Österlandsfärden står HH, fiolspelaren och Hesses alter ego, i centrum, Han är utvald till ett diffust Samfund, eller en Orden, med eder och vaga hemligheter; aldrig helt klargjorda. Till ”Glaspärlespelet” är man också utvald.

Allt sådant här finns som prototypiska inslag i Österlandsfärden. Ingenting är så att säga ”säkert”. Ingenting är heller så att säga ”helt klart”. En stark koppling, som jag ser det, är emellertid den mellan den heliga Franciskus av Assisi, och dennes favoritlärjunge Leo. Vidare en, för mig, antydd relation till Jesus, men också till hemliga sällskap av närmast Jorge Luis Borges surrealistiska typ.

Under vandringen möter vi oss själva.

I centrum av denna långa prosadikt står emellertid vandringen. I tid och rum. Gränslöst. Vandringstemat är dels knutet till ett mycket konkret inslag i exempelvis Hesses eget liv (i alperna, Tyskland), dels som en sorts enigmatisk inre rörelse. Under vandringen möter vi oss själva; detta som vår strävan efter ungdom, andlighet och humanism. Tjänandet står också i fokus, liksom sammanhållningen.

HH ingår dock också i gemenskapens sammanbrott. Han och andra frångår uppenbart de hemliga principerna. Det hela leder, inledningsvis, till att HH vill beskriva och gestalta Samfundets essens, utan att i egentligen nå fram. Hela berättelsen kan dock tolkas som just ett försök att beskriva Samfundet och dess regler.

Kontentan uppenbaras hursomhelst, när HH träffar Leo, tjänaren under vandringen, men i själva verket den högste Mästaren. Han finner då, i en slutgiltig ”rättegång” att han missförstått allt: humanismen, föreningen med djuren, sammanbrottets brott. HH ställs sålunda inför sig själv, begär absolution, och får den. Hans fel, och felens tyngd, visar sig vara en prövning. Som anklagad och självanklagad, visar det sig att han trots allt håller måttet. Han är… dygdig.

”Jag tror inte (skriver HH och författaren, min anm.) att jag gör mig några illusioner om svårigheterna i mitt försök, de är redan tillräckligt stora, och inte enbart av subjektiv natur, även om dessa i sig vore fullt tillräckliga.”

Detta försök att beskriva och gestalta själva färden, tid och rum, ingår senare i ”åtalet” mot HH inför Ordens domstol; något som vi dock knappt kan ana, när boken börjar.

Vad kommer det hela då att ”handla om”? Ja, detta är, som allt annat i boken, diffust. Viktiga ingredienser, som jag förstår det (även om texten enligt den briljante översättaren och skribenten av efterordet, Bengt Samuelson, inte är avsedd att just förstås) är en sorts legering, påstår jag dristigt, mellan den spiritism som teosofin stod för, åtminstone innan det första världskriget, och den mer antroposofiskt inspirerade strävan efter att förena naturvetenskap och humaniora som följer och som är central i Glaspärlespelet. Dygd, humanism, gemenskap, tolerans, enigmatisk upplevelse samt en sorts vidareutveckling av Österlandets möte med Västerlandet.

Vi hjälper färfattare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Vandringstraditionen var under Hesses tid stark i synnerhet i Tyskland, Österrike och delar av Italien. Österlandsfärden utgår bland annat från detta. I boken handlar vandringen i Samfundets hägn dock inte bara om att så att säga trampa på, utan mycket mer om att relativt fritt röra sig i framförallt tid, men också rum. Det är också här vi som läsare suggereras att tänka oss vad som är den hemliga Ordens ”mål”.

Det är också här vi möter en rad kända personer, framförallt sådana som den helige Franciskus och dennes favoritlärjunge Leo (som talar med djur, särskilt fåglar, men som också strävar efter gemenskap och tolerans i allmänhet).

Enligt min personliga mening kan inte Österlandsfärden läsas, och bör heller inte läsas, som något annat än en av metaforer och symboler mättad prosadikt. Kanske kan det dock hävdas, att kärnan ”handlar om” drömmen om medmänsklighet, ”ungdomlighet” och ”livets gåta” per se.

Ytligt sett börjar och slutar den i Tyskland, men egentligen rör den sig i andlighetens högre sfärer. För mig är den inte bara en ögonöppnare, utan också en förrätt till framförallt Glaspärlespelet. Bra är den!

CARSTEN PALMER SCHALE

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur