Finlandssvenskt: farbr. d. knäpper och knåpar

Litteratur/Kultur
Diktonius. Illustration: Opulens

BILDERBOK. ”Ett album med inklistrade fotografier tagna på Åland och med inklistrade lappar med korta konstlösa verser där stora bokstäver är bannlysta.” Ivo Holmqvist skriver idag om en bok Elmer Diktonius skrev till en diktarkollegas dotter och som först nu kommit ut i tryckt form. De tidigare delarna i vår serie Finlandssvenskt hittas här.  

 

 

En lustig liten bok, gjord i början av 1930-talet i ett enda exemplar för en femåring, har just getts ut och mångfaldigats av Svenska litteratursällskapet i Finland: birgittas bilderbok knäppt och knåpad av farbr. d. (de små bokstäverna var viktiga). Farbror D var Elmer Diktonius (1896-1961) som samman med Hagar Olsson var den drivande kraften bakom de modernistiska tidskrifterna Ultra och Quosego. De kom ut bara i ett par år men fick stort genomslag. I den samsades de med Gunnar Björling, Rabbe Enckell, bröderna Parland och andra förnyare av prosa och poesi.

Diktonius kom tidigt med ett löfte om att ”öppna fönstren mot Europa”, och infriade det på olika sätt. Själv blev han mera allmänt känd i Sverige särskilt tack vare Gunnar Tideström, professorn i litteraturhistoria i Uppsala som skrev den första sammanfattande monografin om Edith Södergran. Tideströms antologi Lyrik från vår egen tid blev spridd, särskilt som nästan obligatorisk gymnasieläsning. I den togs ett generöst urval av de finlandssvenska modernisterna med.

Diktonius efternamn kunde locka läsarna av hans lyrik att tro att det var en finurligt påkommen pseudonym, en yrkesbeteckning. Men så var hans efternamn, denne mångsidige poet, prosaist, musikskribent och kompositör som åldrades tidigt.

Jörn Donner som kände honom under hans senare år har skrivit läsvärt om honom, och hans brevväxlingar med Gunnar Ekelöf och Eyvind Johnson är utgivna. När man läser hans blodiga ballad om Röd-Eemeli har man nytta av att sätta sig in i vad som hände under inbördeskriget mellan röda och vita och där man nu hundra år efteråt fått reda på ännu fler gräsligheter än de tidigare kända.

Diktonius roman Janne Kubik från 1932 är ett ”träsnitt i ord”, en historia om en hård man som det går illa, skriven på svenska och översatt till finska av författaren själv som var bra på båda språken (Diktonius försvenskning av Aleksis Kivis episka Sju bröder är mästerlig). Genom inskjutna kommentarer håller författaren distans till sin råbarkade Janne. ”Detta självreflekterande berättande är besläktat såväl med Brechts verfremdung som med postmoderna uttryckssätt” skriver Juhani Niemi i sin utmärkta artikel om Diktonius i Biografiskt lexikon för Finland.

En annan tysk, Georg Grosz, skulle ha varit en samstämd illustratör till Diktonius dadaistiska dikt Maskinsång. Den börjar ljudhärmande, med en maskin som får eget liv:”Orlodoffa doschkoff/ orlodoffa doschkoff:)/ det är maskinen –/ Jag./ Stänger och hjul/ Och/ nitnaglar skruvar muttrar…”. Den maskinen har släktingar i Fritz Langs dystopiska Metropolis och Chaplins Moderna tider. Likt Viktor Rydbergs Den nya grottesången, också den radikal för sin tid, fortsätter det med drastiska bilder av kapitalismens rovdrift på arbetarklassen: ”Såg du mannen som kom i går? –/han krälar i dag på kryckor,/ och flickan som gnolar i dag/ blir i morgon rännstensavfall,/ och barnet som de avlat/ är som de och blir som de -/ orlodoffa doschkoff -/ min mat.

Bakom Diktonius kanske mest bekanta dikt, Jaguaren, kan man ana Henri le Douaniers naivistiska målningar av vilddjur i djungeln, men här är det kantigare, vassare och hårdare: ”Ur gröna blad sticker/ röd nos/ ögon med trekantiga blickar/ spräckligt;/ morrhår vågrörelse klotass -/ du flyger ju! mitt hjärtas jaguar! -/ så flyg och bit och riv och söndersarga!”. Det är en vildare variant av Strindbergs ylande vargar inburade på Skansen eller Rilkes gåtfulla panter instängd i Jardin des Plantes i Paris. Men till Diktonius finaste dikter hör också denna, med en ömsint naivistisk ton:

Barnet i trädgården
är ett underligt ting:
ett litet litet djur
en liten liten blomma.
Det myser som en katt åt nejlikorna
och skubbar sitt huvud
mot solrosens jättestängel.
Tänker kanske: sol är gott –
grönt är gräsfärg.
Vet kanske: jag växer!

I en av fotnoterna till birgittas bilderbok återger utgivaren Per Stam just den dikten, lämpligt nog i en gåva till en minderårig. Han ger bakgrunden för detta album med inklistrade fotografier tagna på Åland och med inklistrade lappar med korta konstlösa verser där stora bokstäver är bannlysta. Att bara använda sig av minuskler var tidens mode, så gjorde också modernister i Sverige när de debuterade samman i antologin 5 unga.

I en dikt skojar Diktonius med den diktarkollega som specialiserade sig på att reducera dikter till nästan ingenting: ”pull-ull/ plull-ull/ ull-plull/ lull-lull/ pluck/ sa farbror björling”.

Ibland kan man kanske tycka att Per Stam skjuter mygg med kanoner i sin inledning. Men det är intressant, särskilt den ingående redogörelsen för relationerna finlandssvenska släkter emellan. Här skymtar också Olof Enckell vars bok De klagande vindarnas ö hör till det bästa som skrivits om västra Irland.

birgittas bilderbok kom till när Diktonius ännu var ogift och barnlös, som en gåva till diktarkollegan Rabbe Enckells dotter Birgitta, född 1926 och så småningom gift med den yngste av bröderna Parland. Ett par år före sin död 2018 lät hon den samman med en mängd annat gå till SLS som nu alltså sett till att inte bara hon fick läsa denna bok där Elmer Diktonius knäppt alla bilder och knåpat samman den sparsamma texten: en charmerande bagatell.

IVO HOLMQVIST

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen