EKOLOGI. “Myndigheter meddelade att problemet inte var att finansiera hennes forskning, nej, problemet var de resultat hon presenterade. Den mansdominerade skogsindustrin avfärdade helt forskarens insatser.” Emil Siekkinen har läst skogsekologen Suzanne Simards memoarer Finding the Mother Tree.
Finding the Mother Tree av Suzanne Simard
Alfred A. Knopf förlag
Den moderna skogsnäringen har länge varit baserad på en slags vulgärvariant av Charles Darwins teori om evolution genom naturligt urval. Den brittiske forskaren menade att de individer som är bäst anpassade till en viss miljö överlever. Snart nog förvanskade förespråkare för så kallad rashygien (som till exempel T. H. Huxley och Francis Galton) dessa tankar, och hävdade att tillvaron var en ständig maktkamp i vilken den starkaste överlevde. Brutal konkurrens var enligt dessa socialdarwinister det som utvecklade och förbättrade världen.
Darwins världsbild berättar en helt annan berättelse. I den ryms konkurrens, men samarbete är en självklar del av tillvaron. Ömsesidigt stöd – eller symbios – är helt grundläggande för livets utveckling, och med hjälp av samarbete har livet kommit att innefatta egenskaper och möjligheter som hänsynslös konkurrens aldrig hade kunnat komma på. År 1967 visade den amerikanska forskaren Lynn Margulis att evolutionärt nyskapande i huvudsak hittades där arter förenades i samarbete.
På många håll – bland annat i Sverige – lyssnar skogsindustrin hellre på socialdarwinisterna än på de som i Darwins anda utvecklade hans teorier, eller Darwin själv. Detta har inneburit att svensk skog ersatts av trädåkrar bestående av monokulturer. Träd som inte planterats av industrin anses vara de planterade trädens fiender i en ständig kamp om resurser. Därför utplånas de. Kvar står den trädart som skogsägaren gett sitt godkännande.
Tids nog fälls trädåkern, och en ny monokultur planteras. Det ska vara action i skogen. De senaste årtiondena har forskare som kanadensiskan Suzanne Simard genom sina studier av skogen visat att detta sätt att bruka skogsmark är långsiktigt förödande. Skogsindustrin – som spelar en betydande roll i den svenska ekonomin – kan vara på väg mot kollaps om den inte ändrar sitt tillvägagångssätt. I sina memoarer Finding the Mother Tree berättar ekologen hur hon och andra kom att förstå vad skogsnäringens metoder leder till, samt att det som utmärker en verklig skog är en omfattande samverkan som ger ett starkt och mångfaldigt samfund, bestående av välmående individer.
Kommunicerande träd
Suzanne Simard växte upp i skogen, och tillhörde en skogsbrukande familj. Men när hon lämnade hemmet och steg in i skogsindustrins värld i Kanada, kände hon inte alls igen sig. Det skogsbruk hon själv växt upp med, gick ut på att skogen långsamt gallrades. Den kanadensiska skogsindustrin, å andra sidan, ägnade sig åt att avverka träd i enorm skala. De kalhyggen som uppstod fylldes med en monokultur av vedväxter från plantskolor, men dessa hade svårt att överleva. Suzanne Simard, vars jobb det var att analysera återväxten, började undra varför det växte så dåligt på kalhyggen. Själva jordmånen fångade hennes intresse, och fältstudier kombinerades med litteratur. Med tiden lärde hon sig att tysken A. B. Frank, år 1885, varit förste forskare att beskriva hur växter och svampar var beroende av varandra för att säkra sin överlevnad. På 1960-talet visade sedan svensken Erik Björkman att tallört fick kol från andra träd via underjordiska nätverk bestående av rötter och svamptrådar. Därefter, år 1993, berättade svenskan Kristina Arnebrants forskning att kväve – som fixerats med hjälp av bakterier – transporterades till tall via svamparnas underjordiska rike: Vedväxt, svamp, och bakterier överlevde i samverkan.
Suzanne Simard inledde en akademisk karriär som var forskningsfokuserad, och 1995 beskrev hon i sin doktorsavhandling att hon kunnat dokumentera att douglasgran och pappersbjörk delade kol med varandra via svampars mycel. Alla inblandade – vedväxterna och svamparna – blev vinnare i detta samarbete, och ingen blev utsugen på någon annans bekostnad.
Det hela var emellertid än mer anmärkningsvärt. De inblandade plantorna donerade nämligen kol efter behov. Med andra ord: De olika trädarterna berättade för varandra när de behövde kol – träden kommunicerade med varandra på meningsfulla sätt, och samarbetade.
De ekonomiska konsekvenserna av detta borde ha varit uppenbara. I en monokultur bestående av endast douglasgran kunde björkarna inte hjälpa granarna att överleva, och på kalhyggen – där de underjordiska nätverken förstörts – var kommunikation och utbyte av kol inte möjligt. En annan studie visade också att kalhyggen och avlägsnande av björk långsiktigt försämrade douglasgranens återväxt med femtio procent, sett över hundra år. För ensam – utan symbiosen med bakterier, svamp, och björk – försvårades livet för monokulturens granar. Att verka för biologisk mångfald tycktes med andra ord vara ett självklart val, inte minst ur en ekonomisk synvinkel: En välmående skog skulle långsiktigt ge bättre avkastning än de trädåkrar industrin förlitade sig på.
De rådande makterna tänkte dock annorlunda. Myndigheter meddelade Suzanne Simard att problemet inte var att finansiera hennes forskning; nej, problemet var de resultat hon presenterade. Den mansdominerade skogsindustrin drabbades av raseri, avfärdade forskarens insatser, och var helt ovillig att lyssna. Då Simard var närvarande, benämndes hon Miss Birch. Vad hon kallades då hon inte var på plats var lätt att föreställa sig.
När skogsekologen föreslog att björk och asp – med deras betydande förmåga att binda koldioxid – kunde vara effektiva kollegor i kampen mot klimatförändringarna möttes hon av ointresse. Här förekommer ingen klimatförändring, sades det.
Mångfalden är betydelsefull
Åren gick. Barkborrar spred sig bland nordamerikanska monokulturer bestående av tall, och förstörde träd utspridda över en yta som motsvarande hela Sverige. Denna massdöd la grunden för framtida storbränder, och bland mil efter mil av endast tall bredde elden ut sig, våldsamt snabbt och utan svårigheter, eftersom brandbromsande träd som asp och björk inte tilläts existera i landskapet.
Skogsindustrin tycktes inte dra några lärdomar alls, och visade ingen vilja att ändra arbetssätt. Skogsnäringens metoder bar spår av ekologi, men i huvudsak var det kortsiktig ekonomisk vinst som drev på tillvägagångssätten. Nya trädåkrar skulle etableras snabbt och billigt. Träden var produkter som skulle säljas med största möjliga vinstmarginal.
Samtidigt fördjupade Suzanne Simard och andra skogsforskare vetenskapens förståelse för skogen. Träden i skogen, visade det sig, kunde ta hand om varandra, och skicka ut varningssignaler då angrepp upptäcktes. Träd tog hand om sina avkommor, och kunde särskilja på släkting och andra arter. Via underjordiska nätverk, visade forskning, kommunicerade vedväxter, och det transporterades kol, kväve, fosfor, och vatten mellan träd – och inte bara mellan släktingar, utan till hela grannskapet, så att alla individer i samfundet kunde frodas. Där gran och björk växte tillsammans var näringstillgången bättre, eftersom björklöv berikade myllan. Produktiviteten fördubblades, och träden var i gott skick med starka immunförsvar tack vare den jord de stod rotad i. Individer som människor utestängde från denna slags gemenskap förblev småvuxna och drogs med svaga immunförsvar – lätta offer för diverse angrepp. Mångfalden är betydelsefull, skriver Suzanne Simard. Och allt i universum är sammanlänkat.
Skogsindustrin världen runt har knappast hörsammat dessa budskap, och en rapport i Nature, 2019, var nedslående för den som värnar om biologisk mångfald: Fyrtiofem procent av pågående skogsplanteringar utgjordes av renodlade monokulturer, ofta bestående av träd såsom eukalyptus och akacia som växer snabbt, för att sedan hastigt processas av skogsindustrins maskineri. Suzanne Simard menar att dessa ensidiga trädplanteringar inte är långsiktigt hållbara, och att hela skogsindustrin gräver sin egen grav.
Den som vill verka för verklig skog och biologisk mångfald kan utbilda sig genom att bland annat läsa Suzanne Simards Finding the Mother Tree, och agera i enlighet med sina övertygelser. Det finns organisationer som verkar för ett hållbart skogsbruk, och Suzanne Simards The Mother Tree Project undersöker metoder för skogsförnyelse som ska främja biologisk mångfald, bindande av koldioxid, och skogars överlevnad i klimatkrisens era.
Suzanne Simard är inte färdig med att verka i livets tjänst.
info@opulens.se
