ESSÄER. Det genomgående problemet är att innehållet inte bär upp formatet. Tolentino skriver att flera av bokens texter är omarbetningar av tidigare artiklar, och det är antagligen i den formen de skulle ha fungerat bättre, anser Anna Remmets som läst Falsk spegel.
Falsk spegel: reflektioner om självbedrägeri i en modern tid av Jia Tolentino
Översättning Hillevi Jonsson
Natur & Kultur
Jia Tolentinos essäsamling Falsk spegel marknadsförs som ”den mest uppmärksammade essäsamlingen i USA på många år” och med citat om att den amerikanska skribenten kan vara vår tids Joan Didion. Efter en sådan hype känns det minst sagt som en antiklimax när samlingen inleds med en text om det uttjatade ämnet ”det tomma, ytliga jaget som odlas på sociala medier”.
Här finns visserligen en tydlig antikapitalistisk udd riktad mot ägandeförhållandena och hur den nya tidens kapitalister gör sina miljarder med våra personuppgifter som råvara. Denna vinkel räddar texten från att bli en (ung) boomers klagosång över ”duck faces” på Instagram, men det är ändå en ganska trivial spaning snarare än en djuplodande essä. Och i den andan fortsätter det dessvärre.
Tolentino (född 1988 och uppväxt i Texas) har en bakgrund på nättidningen/bloggen Jezebel. Det är en populärfeministisk plattform som i sina bästa stunder undersöker populärkulturella fenomen genom en skarp, rolig och lättillgänglig feministisk lins. Samma lättsamma, tillgängliga och sarkastiska ton återfinns i Falsk spegel som förutom sociala medier behandlar ämnen som dokusåpor, religion, skildringen av kvinnor i skönlitteratur, våldtäktskultur inom universitetsvärlden och äktenskapet som institution. Jia Tolentinos tankar är ofta relativt radikala i en amerikansk kontext.
Här finns till exempel en kritik mot mainstreamfeminismens hyllande av ”self care” i form av att köpa dyra skönhetsprodukter och på det sättet omfamna både kapitalismens konsumtionslogik och patriarkatets krav på kvinnors utseenden. Det finns också en feministisk kritik mot det heterosexuella äktenskapet (även om Tolentino inte går så långt som att grundligt kritisera den heteromonogama normen som sådan) och den märkligt bestående traditionen att som kvinna ta mannens efternamn. Sådan kritik känns uppfriskande i en tid när såväl äktenskap som namnbyte ofta (även bland vissa feminister) framställs som ett ”personligt” val utan vidare implikationer. Men för den som redan är intresserad och insatt i dessa frågor slås många öppna dörrar in.
På pluskontot kan dock läggas att språket är elegant, rappt och ofta medryckande. Stundtals blir resonemangen också ganska intressanta, som när Tolentino skriver om hur rehabiliteringen av den ”besvärliga” och obekväma kvinnan har lett till en individfixerad diskurs där det ”besvärliga” i sig hyllas som feministiskt även när det kommer från konservativa, misogyna kvinnor i Donald Trumps regering. Eller som när hon i samma anda kritiserar en feminism där det har börjat betraktas som aktivism och feministiskt handlande att överhuvudtaget kalla sig feminist, att uttrycka en åsikt offentligt utan att nödvändigtvis följa upp med faktiska handlingar. Och essän om kvinnliga romanfigurer (inget litet ämne) är underhållande och engagerande även om inte heller den är omvälvande. Det finns också infallsrika vändningar, som när Tolentino via en skildring av sin egen uppväxt i ett religiöst Texas och en diskussion kring religion och droger (vilket i sig förvisso är en rätt förutsägbar koppling) kommer in på filosofen Simone Weil.
Men det genomgående problemet är att innehållet inte bär upp formatet. Tolentino skriver att flera av bokens texter är omarbetningar av tidigare artiklar, och det är antagligen i den formen de skulle ha fungerat bättre än som långa essäer där mycket känns som ganska tom utfyllnad för att nå den teckenmängd som krävs för en bok.
anna.remmets@opulens.se
