En skrivande prinsessa från Antigua

Litteratur
Jamaica Kincaid. Digital illustration: Opulens

PRECISION. Den fantastiska precisionen i Jamaica Kincaids stil gör hennes skrivande till ett paradigm för hur man undviker massor av fallgropar, skriver Carsten Palmer Schale och går här igenom hennes författargärning.

 

 

Märkligt nog, eller kanske inte så märkligt, har Jamaica Kincaid (född 1949 på Antigua; numera litteraturfenomen i USA), en av vår tids mest syrastarka författare, bemötts av blandad kritik: hennes politiska och sociala engagemang har så att säga  ställts mot hennes litterära kvalitéer. Jag tycker hon är synnerligen stark i båda dessa avseenden (intressant förresten, men det får bli ämnet för en annan text, att så många världsförfattare under de senaste decennierna är från Karibien).

Jamaica Kincaid flyttade hemifrån redan vid 16 års ålder, då hon bosatte sig i New York och började arbeta som au pair. 1974 började hon skriva artiklar för The New Yorker, där hon sedermera blev etablerad som bland annat krönikör, men efterhand också alltmer som essäist och berättare i djupare mening. Hennes roll blev tidigt en blandning av ”porträttör” av både enskilda familjeförhållanden och en skarp gestaltare av karibisk kultur.

Fortsätt

 

1984 publicerades Kincaids första bok, novellsamlingen At the Bottom of the River, relativt sent för en stor författare med andra ord. Det var en bok som blev mönstergivande för hela hennes fortsatta författarskap. Här framträder en fascinerande brygd av lyriska betraktelser och frätande kommentarer riktade mot kolonialismen.

Annie John (1985) och Lucy (1990) var romaner, men av det självbiografiska slaget, liksom de flesta av Kincaids efterföljande verk, med tonvikt på moder-dotterförhållanden. Ett litet ställe (1988), en tredelad uppsats, fortsatte hennes skildring av Antigua och hennes raseri över de politiska sakernas tillstånd. I My Mother’s Autobiography (1995) framstår hon som hård, och i My Brother (1997), redogör hon för sin brors, Devons, död i aids. I Talk Stories (2001) samlade hon krönikor från The New Yorker och 2005 publicerade hon bland annat Among Flowers: A Walk in the Himalaya, som redogör för en ”växtuppsamlingsresa”, som hon företog tog vid foten av foten av Himalaya. I romanen See Now Then (2013) skildrar hon på ett tämligen fritt sätt upplösningen av ett äktenskap i sen ålder.

Hennes romaner är, sammantaget, löst självbiografiska, men Kincaid har varnat för att tolka de självbiografiska elementen för bokstavligt: ”Allt jag säger är sant, och allt jag säger är inte sant”. Hennes arbete prioriterar ofta” intryck och känslor” och står i konflikt med både en stark modersgestalt och koloniala och neokoloniala krafter.

Ett av Kincaids främsta bidrag enligt Henry Louis Gates, Jr, afrikansk-amerikansk litteraturkritiker, forskare, författare och  intellektuell, är detta:

Hon känner aldrig nödvändigheten av att hävda existensen av en svart värld eller en kvinnlig känsla. Hon tar dem båda för givna. och jag tror att allt fler amerikanska författare numera ser sin värld på samma sätt som hon gör. Så att vi kan komma bortom det stora temat rasism — och komma till de djupare teman om hur svarta människor älskar och gråter och lever och dör. Vilket är trots allt vad det handlar om.

Likafullt är hon mycket upptagen också av just kolonialism, postkolonialism, kön och sexualitet, mor-dotter-relationer, klass och makt, rasism och ”amerikanism”. Samtidigt, som antytts ovan, har hennes teman ställts mot hennes stil..

Kincaid hävdar dock själv, att hennes arbete är ”magiskt”men inte nödvändigtvis en produkt av ”magisk realism”. Andra kritiker hävdar att hennes stil är alltför ”modernistisk ”eftersom mycket av hennes fiktion är ”kulturellt specifik och experimentell”.

Hennes novell Girl är i huvudsak en lista med instruktioner beträffande hur en tjej ska leva och agera, men meddelandena är, till sin innebörd, mycket större och djupare än den bokstavliga listan med förslag.

Derek Walcott, nobelpristagare 1992, beskrev Kincaids skrivande med de här orden: ”När hon skriver en mening, leder den ofta mot sin egen motsättning. Det är som om meningen upptäcker sig själv och upptäcker hur det känns. Och det är inte förvånande, för att det är en sak att kunna skriva en god deklarativ mening, det är en annan sak att fånga berättarens temperatur, berättarens känsla. Och det är universellt och inte provinsiellt på något sätt. ”

Mottagandet av Kincaids arbete har alltså blivit blandat. Å andra sidan har det varit mycket ros för hennes skrivande. Den fantastiska precisionen i Kincaids stil gör hennes skrivande till ett paradigm för hur man undviker massor av fallgropar. För min egen del har Jamaica Kincaids verk varit så omtumlande att jag inte bara läser om henne, just nu, utan även hennes karibiska kollegor.

 

CARSTEN PALMER SCHALE

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen