En sann intellektuell har lämnat oss

Litteratur.
Hans Magnus Enzensberger föreläser på Tübingens universitet i november 2013. (Foto: Felix König / Wikipedia)

MINNESORD. Nyligen avled Hans Magnus Enzensberger. Jesper Nordström minns en sann intellektuell som: ”stannade i detaljen för att studera fakta och blev en plirig gubbe som just därigenom kunde rasera de stora vidlyftiga systemen och kasta grus i maskineriet.” 

Den 24 november gick Hans Magnus Enzensberger ur tiden, 93 år gammal.

En sann intellektuell, om vi med det menar en som skriver, tänker, agerar till den enkla människans fromma.

En så bombastisk formulering som jag just rev av skulle nog dock vara honom främmande då han under sin levnad blev något av den torra nykterhetens apostel.

Det sägs att fysikern Stephen Hawking ägnade hela sin akademiska karriär åt att motbevisa sin egen doktorsavhandling.

Enzensbergers rörelse genom sitt liv var liknande, han skrev sin avhandling i litteraturhistoria om den minst sagt högspände samt navelskådande Clemens Brentano, men verkade sedan för egen del som nyenkel poet stora delar av livet.

Men det blev inte någon milt ironisk dikt à la Göran Palm och inte heller litteratur med doft av wettexduk och vidbränt fläsk som hos Kristina Lugn. Fanns det nån doftassociation hos honom så är det den av arkiv och damm.

Han skrev om de stora epokernas små knarriga eminenser. Som när han utmålar Machiavelli närmast som en träbock, en revisorstyp som skapade den mentala myllan för den blodtörstiga familjen Borgia.

Det perifera som både möjliggörare och motvikt är en tankefigur som återkommer ofta. Som en påminnelse om att de tysta, trevliga och vanliga individerna kan komma att spela den största rollen.

En nog så viktig iakttagelse i efterkrigstidens Tyskland, där massmord tidigare hade utförts med effektivitet, på vattenkammat vis med några signaturer på en blankett.

Men också: torrheten som motstånd.

Som i formuleringen ”Läs inga oden min son. Läs tågtidtabellerna, de är mer exakta – – – lär dig gå tyst och ensam – – – snart kommer tiden när man ånyo målar spetsiga tecken på nejsägarnas bröst”.

Märkesåret 1968 dödförklarade han all litteratur som inte var ”social pedagogik”.

Vi kan skatta oss lyckliga att han inte löpte linan fullt ut i sin ikonoklasm, men faktum är att han runt millennieskiftet ägnade sig mer åt debatt och essäskrivande och EU blev då en måltavla för hans giftiga pilar. Enzensberger genomlyste den mördande byråkratin och kallade Bryssel för ’det mjuka monstret’.

Mitt i allt detta lyser boken ”Sifferdjävulen” friskt och charmigt. Det är något så ovanligt som en barnbok om matematik där en djävul i sann 1800-tals-dandystil vandrar genom matematikens äventyr med en skoltrött pojke.

I Enzensbergers oeuvre är den både förnyelse och kontinuitet. Att göra motstånd genom exakt kunskap. Att kunna både tågtidtabellerna och matematiken. I all sin vetenskapliga exakta positivism ger den vid handen Enzensbergers marxistiska grundsyn.

Mig synes det också vara ett eftersträvansvärt kunskapsideal när vår samtids ”sanningshjältar” mest verkar tävla med sig själva och andra om hur befängt konspirationsteoretiska de kan vara.

Enzensberger stannade i detaljen för att studera fakta och blev en plirig gubbe som just därigenom kunde rasera de stora vidlyftiga systemen och kasta grus i maskineriet.

Jesper Nordström
JESPER NORDSTRÖM
jesper.nordstrom@opulens.se

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Litteratur

0 0kr