KOLONIALISMEN. Uzma Aslam Khan har skrivit en imponerande roman om ett bortglömt kapitel ur den rasistiska kolonisationens historia, skriver Carolina Thelin.
Den fantastiska sanna historien om Nomi Ali
av Uzma Aslam Khan
Översättning: Ninni Holmqvist
Ordfront förlag
För att uppfatta sig själv som överlägsen och därför ämnad att härska måste det finnas någon som du tycker är underlägsen och som du tror är i behov av din hjälp. Hela kolonialismens grundtanke bygger ju på det – att liksom en sträng fader vägleda de okunniga med hård disciplin och bestraffning om de inte lyssnar. Och på så sätt lägga hela kontinenter under sig genom att pumpa ut rikedomar ur deras länder som de själva ändå “inte förmår” att ta vara på.
Men allt fler röster från de forna kolonierna med ett annat perspektiv gör sig nu hörda. På senare år har författare som Jamaica Kincaid, Chinua Achebe, Maryse Condé och Yaa Gyasi skärskådat den europeiska kolonisationens konsekvenser. Det gör också författaren Uzma Aslam Khan i sin nya roman Den fantastiska sanna historien om Nomi Ali.
Uzma Aslam Khan är född i Lahore i Pakistan men under uppväxten bodde familjen också i Tokyo, Manila och London. Numera är hon bosatt och verksam i USA. Hon debuterade som författare 2001 men fick sitt genombrott med Trådarna i väven som kom ut på svenska 2004. Ninni Holmqvist har gjort en fantastisk översättning vilket inte kan ha varit enkelt med tanke på alla de lokala uttryck och fantasifulla språkliga vindlingar romanen är fylld av.
Samtidigt är den en högst konkret skildring om Andamanöarnas fångkoloni som varit mer eller mindre utskriven ur historien. Khan skriver i sitt tackord att hennes bok just därför var nödvändig att skriva: hon hittade i stort sett ingenting när hon sökte information, om de kvinnliga fångarna, som också deporterades till öarna fanns det knappt en fotnot. Japanerna hade förstört sin dokumentation och berättelserna om hur det egentligen var hade ogiltighetsförklarats. Kahn beskriver krigsåren 1942-47 när Andamanöarna först stod under brittiskt herravälde, sedan japanskt, sedan brittiskt igen fram till när Indiens självständighet utropas. Vi får följa romangestalternas utveckling under dessa år men handlingen följer inte en rak tidslinje. Den ger också återblickar till 1930-talet vilket ger en bakgrund till deras öde.
Ögruppen i den indiska oceanen ser ut som en ljuvlig oas på håll, vilket också britterna framhåller när de försvarar fångkolonin som “ett fångarnas paradis”. Naturligtvis är det en lögn – det är ett fångarnas helvete. Högt uppe på ett berg ligger fängelset, utformat som en sjöstjärna, – ett panoptikon som med sitt allseende öga observerar de isolerade fångarna. Liksom i Nazitysklands förintelseläger inrättar den brittiska kolonin ett system där fångar, eller före detta sådana, tvingas chefa över, tortera och förnedra andra fängslade.
Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.
Under berättelsens gång växer ett rikt persongalleri fram och du får komma alla nära. Bland huvudkaraktärerna finns Nomi och Zee som tillhör De Infödda. Fadern är en före detta, svårt skadad straffånge som numera är en av de Betrodda – “frigivna” fångar vilka efter avtjänat straff får en bit mark att bo och odla på men samtidigt är skyldiga att arbeta för kolonisatörerna. Minsta motvärn bestraffas hårt. Modern arbetar på de kvinnliga fångarnas sömnadsfabrik. Nomi – romanens nav – får en höna vilken hon älskar högt. Men inte ens den går säker för soldaterna framfart. Storebror Zee är den brittiska lärarens favoritelev, vännen Ayes hjärta bankar extra hårt för Nomi. Han jobbar som betjänt åt fängelsedirektören och tvingas utföra hans bestraffningar på fångar, bland annat på Fånge 218F, en kvinna som trots isolering och tortyr, vägrar foga sig. Även hos de privilegierade finns människor med anständigheten i behåll – som doktor Singh och tandläkare Susumu San.
Den fantastiska sanna historien om Nomi Ali är något ojämn. Den går från att vara fylld av naturreligiös fantastik till att, i de sista kapitlen, bli betydligt mer saklig och rak i berättandet. Som att Khan är trött och vill påskynda slutförandet. Trots det har Uzma Aslam Khan skrivit en imponerande roman om ett bortglömt kapitel ur den rasistiska kolonisationens historia. Det är också en starkt feministisk berättelse som skriver in kvinnorna och flickorna i historien. Här får äntligen de kvinnliga fångarna ett ansikte.
poesi@opulens.se
