VÄRLDSLITTERATUR. Det finns vissa som hävdar att den japanske författaren Yukio Mishima blivit mer berömd för sina handlingar än för sitt skrivande. Nobelpriskandidaten Mishima tog sitt liv genom att begå självmord efter ett misslyckat försök att göra en statskupp 1970. Genom Paul Schrader, vars film Mishima hade premiär 1985, har historien om författarens märkliga levnadsöde även förmedlats till de i litteraturen obevandrade.
När jag på 80-talet skulle hyra Paul Schraders film Mishima i en videobutik på Nobelvägen i Malmö kunde jag först inte hitta VHS-bandet. Filmen hade nämligen placerats på avdelningen för kung fu- och karatefilmer! Nå, inte så konstigt kanske. Mishima var inte nämligen främmande för fysisk kamp och våld.
Att läsa Mishima är nästan alltid en upplevelse utöver det vanliga, dels för att han är en så briljant stilist och en så skarp iakttagare av psykologiska skeenden, dels för att han balanserar på gränsen till avgrunden när han beskriver våldets fascination och till exempel hyllar de gamla samurajidealen.
Det är blott allt för enkelt att stämpla honom som ”fascistoid” för så lätt kan Mishima inte avfärdas eftersom det trots allt finns en grundläggande ambivalens i hans författarskap. Mishima var i vissa avseenden en posör, som gärna ställde upp framför kameran i utmanande och ibland till och med depraverade poser. Han var homosexuell och har ingående och med självutlämnande uppriktighet skildrat sin läggning, men han gifte sig ändå och bildade familj. Det är omvittnat att han trots sin traditionalism inte spelade rollen av auktoritär patriark. Å ena sidan poserade han gärna som en machoman och militarist, å den andra var han en person som lekte med olika roller i queeranda.
Experimenterandet och de psykologiska insikterna hos Mishima kolliderar med hans fäbless för konservativa ideal men sammansmälts och ur detta uppstår verkligt intressant litteratur. Så också i den korta men lysande romanen Sjömannen som föll i onåd hos havet, skriven sju år före självmordet. Boken utgavs i svensk översättning av Birgit och Mårten Edlund 1967 och kom i en nyutgåva på Lind & Co, i början av 00-talet. Då hade den försetts med ett informativt och engagerat förord av Ragnar Strömberg. Strömberg utgick från författarens försök till statskupp och det finns ett slags parallell till detta attentat mot övermakten i romanen.
Sköldsällskapet, den radikala grupp av nationalister som Mishima tillhörde, har sin motsvarighet i romanens pojkgäng, bestående av unga fanatiker. Huvudpersonen, den 13-årige Noboro är medlem i ett elitistiskt litet sällskap som föraktar världen och framförallt vuxenvärlden. Föraktligast av alla är i deras ögon fäderna. Så till vida är Noboro lyckligt lottad. Hans fader är sedan länge död. Pojkarna ser sig själva som höjda över samhällets moralbegrepp och uppträder som suveräna lagstiftare. I en sällsynt obehaglig epsiod tar Noboro vid en av gängets seanser livet av en kattunge som sedan dissekeras. Även i en annan Mishimatext dödas en katt. I Den gyllene paviljongens tempel, får avlivandet av en sällsynt vacker katt utgöra svaret på en svårtolkad zengåta. Skönheten är fåfänglig och måste förgöras.
Ja, det börjar med en katt men slutar med en sjöman. För Noboros gäng är havet det enda som är rent och oförfalskat och att vara sjöman är en av de få hedervärda roller som står en man till buds. När Noboros mor Fusako inleder en relation med en sjöman, Ryuji, är det först något pojken är stolt över.
Sjömannen väcker Noboros beundran, men efter hand vänds känslorna till förakt. En sjöman som överger havet för ett liv på land har begått ett förräderi enligt ynglingarnas logik. Men det är inte det enda felet med Ryuji. När Fusako har samlag med Ryuji observeras det hela av Noboro som har ett hemligt titthål där han kan studera allt modern företar sig i sängkammaren. Hemligheten uppdagas men Ryuji, som i praktiken har blivit Noboros styvfar, vägrar att vara auktoritär och denna ovilja att bestraffa uppfattas i själva verket av den 13-årige pojken som en än värre kränkning.
Ledaren för Noboros krets beslutar att sjömannen måste dö för att kunna ”räddas”. Det är naturligtvis en fråga om ära, ett begrepp som är centralt i Mishimas skrivande. Det intressanta är att Mishimas ambivalens är så påtaglig. Pojkarna förgiftar sjömannen. Mishima skriver: ”Fortfarande försjunken i sin dröm drack han ur det ljumma teet. Det smakade bittert. Äran är en bitter brygd.”
Likt i butohdansen, ett konstnärligt uttryck som togs upp av den nationalistiska rörelse Mishima tillhörde, ses livet som ett ständigt sönderfall. Då blir döden en förutsättning för att något nytt ska kunna uppstå. Enligt buddistisk tanketradition måste även begrepp som kaos och ordning förenas i stället för att som i västvärlden hållas isär. Det motsägelsefulla och våldsamma hos Mishima kan bättre förstås om man sätter in det i en sådan filosofisk kontext. Ändå är det svårt att helt bli kvitt den bittra bismaken av dödskult och våldsförhärligande, men som Oscar Wilde uttryckte det så kan man inte säga att en bok är moralisk eller omoralisk. ”Böcker är bra eller illa skrivna – det är allt.” Och Sjömannen som föll i onåd hos havet är en sällsynt välskriven bok.
Ja, den japanske författaren Yukio Mishima gick till historien som det mångsidiga geniet som chockade litteraturintresserade i hela världen genom att begå rituellt självmord efter att först ha försökt genomföra en statskupp. Varför den uppburne författaren, som nominerats till Nobelpriset vid tre tillfällen, valde att utföra så drastiska handlingar kan tyckas vara en svårlöst gåta, men svaret finns faktiskt i böckerna han skrev. Inte minst är essän Sol och stål klargörande. Den skrevs två år före självmordet och där kan man ta del av de vässade tankar som i sin förlängning ledde till våld och ond bråd död. Det är en obehaglig men extremt välformulerad text och den framstår inte som mindre kontroversiell i dag.
Här får läsaren stifta bekantskap med en sträng herre som längtar efter att göra sig kvitt ordens frätande inverkan för att i stället bygga upp kroppens muskler och gå från intellektuella poser till handling. Under den hårda ytan anar man en drömmare och i grunden överkänslig personlighet. I grunden strävade Mishima efter en syntes:
Aldrig har jag i kroppslig handling upptäckt något som liknar den isande kyliga och skrämmande tillfredsställelsen i ett intellektuellt äventyr. Inte heller har jag i ett intellektuellt äventyr upplevt den kroppsliga handlingens självutplånande hetta och heta mörker.
De tu skulle länkas samman, men hur? I denna vurm för vad man skulle kunna kalla ett antikt ideal där den fulländade manskroppen glorifieras, finns också paradoxalt nog en dödsdrift. Den himlakropp som Mishima ser när han närmar sig sitt mål är en mörk, dödsbringande sol. Därmed faller han, som Jonas Ellerström så riktigt påpekar i sitt upplysande efterord till den svenska översättningen, in i den romantiska estetik han sökte bekämpa.
Politiskt sett hade alltså Mishima idéer som kanske bäst kan beskrivas som radikalkonservativa, något som gjorde att han kom i konflikt med såväl det politiska etablissemanget som den revolutionära vänstern.
I vår tid, när självmordsbombare och terrorister skakat de västerländska demokratiernas grundvalar, känns det minst sagt laddat att läsa Mishimas lovsång till de unga japanska dödspiloter som under andra världskriget villigt offrade sig för ett högre mål.
För Mishima var dock offerhandlingen inte enbart en fråga om att följa politiska ideal utan också en estetik driven till sin spets. Om skönheten ska bestå så måste den fulländade kroppen förgöras innan den börjar förfalla. När kroppen är borta i fysisk bemärkelse så lever den kvar i minnesbilden. Det är ett logiskt resonemang och man kan ju osökt komma att tänka på i förtid döda idoler som James Dean eller Marilyn Monroe. Tragiken förstärker skönhetsupplevelsen.
I bokens epilog skildrar Mishima en flygtur med flygvapnets överljudsjetplan, en silverglänsande F 104 Starfighter. Det är inte djupet Mishima söker utan en yttersta gräns att överskrida. Den som sett Paul Schraders film Mishima känner igen scenen – med ett språk som är både exakt och poetiskt gestaltar författaren flygupplevelsen.
När Mishima säger att han inte intresserar sig för djup därför att han finner djupet banalt så får han mig än en gång att tänka på Oscar Wilde som hävdade det bara är de ytliga människorna som känner sig själva på djupet. Och nog kände Mishima sig själv – det visar inte minst den avslutande dikten om Ikaros. Den utgör en bländande sammanfattning av essäns i grunden tragiska innehåll. I stället för det klassiska idrottsidealet ”en sund själ i en frisk kropp” kommer Mishima fram till vad som bäst kan beskrivas som en dödslängtande själ i en fulländad kropp.
Sol och stål är en essä av yppersta klass, men någon ”god bok” är det inte, snarare utgör den en fascinerande och, åtminstone för lättpåverkade personer, livsfarlig läsning.
clemens.altgard@opulens.se
