En kontrast mot den finstämda realismen

Litteratur
Foto: fairfaxlibraryfoundation.org.

AVSTÅND. ”Denna berättelses användning av faktiska (om än symbolladdade) portaler blir en märklig omställning i en roman som börjat i en ton av lågmäld, vemodig realism”, skriver Anna Remmets om Mohsin Hamids Exit väst.

Exit väst av Mohsin Hamid
Natur & Kultur (2017)
Översättning: Molle Kanmert Sjölander

När kriget kryper allt närmare i Nadias och Saeeds icke-namngivna hemstad, där de förut pluggat, jobbat, hängt på kaféer eller rökt en joint hemma hos någon, börjar invånarna se på dörrar på ett nytt sätt. Varje dörr kan vara en exitdörr, en dörr som leder till en plats långt ifrån kriget. Först tar jag för givet att det rör sig om metaforiska utvägar. Det är inte förrän Nadia och Saeed, efter att ha betalat en flyktingsmugglare och sagt farväl till Saeeds gamla far, faktiskt stiger igenom en helt vanlig dörr och kliver ut på en grekisk ö som det står klart att flykt i Mohsin Hamids nya roman faktiskt sker genom portaler.

Den pakistanska författaren är tidigare mest känd för romanen Den ovillige fundamentalisten, och Exit väst har blivit nominerad till Man Booker-priset 2017. Denna berättelses användning av faktiska (om än symbolladdade) portaler blir en märklig omställning i en roman som börjat i en ton av lågmäld, vemodig realism.

Nadia och Saeed är två ganska vanliga unga vuxna som träffas på en kvällskurs och trevande börjar dejta. Det tycks inte röra sig om någon himlastormande kärlek, utan mer om lite tafatta men ömsinta försök att närma sig och lära känna varandra. Allt ställs dock på sin spets när situationen i landet alltmer urartar i inbördeskrig och den grupp som bara omnämns som extrem men som har tydliga likheter med IS börjar ta över. Nadia och Saeed är inte helt säkra på att de vill tillbringa livet tillsammans, men den flykt som framstår som mer och mer oundviklig binder dem samman.

Tillslut tar de alltså bokstavligt talat steget och går genom en dörr som leder direkt till Europas utkant. Jag funderar över valet att med dessa portaler ta bort själva resans vedermödor ur historien om flykt. Det är ju trots allt dessa resor över havet i ofta undermåliga gummibåtar som med så brutal tydlighet visar både på desperationen och modet hos de som reser och på den cynism, för att inte säga grymhet, i västvärldens migrationspolitik som gör denna dödliga väg till den enda möjliga för så många.

Jag funderar även över valet att låta staden och landet som Nadia och Saeed kommer ifrån förbli namnlösa medan till exempel London och Grekland är namngivna, eftersom detta befäster den eurocentriska bilden av krig ”någonstans långt borta i Mellanöstern”. Men kanske har Hamid i sin roman velat renodla exiltillståndet som sådant, delvis frikopplat från specifika tider och rum, visa att vem som helst varifrån som helst kan hamna i omständigheter som tvingar till flykt och sedan finna sig reducerad till ”flykting” och ”främling” på en obekant plats.

Porträttet av Nadia och Saeed tycks bekräfta en sådan läsning. De framstår nämligen som ytterst vanliga, till och med ganska alldagliga. Hamid lyckas dock med att inte göra dem tråkiga. Det är lätt att känna sympati och intresse för dessa två vardagliga, lite vaga personer som kastats in i extrema omständigheter men som samtidigt har små egenheter som gör dem intressanta. Väl framme i London, där de bosätter sig efter att en annan portal har fört dem till ett tomt hus som gradvis befolkas av andra flyktingar, börjar de långsamt glida ifrån varandra och utvecklas olika. Här hade berättelsen kunnat bli schematisk och Nadia och Saeed reducerade till typer, men denna fälla undviker Hamid.

Saeed börjar i sin isolering och alienering umgås med predikanter av det extremistiska slaget, men den dramatiska radikaliseringen med stort R som många västerländska läsare säkert har lärt sig förvänta sig uteblir. Nadia fortsätter bära sin heltäckande klädsel men blir så småningom kär i en kvinna utan att det görs någon större affär av det. Överlag är skildringen av Nadia och Saeed och deras relation till omvärlden och varandra bokens styrka.

Utan yviga gester frammanar Mohsin Hamid sorgen över en vardag som gradvis slås i spillror av krig, över farväl som är för evigt och åldrade föräldrar som lämnas kvar, men också det mer vardagliga vemodet över kärlek som rinner ut i sanden och avståndet mellan två människor som befinner sig i samma säng, och som en gång har delat allt. Just därför undrar jag om han inte lika gärna kunde ha avstått från de mer allegoriska inslagen i form portaler och hus som ska symbolisera samhället. Dessa utgör en kontrast mot den finstämda realismen som känns mer störande än intressant. Hans berättelse hade burit sig själv så väl utan dem.

ANNA REMMETS

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Anna Remmets

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent och har skrivit litteraturkritik i bland annat Ord & Bild, Karavan, Astra, ETC och Brand. Hon är även en av två redaktörer för den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont.

Det senaste från Litteratur

Gå till Toppen