ROMAN. Anna Remmets har läst advokaten och romandebutanten Sogand Sasanpours Hennes söner och finner att det är en debut som bådar gott.
Hennes söner av Sogand Sasanpour
Romanus & Selling
Det sägs ofta att ett av Stockholms karaktärsdrag är hur fullständigt arbetarklassen har trängts ut från innerstaden. I advokaten och romandebutanten Sogand Sasanpours Hennes söner skildras dock en liten rest av det gamla ”knivsöder” mitt bland hipsters och svindyrt kaffe. Det handlar om området Linjalen där Sasanpour själv har bott under en period.
Där lever fru Darija med sin icke-namngivna make som boken igenom kallas just maken, och sina två söner Frank och Kim. Maken, lika stum som han är namnlös, har gradvis sjunkit ihop och nästan raderats som människa sedan de kom till det nya landet Sverige. Fru Darija som vi via maken (när han väl talar) får veta heter Ana i förnamn och som en gång drömde om att bli författare knegar på inom vården, alltmer sammanbiten. Om makens konturer suddats ut är det som att hennes blivit kantigare, hårdare. Även mot de två sönerna. Dessa har olika grader av fysiska och intellektuella funktionsvariationer men mycket olika personligheter. Medan Frank liksom modern (som de kallar ”mam”) är hård och trubbig, är Kim mjuk och kärleksfull, vidöppen mot allt och alla vilket också blir hans fall. Efter att ha tjatat sig till ett bloss på Franks joint går det nämligen snabbt utför i vad som liknar en Golgatavandring av förnedring och utnyttjande.
Ett så snabbt fall, där det bara tycks gå några veckor mellan första blosset på en joint och en heroinnål i armen, hade kunnat bli en fånig berättelse av det slag som högstadielärare på landets skolor tacksamt skulle använda som avskräckande undervisningsmaterial men som effektivt motverkar sitt syfte genom att bara få vuxenvärlden att framstå som löjeväckande och hysterisk. Likaså skulle historien om den Forrest Gump-liknande Kim kunnat stranda i en stereotyp och kletig skildring av den ”oskuldsfulla funktionsvarierade”.
Och visst blir det lite klyschigt ibland, men på det stora hela klarar sig Sogand Sasanpours debut med den äran. Framförallt tack vare det osentimentala i både språket och blicken. Här finns en krasshet och till och med en brutalitet som speglar fru Darijas desillusionerade blick på världen men som aldrig glider över i misärporr. Att berätta historien om en minderårig med funktionsvariation som utnyttjas och blir drogberoende utan att hemfalla i antingen detta eller outhärdlig sentimentalitet är ett konststycke som är svårt för de flesta författare, debutanter eller ej.
Porträttet av fru Darija, mam, Ana, är också till stor del uppfriskande fritt från de klichéer som ibland omgärdar ”invandrarmamman” i litteraturen. Hon ter sig ofta kylig och fjär och kan till och med för sig själv formulera äckel inte bara inför den mer och mer svampliknande maken utan också, vilket är det mest förbjudna av allt för alla kvinnor, inför de egna barnen även om det framgår att hon älskar dem djupt. Hon umgås dessutom regelbundet med tanken på att helt enkelt ta sin resväska och lämna alla besvikelser (till vilka hon räknar barn och make) för gott.
Något annat som sticker ut är Sasanpours obarmhärtiga beskrivningar av det kroppsliga: av överproduktion av saliv och av skit i byxorna. Det är stundtals riktigt, riktigt obehagligt att läsa om Kims kroppsliga och själsliga undergång, fru Darijas resignation inför hans död som hon ser så tydligt framför sig och makens apatiska tystnad.
Att ha förmågan att framkalla allt detta i en debut bådar gott för Sogand Sasanpours framtida författarskap.
anna.remmets@opulens.se
