KRIG & KLASS. Jesper Nordström recenserar Joseph Roths klassiker Radetzkymarschen, som nyligen kommit i svensk nyutgåva.
Radetzkymarschen av Joseph Roth
Övers. Hugo Hultenberg
Lind & Co (2018)
Mellankrigstidens roman var det verkliga kvantumsprånget för modernismen. En splittrad orolig tid gestaltades i splittrad fragmenterad text. En numera klassisk sågning är formuleringen om James Joyce att han var ”schizofren och ilitterat”. Vi vet hur historien sedan dömde hans författarskap.
Inom den tyskspråkiga litteraturen bar denna nya fragmenterade form upp en allvarligare berättelse om desperation, hyperinflation och prekariatets situation. Form som betydelse, inte bara just formexperiment. Bland dessa raggiga gatukatter är nyutgivna Joseph Roths Radetzkymarschen något av en adlig anakronistisk hermelin, elegant och något queer i överförd bemärkelse. Den tecknar bilden av en adel på fallrepet inom den österrikisk-ungerska monarkin, och temat får väl sägas vara hur en klass känner sig sitta alltmer löst i sadeln och därmed klamrar sig alltmer krampaktigt fast vid formen och protokollet.
Skulle detta vara queer? Tja, i sitt alltmer fixerade duttande med just det cigarettetuiet och just det likörglaset visar den österrikiska adeln alltmer traditionellt feminina egenskaper, och i den höstmelankoliska dager som råder i texten finns det stor ömsint humor, hur de mest barska mustaschprydda officerare tappar färgen och koncepterna, och när det gäller åldrandets och den begynnande demensens psykologi är det bland det bästa jag läst.
Som historisk skildring av denna lågadel är det träffande och intressant. Roth låter hela tiden personernas släktpåbrå som forna storlantbrukare skina igenom. Här har vi en kader militärer som bara några generationer tillbaka brukade jorden, och det ger texten en märkligt fascinerande balans mellan det robusta och eleganta. Likören och överklassvanorna blandas med lukten av jord och gödsel, och som överklasskildring har den mer friktion och must än Prousts På spaning efter den tid som flytt. Till och med kejsaren själv känner ett styng av vemod och längtan att själv få hålla på med hästar och komma ut i fält, trött på det alltför ceremoniella.
Nu är detta ju en vacker svanesång över en epok på väg att vittra bort, men skriven 1930–1932 kan den också ses som en förklaring till första världskrigets utbrott. Roth gestaltar ett slags understimulans och frustration hos officerare och soldater som bara får göra manövrer och sitta och bli försupna på marketenteriet, och det är väl beforskat att många såg kriget då det utbröt 1914 som ett slags förlösande renande kraft.
Det här är långt ifrån en politiskt roman, snarare en litteraturhistorisk anakronism som mitt i 1930-talet blickar tillbaka och vill visa på något som gått förlorat, ett slags kontinentens svar på Evelyn Vaughs Brideshead Revisited, på svenska En förlorad värld.
Roth var från början socialdemokrat, men blev med tiden alltmer politiskt desillusionerad. Detta var hans försök att ge en flytande bild av klasser, ett å ena sidan, å andra sidan. Vid närmare eftertanke är det kanske därför han inte blev kommunist, utan höll sig i den politiska mittfåran. Litterärt är han däremot mycket särpräglad, med en närmast unik förmåga att genom detaljer skapa psykologiskt trovärdiga gestalter.
