Oförsonligt och uppfriskande

Litteratur
Bild: theguardian.com

BREVROMAN.  Anna Remmets recenserar den marockansk-franske författaren Abdellah Taïas senaste roman, som nyligen utkommit på svenska.

Den som är värd att bli älskad av Abdellah Taïa
Övers. Håkan Lindquist och Davy Prieur
Elisabeth Grate bokförlag (2018)

Ahmed, huvudpersonen i den marockansk-franske författaren Abdellah Taïas senaste roman Den som är värd att bli älskad, säger på ett ställe att han älskar Marguerite Duras. Och liksom i flera av Duras romaner finns här en modersgestalt som både i livet och som död hemsöker huvudpersonen och som framstår som både väldig i sin makt och motbjudande i sin grymhet. Men den ömhet som ändå ofta finns hos Duras under allt hat och alla trasigheter saknas nästan helt hos Taïa.

Denna brevroman, som trots att den kronologiskt löper bakåt i tiden är ganska enkel och rättfram i sin konstruktion, börjar med ett ”modersmord” i dubbel bemärkelse. Ahmeds mor är död, och för karaktärsmordet står han själv i en påfallande aggressiv, ganska frånstötande passage som skildrar hennes despotiska drag och sexuella aptit. Fadern framställs som ett helgonlikt offer för moderns tyranni. Det är svårt att veta om författaren själv velat skapa sprickor i texten och framställa sin huvudperson som en inte helt trovärdig berättare, men detta inledande stycke skapar i alla fall en viss antipati mot Ahmed som följer med i resten av romanen.

Ett försonande, eller åtminstone förklarande, drag är kanske hans upplevelse av att modern inte älskade honom och från början inte ville ha honom. I brevet till den döda modern återges en scen där hon övertalar en äldre bror att hjälpa henne smita ut och göra abort när hon väntar Ahmed. Den psykiska och fysiska belastning som många barn och graviditeter innebar för hans mor tycks inte förmå Ahmed att komma över sin aversion mot modern ens som vuxen. Detta grundmurar hans känsla av att inte vara någon som är ”värd att bli älskad”. Det är en känsla som ska följa honom genom livet som homosexuell man och invandrare i det rasistiska, postkoloniala Frankrike.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

De som håller i pennan i de brev som utgör Den som är värd att bli älskad, som alltså rör sig bakåt i tiden under cirka tjugo år och skildrar Ahmeds liv i barndomens Marocko och efter flytten till Frankrike, är förutom Ahmed själv gamla älskare och vänner. Där finns älskaren som på grund av internaliserad skam aldrig vågade berätta för Ahmed att också han hade marockanska rötter. Där finns en ungdomsvän som i början av deras tid i Frankrike levde med en rik äldre man och gick under på kuppen. Själv skriver Ahmed förutom till den döda modern också ett brev fullt av vrede och besvikelse till den pojkvän han står i begrepp att lämna eftersom denne, trots att han berömmer sig av att vara en intellektuell, ”upplyst” antirasist, aldrig helt och fullt sett Ahmed som sin jämlike.

Den som är värd att bli älskad är alltså en berättelse om en ständigt villkorlig existens som homosexuell och som muslim i Frankrike. Den rasism och homofobi som beskrivs är självklart lika närvarande i resten av Europa (och i USA), men får en extra dimension i den före detta kolonialmakten Frankrike, där islamofobin under senare år vädrar ordentligt med morgonluft till och med inom vänstern.

Men breven genomsyras inte bara av vrede utan även av stor sorg. Den omvända kronologin skapar en känsla av det som skildras inte pekar framåt, såsom är brukligt i klassiska ”utvecklingsromaner”, utan en serie förluster och förlorade möjligheter. Detta understryks av att boken inte slutar med den vuxne Ahmed, som (visserligen till ett mycket högt pris) lyckas etablera sig i den franska intellektuella medelklassen, utan med hans ungdomsvän Lahbib, som efter att ha levt som tonårsprostituerad i samma franska medel- och överklasskontext tar livet av sig.

Tyvärr får läsaren inte tillfälle att vila i något av breven, i liven de skildrar eller i de sinnesstämningar de återger. Visserligen skildrar den kompakta romanen med sina brev, vilka liksom doppar tårna i olika händelser och perioder i livet, ganska effektivt ett liv från tonåren till trettioårsåldern, men många trådar hade varit värda att nysta i mera.

Den oförsonliga vreden är dock uppfriskande. Ahmed vägrar att spela rollen som den Homosexuelle Muslimen som liksom den Muslimska Kvinnan ska räddas från sin ”bakåtsträvande” kultur. Och detta hans gradvisa avståndstagande tills han till slut går ifrån sin vita, självgoda medelklasspojkvän kanske ändå på sätt och vis gör boken till en utvecklingsroman.

ANNA REMMETS

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Anna Remmets

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent och har skrivit litteraturkritik i bland annat Ord & Bild, Karavan, Astra, ETC och Brand. Hon är även en av två redaktörer för den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen