Distinkta dikter på hög nivå

Litteratur/Kultur
Henrik Jansson (foto: Bengt Oberger)

LYRIK. Den skyddslösa självkritiken i Jag kan inte skriva om nånting som inte är sant lyfter Henrik Janssons lyrik till en högre och mer distinkt nivå, skriver Crister Enander.

 

 

Jag kan inte skriva om nånting som inte är sant
Av Henrik Jansson
Bokförlaget Scriptum

Kanske låter det brutalt. Men han är inte längre en ung man. Å andra sidan är Henrik Jansson långt ifrån gammal. Ännu viktigare, helt avgörande, är att sinnet är ungt, nyfikenheten intakt och obruten. Och även om måhända vissa av hans morgnar föds så att säga på tvären och dagarna trilskas är aptiten på livet densamma som i tidigare diktsamlingar och noveller och det gäller även hans romaner.

Han förblir nyfiken på vad som sker runt nästa krök, vad som kommer att bli sagt över nästa runda pilsner, och det även inne på stamhaket Aurora.

Henrik Janssons poesi formas i frågornas skugga. Och genom kommentarerna om hur och under vilka omständigheter dikterna skrivs skapas även en form av poetik. En svensk poet som Kristian Lundberg har säkerligen tagit starka intryck av Henrik Janssons sätt att arbeta.

Utgångspunkten är också given. En balkong, den tillhör en tillfälligt hyrd lägenhet. Där sitter han i morgonväkten. Jag tror att han bredvid sig, kanske på ett litet bord, har ett anteckningsblock och en blyertspenna. Henrik Jansson smakar eftersinnat på orden, stryker, suddar bort rentav, alltmedan dikterna tar fast form och fångar sanningar och intryck, reflektioner och känsloupplevelser.

Redan nu vill jag framhålla att Henrik Jansson alltid har varit en poet och författare som når djupt in i mig, han förmår förmedla och forma, fånga förgänglighet och det bestående på sätt som slår an de inre och de betydelsebärande strängarna hos mig, eller nervtrådar kan man säga om man vill vara sakligare och tristare.

I Jag kan inte skriva om nånting som inte är sant, en ny diktsamling som varslar om att det måhända nu är tid för vissa ansatser till sammanfattningar – fast minneslegeringar är nog ett bättre ord. Henrik Jansson lyckas med en av lyrikens väsentligaste uppgifter. Inom läsaren väcker han liv i associationer, tankar och till och med bortglömda känslor. Orden lever. Språket är friskt, klart, okonstlat. Likt en blandning av nyhetens behag och bildningens alla ljungande ekokammare av äldre tiders diktrader. Jansson har ett aktivt och levande förhållande till klassiker och föregångare.

Men nu sitter han där, ute på balkongen en tidig morgon. Kaffemuggen är snart tömd. Han andas in den krispiga morgonluften. Hösten är i antågande. Och en grå vardag är trots allt ständigt närvarande.

Det är ofta som om Henrik Jansson släntrar genom sina dikter, aldrig högstämd, aldrig tillgjord eller anspänt falsk. Orden kunde, skriver jag hädiskt, varit muntliga, de ligger nära talspråkets rytm. Det är mycket sympatiskt, och ger dikterna ett ibland hisnande djup och skapar en träffande och hög närvarokänsla.

Där finns nog ändå en risk, att Jansson med alltför stor målmedvetenhet odlar rollen som avslappnad, mannen som alltid är sig själv, med sådan kraft att rörelsen, själva energin, avtar, riskerar stillna. Likt stämningen som infinner sig en trött söndagseftermiddag på krogen.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr i månaden eller 350 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Men i Jag kan inte skriva om nånting som inte är sant är balansen snudd på perfekt. Här hyllas det självupplevda, här framhålls det sanna, det autentiska. Orden blir till en spegel som återger vad som hänt och skett i hans eget liv. Här ges inget utrymme för fabulerande. Nära, mycket nära, vardagarna rör sig dikternas innehåll och stämningar. Och ofta får Henrik Jansson syn på sig själv i ögonvrån.

Med andra ord, detta är centrallyrik när den är som bäst. Samtidigt virvlar minnen upp i luften som brända tidningsflagor en sorgsen och gråmelerad gryning. Framför en stillsam öl, ensam i en övergiven lokal där lukten av gårdagens många löften och tomma utfall ännu dröjer kvar, dyker bland annat tiden i Vasa upp, ja till och med hans mors röst tycks viska något om att det nog ändå varit bättre de stannat i barndomens Skata i Jeppis.

Kanske är det även här, i dessa minnen och fragment, tydligt att åren hunnit passera, att tiden för tillbakablickar nu är kommen. I Henrik Janssons nya diktsamling finns ett avklarnat, reflekterande och sammanfattande tonläge. Jag vill inte kalla det enbart tillbakablickande. Till det är det ännu långt. Även om han sitter där på sin balkong står Henrik Jansson mitt i livet. Och dikternas nästan hänsynslösa ärlighet drabbar och mer eller mindre tvingar fram egen rannsakan och oförställd skärskådan.

Den skyddslösa självkritik, blicken från två nakna och nästan oförsonligt granskande ögon, som går som stråle av frätande syra genom Jag kan inte skriva om nånting som inte är sant lyfter Henrik Janssons lyrik till en högre och mer distinkt nivå.

CRISTER ENANDER

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Kultur

Högstadiet

NOVELL. I en kristallklar och koncis novell skildrar Björn Muda skolans värld.

Att skriva sitt liv

ROMAN. Anna Takanen blottlägger varsamt och ömsint sin familjs historia. Hon ger
Gå till Toppen