LYRIK. ”Poesi kan antagligen heller inte förändra ett samhälle, men möjligen en människa. Helga Krooks dikter kan nog förändra någon,” skriver Tomas Johansson som läst poetens senaste diktbok.
Utmattade. Solo, samtal, kör
av Helga Krook
Bokförlaget Korpen
Jag öppnar boken på måfå och slås genast av att vissa rader går in i min kropp på ett märkligt sätt – utan jag kan förstå eller tolka dikterna.
Det här är bra, kommer det intuitivt till mig. De delar av boken jag tänker på är skriva kursivt.
I det lilla efterordet framgår det att de är ”hämtade ur egna inre syner vid daglig rehabträning”.
”Jag ser ingenting. Sen står jag i kanten av gräsmattan där jag såg honom stiga upp och bitarna av rostigt bladguld fogades samman till en kontur där han fanns.”
Det handlar alltså inte om drömmar, utan om nedtecknade “bilder” antagligen under fysiskt smärtsamma tillstånd.
Det som bland gör stycket ovan bra är att vi aldrig får veta vem mannen är, vad bladguldet betyder. Ja vi vet inte säkert vad texten handlar om Kanske inte helle författaren gör det- Därför blir läsaren medskapare i verket, kan använda sin egen fantasi, egna erfarenheter.
Det är som om författaren når ned till något så personligt att det vänder och till slut rör oss alla Det som man kan nå om man följer Gunnar Ekelöfs ord från Färjesång: ”Gå den undre och inre vägen: Det som är botten i dig är botten också i andra. Svårt att vänja sig vid sig själv. Svårt att vänja sig av med sig själv.”
Krook har tvingats in i tillstånd som är djupt mänskligt och långt från vänstra hjärnlobens logik och förklarande arbete.
Men vi kan också välja att inte tolka dikter alls. Låta den vara ordformer.
Ungefär som Sören Ulrik Thomsen menar i sin poetikbok – Mit lys brænder: ”Poesin skal ikke henvise til en instans uden for sin egen vaerensform”.
Dikten ska, alltså, varken hänvisa till något eller kommunicera.
Varför? Läsaren skall kunna gå runt texten som vore den en skulptur med rymd. egen kropp Ja, för den religiöse Thomsen tar Gud form i materien. Läsaren varseblir då sitt eget varande genom kroppen, tar ansvar inför sitt eget liv och varseblir också kanske att det är ändligt.
Nu tycker jag att det bara delvis stämmer in på Krooks texter. Även om de kursiverade texterna är svårtolkade och knappt har någon handling, så vet vi att smärta och utmattning ligger dem nära.
Man kan också säga att de i sin formsäkerhet är vackra, som oftast dikterna i författarens tio tidigare diktsamlingar är.
Jag vill ändå påstå att hon kommer närmare något väsentligt i denna sin senaste samling. Jag vill kalla det något sublimt. Något både vackert och skrämmande, Något djupt gemensamt som vi oftast blundar inför.
Jag kommer att tänka på Freuds ord om att ”vi vantrivs i kulturen” – ett fenomen som nog bara har ökat i styrka. Vi hinner inte med i alla tekniska nyheter.
I de andra texterna, med typsnitt utan kursivering finns en samhällelig kritik som får större bredd genom att flera anonymiserade röster ger sig till känna. Ett flerperspektiv, som i Krooks doktorsavhandling (finns på nätet) – men här pekar ändå de flesta perspektiven åt ett liknade håll.
De gäller slimmade organisationer, färdtjänstförare med hög utbildning som inte får andra jobb och inte minst andra utmattade som får komma till tals i prosaiska texter eller i dialoger med författaren. Här stämmer den beteckning som används på omslagsfliken; “dokumentär dikt”.
Inte uttalat finns nog också ett kvinnoperspektiv och en empati som ibland kan tyckas bli ett allt för stort ok att bära.
Det blir plötsliga hopp mellan de prosaiska kördelarna – tryckta utan kursiv stil – och Krooks mer hermetiska dikter.
Ibland är också Krooks egna dikter utan kursiv stil, så det gäller att se upp med vem avsändaren är. Kanske Krook har gjort detta med vilje – hon är en del av kören av utmattade yrkesarbetare i en stressig och individualistisk tid.
För mig var det lättare att läsa det kursiva och det prosaiska var för sig.
De båda skrivsätten berikar dock samlingen, ger den en mosaikartad karaktär
Det finns fler poeter som skriver om sitt lidande i dessa dagar, Judith Kiros är en, Helena Boberg en annan.
Vi lever i en söndrig tid.
Krook nämner också klimatförändringar och miljöförstöring, vilket jag tycker är det enda lilla frågetecknet i boken. Det är det svårt att skriva poetiskt om dessa ämnen, även om de är nog så viktiga.
Poesi kan antagligen heller inte förändra ett samhälle, men möjligen en människa. Helga Krooks dikter kan nog förändra någon. För mig tydliggör boken hur det som förenar oss är lidandet. Men Krook lämnar inte en hopplös tomhet till oss. Möjligen en sfär tom på en självständig existens men som interagerar med läsaren och de som nu fått sina röster hörda. Ett slags bön om nya möjligheter.
I slutet av samlingen ger oss författaren en meditativ motståndshandling mot dagens stress och informationskaos:
”Jag lyfter huvudet och ser rakt fram- Trasiga stenar ligger i sanden ner mot vattnet.
Jag tänker inte göra något annat än att betrakta dessa stenar.”
Min summering blir: Tag och läs!
info@opulens.se
