Bisarrt och sorgmodigt om främlingskap

Litteratur.
Agota Kristof (foto: Ulf Andersen)

PROSA. ”En bisarr, sorgmodig samling berättelser om främlingskap, och om en nostalgisk längtan efter det förflutna och det som kunde ha varit om inte det verkliga livet trängt sig på och för alltid placerat flyktingen i limbo”, anser Elisabeth Brännström om Det kan kvitta av Agota Kristof.

Det kan kvitta av Agota Kristof
Översättning: Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrand

Året var 1956 när den tjugoettåriga ungerska författaren Agota Kristof (1935-2011) lämnade sitt hemland tillsammans med sin man och fyraåriga dotter. Den främsta orsaken till flykten var att Ungernrevolten hade slagits ner av Sovjetmakten och Agotas man, en äldre historieprofessor, riskerade fängelse för sitt politiska engagemang. Paret bosatte sig i Schweiz, där Agota Kristof sedan skulle bo och verka som författare fram till sin död 2011.

Agota Kristof arbetade de första fem åren på en klockfabrik, men tog sig sedan vidare genom att börja läsa franska, ett språk hon först hade mycket svårt att lära sig läsa och skriva. Hon har i sin självbiografiska kortroman Analfabeten beskrivit hur hon upplevde det franska språket, som hon senare skulle skriva alla sina böcker på, som fientligt och mycket svårmanövrerat.

Desto mer anmärkningsvärt är det att just motståndet mot franskan gör Agota Kristofs böcker så läsvärda. I den novellsamling jag nyligen läst, Det kan kvitta, framförs de mycket korta novellerna i en form av korthuggen telegramstil, där de känslor som författaren vill förmedla får ligga och vila mellan raderna och skapa en förnimmelse av det trauma novellernas huvudpersoner genomgår.

De flesta av novellerna i Det kan kvitta rör sig inom ett märkligt landskap där gränserna mellan dröm och verklighet har suddats ut, men där läsaren, på grund av det kortfattade, raka, ofta bedrägligt enkla språket ändå finner berättaren trovärdig. Ett huvudtema i novellsamlingen, liksom i Agota Kristofs övriga produktion, är flyktingens ständiga dilemma och de minnen som alltid plågar den som lämnat sitt land mot sin vilja och som i slutändan aldrig kommer att hitta hem. Det gamla är försvunnet, det nya kan aldrig ersätta det som en gång var och återbesök till barndomsplatser skapar bara nya sorger, eller river upp gamla sår.

En bisarr, sorgmodig samling berättelser om främlingskap, och om en nostalgisk längtan efter det förflutna och det som kunde ha varit om inte det verkliga livet trängt sig på och för alltid placerat flyktingen i limbo. Sorgligt och ibland lite hårt och vasst, men ofta också mycket vackert.

ELISABETH BRÄNNSTRÖM
elisabeth.brannstrom@opulens.se

Det senaste från Litteratur

Resa i slutna rum

FANTASI. Mathias Jansson reflekterar över och resonerar kring hur fantasin kan bli
0 0kr