ROMAN. Även om Anna Remmets tycker att Lisa Zetterdahls I det vilda är spretig så finner hon ändå boken oavbrutet fascinerande.
I det vilda av Lisa Zetterdahl
It-lit
”Katarina Fors bröst smakar smuts”. Vad händer här? Hur smakar egentligen smuts? Varför smakar ett par bröst smuts? Inte svett, utan smuts? Vem är Katarina Fors och vem är det som smakar på hennes bröst? Lisa Zetterdahls romandebut har onekligen den originellaste inledning jag läst i alla fall i år. Men i första delen av boken knyter Zetterdahl, som nominerades till Borås Tidnings Debutantpris för diktsamlingen Hästar från 2021, sedan tydligt an till en befintlig tradition av barndomsskildringar (ofta skrivna av kvinnor och med flickor i huvudrollen) som genomsyras av det groteska. Mare Kandre är den som tankarna går till först.
Den som smakar på Katarina Fors bröst ska visa sig vara den tioåriga Ester. Hon har nyligen flyttat med sin mamma och lillasyster till en ny ort efter föräldrarnas separation. Systern har, efter vad som tycks vara ett trauma som inte närmare adresseras, slutat prata (en trop som återkommer i berättelser om flickor som skaver mot sin omgivning). Delen som handlar om Ester består i huvudsak av klaustrofobiska skildringar av hennes möten med olika kompisar. Och det är fullt tillräckligt. Zetterdahl fångar med imponerande gehör in det lågintensiva maktspel som hela tiden pågår mellan barn, och känslan av att vara utlämnad när man är hemma hos någon annan och hens främmande föräldrar som ibland kan te sig skrämmande bara genom att vara någon annans föräldrar.
Dessa känslor har Zetterdahl, trogen det modus hon skriver i, skruvat upp till max. Barnen hetsar varandra att kissa i hinkar, simulera samlag och bussar hundar på varandra. Främmande mammors gravidsvullna bröst väller fram över frukostbordet. Det är förvridet och skrämmande men ändå subtilt gestaltat.
En parentes är att inte bara vi kritiker, utan också förlagen, måste bli mer sparsamma med att använda ordet ”skimrande” om denna typ av romaner. Det har blivit en stämpel som kan betyda lite vad som helst som i handling eller språk avviker från den strikt realistiska redogörelsen. Även I det vilda har av förlaget försetts med detta litterära buzz word som knappast ringar in den klaustrofobiska och skitiga känsla som präglar den.
Efter ungefär halva boken kommer dock en vändning så tvär att delarna skulle kunna läsas som separata noveller eller kortromaner. Här kommer jag att tänka på en annan mörk barndomsskildrare, Åsa Nelvin, vars Tillflyktens hus består av ett liknande grepp även om de två författarna kanske inte är särskilt lika i övrigt.
Den granne till Katarina Fors som skymtat förbi och om vilken Katarina sagt att hon är galen får plötsligt huvudrollen. Hon är gripen för ett fasansfullt brott mot sina egna barn, och nu tar en ännu mer klaustrofobisk och renodlat skräckbetonad berättelse vid. Fasansfull och skickligt berättad är också den dödskamp i cancer som är en av de faktorer som föregår grannens sammanbrott.
Jag vet inte om grannen Maria är särskilt trovärdig i psykologiskt avseende eller i övrigt, men så är det ju ofta i skräckberättelser. Det är som om hennes monstrositet är ett destillat av romanens övriga mammors mer realistiska dito. Är den makabra historien om Maria med alla dess groteska detaljer rent av i själva verket uppdiktad av Ester och hennes vänner?
I bokens sista del verkar det inte så, åtminstone inte helt och hållet, eftersom händelsen då är på nyheterna. Denna del berättas av kvinnan som av allt att döma är den nya kvinna som Esters pappa lever ihop med när Ester och hennes syster kommer för att bo med honom under mammans jobbresa. Också här framträder konturerna av ett potentiellt kvinnligt monster. I och med att vi får vistas i både hennes och Marias huvuden blir de dock i alla fall delvis mer än arketyper.
Lite av ett Frankensteins monster, hopsytt av olika aparta delar, är även själva boken. De olika delarna, berättargreppen och perspektiven gör visserligen att den haltar och spretar lite. Men den är oavbrutet fascinerande.
anna.remmets@opulens.se
