ROMAN. Jag tror att Tour de chambre är årets bästa och snyggaste sommarläsning, skriver Camilla Carnmo som läst Tine Høegs roman med stor behållning.
Tour de chambre av Tine Høeg
Översättning: Michael Larsson
Ellerströms förlag
Danska Tine Høegs Tour de chambre är hennes andra roman och den första som översatts till svenska. En diktsamling från 2015 finns också översatt, Hej Sol Fuck Love (2015). Den ska jag skaffa så fort jag har skrivit klart den här texten. För jag är fullkomligt knockad av Tour de chambre. Lyckligt slukar jag varje sida, slickar i mig vartenda ord. Tittar på den förälskat, omslaget är så snyggt. Skarp pastell över rutmönster. Mmm. Men mest är det förstås mmm över orden. Vartenda ord. För även om sidorna är många, över 300, är orden få. Romanen är satt som en diktsamling. En rad i taget, inga punkter, inga versaler, mycket luft på varje sida. En bok som ser ut som lyrik och känns som en roman. Mera mmm. Den svenska översättningen är njutbar, klar, distinkt. Förutom att æbleskiver på danska är en slags sockrad munk och inte äppleskivor. Men det är förstås bara en, om än en ganska rolig, bagatell.
Jag älskar allt med den här boken. Den sparsmakade estetiken. Det intensivt närvarande innehållet. Sårigheterna, den ordlösa sorgen, den danska maten. Den höga underhållningsfaktorn. Den vackra skildringen av den nära vänskapen mellan huvudpersonen Asta och hennes vän Mai. Astas kärlek till Mais lilla barn nu. Astas kärlek flera år tidigare till Mais dåvarande pojkvän, baserad på skrivandet de hade gemensamt. Kärlek kan vara så mycket. Liksom skapandet är mycket och kräver mycket. Skapandet måste få ta plats, ta över, ibland helt. Det kan kosta. Det kostar. Men det infinner sig en alldeles speciell slags skönhet, en frihet, när skapandet och kärleken inte utesluter varandra utan i stället anpassar sig efter varandras rytm. Tine Høeg skriver fram detta glasklart, på en vardagligt beskrivande prosa, som till synes enkelt porlar fram över de glest satta sidorna. Här finns på alla sätt plats för läsaren själv.
Även om bokens grundton är vemodig är boken samtidigt rolig, i dialoger och situationer. Flera gånger skrattar jag rakt ut. Vemodet är utan sentimentalitet eller nostalgi, det är rent och tydligt, som Tine Høegs språk. Det finns en riktning framåt hos huvudpersonen och i berättelsen. För att gå framåt måste Asta, eller vi, erkänna historien, se den i vitögat och både acceptera och bemästra den. Asta, eller vi, måste låta sorgen, smärtan och vemodet få sitt beskärda utrymme – men inte mer. En väg framåt är genom konsten.
Låter Tour de chambre som en tung bok? Den är allt annat än tung. I alla fall gömmer sig tyngden bakom en förförisk lätthet. Lättheten finns i språket, så avskalat men ändå tydligt, konkret. Den finns i berättandet som är rakt upp och ned, rättframt. Här finns något, kanske den exakta tonträffen och den medvetet utmejslade samtidsbilden, som påminner om Nora eller Brinn, Oslo, brinn av Johanna Frid, också utgiven av Ellerströms förlag. Tyngden finns i vad som sägs på och mellan raderna, inte i hur det sägs. Tyngden finns i modet att våga gå in i sorgen, eller i arbetet, rakt in i det allt uppslukande skapandet, och i modet att våga den sårbarhet som måste våga blottas om vänskap ska finnas.
Jag tror att Tour de chambre är årets bästa och snyggaste sommarläsning. (Ja, vi måste våga tala om bokomslagen.)
camilla.carnmo@opulens.se
